Halv(t)lek
Tillbaka fran resan. Lat saga, hemma i Kasoa igen. Ingen tid och knapp mojlighet till internetcafe i norr. Andra halvan, i Accra, ja da fanns bara absolut ingen tid over.
En resume:
Torsdag 19/3 Jag, Mia och Johanna reste till Accra efter, tja, jobbet. Vi kom darfor fram ganska sent till Selvation army (ett billigt vandrarhem dar, drivet av fralsningsarmen da). Vi sov.
Fredag 20/3 En stor, saker buss med ac, lyx, akte fram stationen klockan atta. STC:s busstation. Den joinade vi. Vi skulle ju ta oss norrut. Till Tamale, bussens slustation, skulle det ta tretton timmar. Japp, sa vid nio halv tio var vi faktiskt framme. Kan ett stort bussbolag har i Ghana verkligen halla sig ifran ghanask tidsoptimism? (Ni vet, tio minuter lika med fyrtiofem) Det verkade sa. I Tamale hade vi iallafall bokat boende for natten. Det hade vi. Bara det att nar vi kom fram till hostelet hade en receptionist gett bort vart rum, sa vad hjalpte det? Nej, men det fattade vi val att om vi bokade sa langt innan som en halv vecka sa skulle vi ju ha ringt igen for att bekrafta. Jag menar, man hinner ju latt angra sig pa tre dagar. Oj forlat, men da letar vi upp nagon annanstanns att sova. Helt enkelt. Klockan narmar sig hakv elva, sa det ar inga problem. ROOOOOOOOAAAAAAAAAAAAAW!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Vid tolv kom vi i sang. Tre timmar senare ringde klockan. Bussen vidare mot Larabanga gick fem. Egentligen ar den starten klockren. Som kant kan det bara fortsatta i en rikting nar man kanner sig morbultad vid slaget mot botten. Maste fa overdriva. En aning bara.
Lordag 21/3 Lordagen borjade da som berattat med en tidig trotro-resa vidare. I Larabanga blev vi korda vidare mot Mole national park. Jag, Mia, Johanna, Melinda och Julia. Ja, vi nadde Ghanas storsta nationalpark! Grymt. Inga inhangnader och ingen matning av djuren. Inte vard heller, till djuren eller vaxterna. Nej, frizon for dem. Lev och kaka varandra, enligt naringskedjan.
Pa eftermiddagen akte vi pa jeepsafari i parken. NAturen var olik den i Kakum. Jo, for norra Ghana ar varmare, och torrare. Inget hav i narheten. Dessutom okenvindar fran Sahara. Savannterrang, eller mer eller mindre pa vag mot. I den har parken fick vi se lite djur ocksa. Mer an de gulliga, bitska myrorna. Elefanter, bushboch, nagon annan boch, kob (tre sist namnda ar radjurs/hjort liknande djur), babianer, green monkeys, vildsvin, guineafowls och andra fargglada smafaglar, trollslandor, hm, och troligtvis har jag glomt nagot. Naja.
Sondag 22/3 Klockan sju pa morgonen var det vandringsafari. Vi sag ingenting nytt fran dagen innan, men att ga till fots och att spana fran jeepen ar totalt skilda upplevelser. Ganksa givet. Faktiskt.
Vi reste vidare direkt darefter. Mot Bolgatanga! Ja, forst taxi. Hm, sedan ett trangt, oppet bilflak i tva timmar. Vi var fjorton personer och minst lika manga vaskor inknodda pa ett alltfor litet flak som transporterades pa den samsta vagen hittills har i Ghana. Skrackgladje. Inte ihop. Nej, skrack om jag vore hemma och fatt se en inspelad film pa nagon av er resa sadara och gladje dar jag befann mig! Fett plagsamt, det var det. Men grymt kul att vi, tja, bara gjorde det. Stod ut, tog oss snabbt till Tamale dar vi enkelt kunde ta oss vidare mot Bolgatanga och dessutom skoj vad man kan overleva. Mohaha.
Mandag 23/3 I Bolgatanga sov vi alltsa sedan for att pa mandagmorgon aka en fyrtiofem minuters taxiresa till Paga. Paga. Ja, dar borjade vi med att "rida" pa en krokodil. Nu are gjort. En nittioattaarig gubbkrokodil. Seg som ett as, det var han. sedan fick vi en guidad tur i en pytteliten by av en oversot mansklig gubbe som bodde dar. Han och hans familj om hundra personer levde dar. Han berattade om deras "tradition", deras namnlosa religion, och om de ritualer de utovar. Vi fick bland annat veta att krokodilerna ar heliga for dem. De ar gudar. Var darfor inte oroliga for att de plagade krokodilerna genom att utnyttja dem som turistattraktion. Nej, de hade de inte sett vara vart det.
Eftermiddag i Bolgatanga. Vi strosade runt och njot av andrummet. Vi skulle inte resa igen forran morgonen darpa. Klockan nio gick en STC-buss hela vagen till Accra,. Sexton timmars resa. I en rastafari affar salde de nymalet, nybryggt kaffe!!! Etiopiska bonor. Varldskandbona, sa var det. Min forsta kopp riktigt kaffe pa tva manader. Nescafe borde knappt fa kallas kaffe, alls. Nastan sa illa. Eller hur, pappa? Pappa som hinkar kaffe, varre an mig, borde kunna satta sig in i min jag-ar-nog-i-himmelen-upplevelse riktigt val. Naval, de flesta kaffealskare ocksa da. Det basta av motet med kaffe foljde darefter. Svar ja pa en stalld fraga, av mig, namligen om jag kunde fa kopa med mig lite. Jora, egentligwn salde de inte, men de kunde allt sprionga ivag och mala nagra bonor at mig. De ska jag bjuda pa nar jag kommer hem. Forst till kvarn, jo, sa far det bli. Sa langt lagret racker, det sager vi. Hehe.
Tisdag 24/3 Ater mot Accra. Att na Paga, som ligger precis vid den nordligaste landsgransen, gick fortare an vad vi trodde. Gott, fler dagar i Accra. Det ar valbehovligt innan hemresa. Ja, Julia, Melinda och Mia akte igar och Johanna drar pa onsdag. Fast, ni vet den dar funderingen om att STC mojligtvis var battre med tider kan ni glomma att jag delgav er. Dacket gick sonder efter fem timmars resa. Vi stod still for att fixa det i tre-fyra timmar! Ingen stress. Nejda. Glom inte alls det ovan namnda forresten, for visst hade det lika garna kunnat handa i Sverige? Faktiskt. Mitt i natten kom vi till Selvation army. Sov ett tag.
Onsdag 25/3 Innan shopping i Accra behovde jag, Mia och Johanna ta oss till Kasoa. Var packning var inlast pa Mias rum i hennes vardfamilj. Vi skulle flytta min till Royal Seed och ta med deras till Accra. DAgen darpa. Onsadagen tankte vi softa pa Kokrobitebeach. De borde ju ha jobbat pa brannan nar de snart skulle hem. Hehe. Sa blev det inte. Mia blev sjuk. Magont, spyor och feber. Stackarsstackarsstackars! Jag och Johanna tog nog val hand om henne for morgonen darpa var hon kry igen. Tjohooo! Konstiga slangar, har nere.
Torsdag 26/3 Med packningen ratt placerad drog vi tillbaka till Accra. Men ja, pa trotro borjade Johanna kanna sig dalig. Hon fick vila resten av dagen pa vandrarhemmet, medan jag och Mia tog oss till Art center. En gigantisk marknad som har allt man vill fa med sig hem. Ehm, alldeles for mycket da alltsa. Vi handlade. Jag vill inte stresshandla min sista vecka. Gor det successivt. Inte likt mig, men assa, jag har blivit smart. Pa aldre dar. Hoho-ho. De basta standen ar de med antika grejer. Jag kopte en rostig, platask till mitt kaffe. Johanna ska ta hem det till Sverige pa onsdag. Allt har nere har en benagenhet att lata sig attackeras av myror.
Fredag 27/3 Art cnter igen. Johanna var piggare, sa yes, jag och Mia fick med var master of prutning! Aven om vi lart oss att bli battre sa finns det ingen som man skrattar sa mycket at som henne nar hon prutar. Vet egentligen inte varfor. Hon ar sa grymt odmjuk och lyckas sa sjukt bra med att fa ner priserna. Anda.
Pa kvallen at jag, Johanna, Mia, Julia och Melinda en sista middag tillsammans. Har i Ghana atminstone. Jag skulle ha fishermansoup. Mums, lat det. Ut kom en skal med lightsoup och kokt tilapia. Fufu ratt minus fufun. Jag som forvantat mig en kramig skaldjursmusselfisksoppa. Attans da. Men det var okej. Mia och Johanna at pasta, medan julia och Melinda tog jollofrice (ris i inkokad tomatsas) med ENORMA kycklinglar. Mysigt, det var det.
Lordag 28/3, igar Julia och Melinda akte pa formiddagen. Jag, Mia och Johanna gick till SYTO-kontoret for att hamta Mias trumma och pass. Trumman som man fick bestalla undeer introduktionsveckan. Grymt! Snart far jag min ocksa, ju. Relativt, det ar snart det. Darefter at vi lunch med efterratt pa en riktig glassbar! Ja, vi at riktig glass! Oj, vad jag onskar att jag kunde na glass varje dag, Det finns i princip bara i Accra.
Nagra timmar kvar i landet for Mia. vi foljde med henne for att handla det allra sista. Lite smycken och sadara. Vid fem tog vi en taxi till flyplatsen.
Usch. Tomt. Varre blir det. Annu mera tomt. Pa onsdag kvall aker jag till Accra igen for att vinka av Johanna. Jag kommer in i det pa barnhemmet, det vet jag. Med det menar jag att jobba och ha en vardag har nere igen, men utan att ha nagra dar jag verkligen raknas. Jag alskar min ensamhet, sa utrymmet blir inte skrammande. Nej, bara jattetomt nar jag saknar dem har. de passar ju in har. Jag ar van vid att ha dem har, hos mig! Det finns manga att umgas med, och det kommer jag gora ocksa. Men ja, umgas. Inte vara sjalv dygnet runt, men att kanna att man har just vanner omkring sig ar skillnad.
Bortsett fran att de forsvinner sa ar jag grymt taggad for del tva! Jag ska fa lara kanna nagra av barnen! Hoppas jag. Och tror. Dessutom hjalpa dem mera. Ikvall blir koket mitt igen. Gott e de. Synd bara att det jobbet, hygiengora liksom, blir battre med fyra hander och tva hjarnor. Lattare att, lat saga, ha nagon att bolla med. Klockrent uttryck. Synd ar det av den anledningen att jag och Johanna verkar vara de enda som inte ar helt anti det jobbet pa heltid. Lite konstiga, ar vi nog. Det tycks vara sa. Har ingenting emot att gora det sjalv, men lite tungt blir det. Och som sagt, kanske litet samre for helheten. Trots att erfarenhet talar emot hoppas jag atminstone att en liten sofiejohanna kommer till undsattning. MAn vet ju faktiskt aldrig. Eller hur, ju.
Fullspackad vecka, som ni nu forstatt. Som jag insett hann ni allt bli lite otaliga for uppdatering, sa jag hoppas att ni tillfredstallts nura. Status: "Sofie is -kind of- tillganglig aven i Ghana." Ikke sant?
Jeepsafari. Forr fick man sitta pa taket, men konstiga man i uniform har forbjudit det. Jattenyligen. Inspektorer, sa kallas de. Tur att man sag sa bra anda!
Naturen genom bilrutan.
Elefant!
Baboons. En av dem spexade. Lekte rumpforlangare.
Ni ser flaket i bakgrunden. Och har ar Melinda. Vi blev pyttelite smutsiga.
I Paga. Den sote, lille mannen pekar pa den feta krokodilen som ar pa vag upp ur vattnet.
Mamzor, ser du vem som kakar vem!
Tjannare.
Accra. Sista middagen ihop. Julia och Melinda otaliga.
Lightsoup med tilapia. Var ar fufun? Buhu.
Glass och riktigt kaffe. Mums! Kaffe i Accra, det gar tack och lov.
Som sagt, slut for dem och del tva for mig. Fast hemma, ja da ses vi. Och da tar MIa studenten!!! Det ska firas.
Ps. En fagel viskade i mitt ora, nagonting om for langa inlagg. Jag haller inte med, sa gud nade den som bara tittar pa bilderna och hoppas over att lasa texten. Jag bussar gammelkrokon pa er. Ds.
En resume:
Torsdag 19/3 Jag, Mia och Johanna reste till Accra efter, tja, jobbet. Vi kom darfor fram ganska sent till Selvation army (ett billigt vandrarhem dar, drivet av fralsningsarmen da). Vi sov.
Fredag 20/3 En stor, saker buss med ac, lyx, akte fram stationen klockan atta. STC:s busstation. Den joinade vi. Vi skulle ju ta oss norrut. Till Tamale, bussens slustation, skulle det ta tretton timmar. Japp, sa vid nio halv tio var vi faktiskt framme. Kan ett stort bussbolag har i Ghana verkligen halla sig ifran ghanask tidsoptimism? (Ni vet, tio minuter lika med fyrtiofem) Det verkade sa. I Tamale hade vi iallafall bokat boende for natten. Det hade vi. Bara det att nar vi kom fram till hostelet hade en receptionist gett bort vart rum, sa vad hjalpte det? Nej, men det fattade vi val att om vi bokade sa langt innan som en halv vecka sa skulle vi ju ha ringt igen for att bekrafta. Jag menar, man hinner ju latt angra sig pa tre dagar. Oj forlat, men da letar vi upp nagon annanstanns att sova. Helt enkelt. Klockan narmar sig hakv elva, sa det ar inga problem. ROOOOOOOOAAAAAAAAAAAAAW!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Vid tolv kom vi i sang. Tre timmar senare ringde klockan. Bussen vidare mot Larabanga gick fem. Egentligen ar den starten klockren. Som kant kan det bara fortsatta i en rikting nar man kanner sig morbultad vid slaget mot botten. Maste fa overdriva. En aning bara.
Lordag 21/3 Lordagen borjade da som berattat med en tidig trotro-resa vidare. I Larabanga blev vi korda vidare mot Mole national park. Jag, Mia, Johanna, Melinda och Julia. Ja, vi nadde Ghanas storsta nationalpark! Grymt. Inga inhangnader och ingen matning av djuren. Inte vard heller, till djuren eller vaxterna. Nej, frizon for dem. Lev och kaka varandra, enligt naringskedjan.
Pa eftermiddagen akte vi pa jeepsafari i parken. NAturen var olik den i Kakum. Jo, for norra Ghana ar varmare, och torrare. Inget hav i narheten. Dessutom okenvindar fran Sahara. Savannterrang, eller mer eller mindre pa vag mot. I den har parken fick vi se lite djur ocksa. Mer an de gulliga, bitska myrorna. Elefanter, bushboch, nagon annan boch, kob (tre sist namnda ar radjurs/hjort liknande djur), babianer, green monkeys, vildsvin, guineafowls och andra fargglada smafaglar, trollslandor, hm, och troligtvis har jag glomt nagot. Naja.
Sondag 22/3 Klockan sju pa morgonen var det vandringsafari. Vi sag ingenting nytt fran dagen innan, men att ga till fots och att spana fran jeepen ar totalt skilda upplevelser. Ganksa givet. Faktiskt.
Vi reste vidare direkt darefter. Mot Bolgatanga! Ja, forst taxi. Hm, sedan ett trangt, oppet bilflak i tva timmar. Vi var fjorton personer och minst lika manga vaskor inknodda pa ett alltfor litet flak som transporterades pa den samsta vagen hittills har i Ghana. Skrackgladje. Inte ihop. Nej, skrack om jag vore hemma och fatt se en inspelad film pa nagon av er resa sadara och gladje dar jag befann mig! Fett plagsamt, det var det. Men grymt kul att vi, tja, bara gjorde det. Stod ut, tog oss snabbt till Tamale dar vi enkelt kunde ta oss vidare mot Bolgatanga och dessutom skoj vad man kan overleva. Mohaha.
Mandag 23/3 I Bolgatanga sov vi alltsa sedan for att pa mandagmorgon aka en fyrtiofem minuters taxiresa till Paga. Paga. Ja, dar borjade vi med att "rida" pa en krokodil. Nu are gjort. En nittioattaarig gubbkrokodil. Seg som ett as, det var han. sedan fick vi en guidad tur i en pytteliten by av en oversot mansklig gubbe som bodde dar. Han och hans familj om hundra personer levde dar. Han berattade om deras "tradition", deras namnlosa religion, och om de ritualer de utovar. Vi fick bland annat veta att krokodilerna ar heliga for dem. De ar gudar. Var darfor inte oroliga for att de plagade krokodilerna genom att utnyttja dem som turistattraktion. Nej, de hade de inte sett vara vart det.
Eftermiddag i Bolgatanga. Vi strosade runt och njot av andrummet. Vi skulle inte resa igen forran morgonen darpa. Klockan nio gick en STC-buss hela vagen till Accra,. Sexton timmars resa. I en rastafari affar salde de nymalet, nybryggt kaffe!!! Etiopiska bonor. Varldskandbona, sa var det. Min forsta kopp riktigt kaffe pa tva manader. Nescafe borde knappt fa kallas kaffe, alls. Nastan sa illa. Eller hur, pappa? Pappa som hinkar kaffe, varre an mig, borde kunna satta sig in i min jag-ar-nog-i-himmelen-upplevelse riktigt val. Naval, de flesta kaffealskare ocksa da. Det basta av motet med kaffe foljde darefter. Svar ja pa en stalld fraga, av mig, namligen om jag kunde fa kopa med mig lite. Jora, egentligwn salde de inte, men de kunde allt sprionga ivag och mala nagra bonor at mig. De ska jag bjuda pa nar jag kommer hem. Forst till kvarn, jo, sa far det bli. Sa langt lagret racker, det sager vi. Hehe.
Tisdag 24/3 Ater mot Accra. Att na Paga, som ligger precis vid den nordligaste landsgransen, gick fortare an vad vi trodde. Gott, fler dagar i Accra. Det ar valbehovligt innan hemresa. Ja, Julia, Melinda och Mia akte igar och Johanna drar pa onsdag. Fast, ni vet den dar funderingen om att STC mojligtvis var battre med tider kan ni glomma att jag delgav er. Dacket gick sonder efter fem timmars resa. Vi stod still for att fixa det i tre-fyra timmar! Ingen stress. Nejda. Glom inte alls det ovan namnda forresten, for visst hade det lika garna kunnat handa i Sverige? Faktiskt. Mitt i natten kom vi till Selvation army. Sov ett tag.
Onsdag 25/3 Innan shopping i Accra behovde jag, Mia och Johanna ta oss till Kasoa. Var packning var inlast pa Mias rum i hennes vardfamilj. Vi skulle flytta min till Royal Seed och ta med deras till Accra. DAgen darpa. Onsadagen tankte vi softa pa Kokrobitebeach. De borde ju ha jobbat pa brannan nar de snart skulle hem. Hehe. Sa blev det inte. Mia blev sjuk. Magont, spyor och feber. Stackarsstackarsstackars! Jag och Johanna tog nog val hand om henne for morgonen darpa var hon kry igen. Tjohooo! Konstiga slangar, har nere.
Torsdag 26/3 Med packningen ratt placerad drog vi tillbaka till Accra. Men ja, pa trotro borjade Johanna kanna sig dalig. Hon fick vila resten av dagen pa vandrarhemmet, medan jag och Mia tog oss till Art center. En gigantisk marknad som har allt man vill fa med sig hem. Ehm, alldeles for mycket da alltsa. Vi handlade. Jag vill inte stresshandla min sista vecka. Gor det successivt. Inte likt mig, men assa, jag har blivit smart. Pa aldre dar. Hoho-ho. De basta standen ar de med antika grejer. Jag kopte en rostig, platask till mitt kaffe. Johanna ska ta hem det till Sverige pa onsdag. Allt har nere har en benagenhet att lata sig attackeras av myror.
Fredag 27/3 Art cnter igen. Johanna var piggare, sa yes, jag och Mia fick med var master of prutning! Aven om vi lart oss att bli battre sa finns det ingen som man skrattar sa mycket at som henne nar hon prutar. Vet egentligen inte varfor. Hon ar sa grymt odmjuk och lyckas sa sjukt bra med att fa ner priserna. Anda.
Pa kvallen at jag, Johanna, Mia, Julia och Melinda en sista middag tillsammans. Har i Ghana atminstone. Jag skulle ha fishermansoup. Mums, lat det. Ut kom en skal med lightsoup och kokt tilapia. Fufu ratt minus fufun. Jag som forvantat mig en kramig skaldjursmusselfisksoppa. Attans da. Men det var okej. Mia och Johanna at pasta, medan julia och Melinda tog jollofrice (ris i inkokad tomatsas) med ENORMA kycklinglar. Mysigt, det var det.
Lordag 28/3, igar Julia och Melinda akte pa formiddagen. Jag, Mia och Johanna gick till SYTO-kontoret for att hamta Mias trumma och pass. Trumman som man fick bestalla undeer introduktionsveckan. Grymt! Snart far jag min ocksa, ju. Relativt, det ar snart det. Darefter at vi lunch med efterratt pa en riktig glassbar! Ja, vi at riktig glass! Oj, vad jag onskar att jag kunde na glass varje dag, Det finns i princip bara i Accra.
Nagra timmar kvar i landet for Mia. vi foljde med henne for att handla det allra sista. Lite smycken och sadara. Vid fem tog vi en taxi till flyplatsen.
Usch. Tomt. Varre blir det. Annu mera tomt. Pa onsdag kvall aker jag till Accra igen for att vinka av Johanna. Jag kommer in i det pa barnhemmet, det vet jag. Med det menar jag att jobba och ha en vardag har nere igen, men utan att ha nagra dar jag verkligen raknas. Jag alskar min ensamhet, sa utrymmet blir inte skrammande. Nej, bara jattetomt nar jag saknar dem har. de passar ju in har. Jag ar van vid att ha dem har, hos mig! Det finns manga att umgas med, och det kommer jag gora ocksa. Men ja, umgas. Inte vara sjalv dygnet runt, men att kanna att man har just vanner omkring sig ar skillnad.
Bortsett fran att de forsvinner sa ar jag grymt taggad for del tva! Jag ska fa lara kanna nagra av barnen! Hoppas jag. Och tror. Dessutom hjalpa dem mera. Ikvall blir koket mitt igen. Gott e de. Synd bara att det jobbet, hygiengora liksom, blir battre med fyra hander och tva hjarnor. Lattare att, lat saga, ha nagon att bolla med. Klockrent uttryck. Synd ar det av den anledningen att jag och Johanna verkar vara de enda som inte ar helt anti det jobbet pa heltid. Lite konstiga, ar vi nog. Det tycks vara sa. Har ingenting emot att gora det sjalv, men lite tungt blir det. Och som sagt, kanske litet samre for helheten. Trots att erfarenhet talar emot hoppas jag atminstone att en liten sofiejohanna kommer till undsattning. MAn vet ju faktiskt aldrig. Eller hur, ju.
Fullspackad vecka, som ni nu forstatt. Som jag insett hann ni allt bli lite otaliga for uppdatering, sa jag hoppas att ni tillfredstallts nura. Status: "Sofie is -kind of- tillganglig aven i Ghana." Ikke sant?
Jeepsafari. Forr fick man sitta pa taket, men konstiga man i uniform har forbjudit det. Jattenyligen. Inspektorer, sa kallas de. Tur att man sag sa bra anda!
Naturen genom bilrutan.
Elefant!
Baboons. En av dem spexade. Lekte rumpforlangare.
Ni ser flaket i bakgrunden. Och har ar Melinda. Vi blev pyttelite smutsiga.
I Paga. Den sote, lille mannen pekar pa den feta krokodilen som ar pa vag upp ur vattnet.
Mamzor, ser du vem som kakar vem!
Tjannare.
Accra. Sista middagen ihop. Julia och Melinda otaliga.
Lightsoup med tilapia. Var ar fufun? Buhu.
Glass och riktigt kaffe. Mums! Kaffe i Accra, det gar tack och lov.
Som sagt, slut for dem och del tva for mig. Fast hemma, ja da ses vi. Och da tar MIa studenten!!! Det ska firas.
Ps. En fagel viskade i mitt ora, nagonting om for langa inlagg. Jag haller inte med, sa gud nade den som bara tittar pa bilderna och hoppas over att lasa texten. Jag bussar gammelkrokon pa er. Ds.
Maktigt
Helgen var helt grym. Helt grym.
I fredags efter jobb pa barnhemmet, endast fram till precis efter lunch, akte vi fran Kasoa till Cape Coast. Fast, jag hann ocksa forsoka hamta min klanning. Den satt sadar. For stor och lite fel i modelllen, men det skulle sommerskan fixa. Inga problem. Imorgon ska jag dit igen. Val framme i Cape Coast, pa Oasis hotel, motte jag, Johanna och Mia de andra i restaurangen. De andra, ja, de var Julia, Melinda, Ane, Idun och Frida. Vi slog oss ner och at middag. Mums! Bonrora med kokt yam. Favorit.
Lordag morgon. Da borjade det. Det som fick helgen att, tja, glansa. Vi akte till Kakum national park! Inga djur pa dagen, mer an myrstigar ungefar, men jag befann mig i regnskogen! Traden! Oj, traden. Jag ville klattra upp i alla. Pa riktigt. Sedan svinga mig i lianerna. De hade jag gjort om jag inte var i ett sallskap. Ehm, en grupp med guide. JAg vet att guiden hade stoppat mig. Ja, innan jag ens hunnit lamna marken med ena foten. Naja. Jag fick kanna den, naturen. Se upp, ana himmelen mellan tradtopparna. Avlagsna toppar minsann. Lat saga skyhoga och i mina ogon maktiga trad. Vi fick ga over en lang hangbro. Det var tufft! Speciellt att gunga lite pa den och titta ner. Bara for att kolla att jag pa senare ar inte drabbats av svindel. Jag har ju nagon i min narhet, darhemma, som mojligen skulle kunna ha smittats. Jo, sa ar det, eller hur? Men, jag konstaterade, det ar inte smittsamt. Oroa dig inte.
Vi fortsatte dagen med Cape Coast Castle. Ni vet, ett av slagforten jag berattat om. Det var hur intressant som helst. Jag vet att instressant kan lata platt. Ordet i sig. Jo, men jag tycker verkligen att det passar perfekt i sammanhanget. Historia. Allman om alla slavforten och kolonisationen av Ghana fick man i ett museum som fanns pa slottet. VAd som hant just pa dar, i Cape Coast, berattde en guide om under en visningstur. Fangelsehalorna, ja de gav kalla karar. Kolsvarta, tranga, kiss och bajsiga nar de anvandes, och ett mal om dagen till fangarna. De vantade pa besked. Antingen var de dugliga slavar, eller ocksa var halan deras ode.
Som ultimat avslutning tog jag, Johanna och Mia ett kvallsdopp i enorma vagor. Starka strommar, sa ja, vi var forsiktga. For det maste man val da. Okej. Havet, ja, det vill jag ocksa kalla maktigt. Inte alls skrammande, bara sa grymt levande.
Lordagen var i princip helgen. Sondagen var mysig med stranden och hemfard, men inte sa speciell. Nej, nu ska jag ladda infor en vecka av upplevelser. Pa fredag reser vi. JAg, Mia, Johanna, Julia och Melinda. Paga, med krokodilerna, och Mole national park ar vara stora mal. Innan dess, Royal Seed. Mm, jag stortrivs. Jag har en vardag. Jag volontararbetar. Japp, det gor jag.
I fredags efter jobb pa barnhemmet, endast fram till precis efter lunch, akte vi fran Kasoa till Cape Coast. Fast, jag hann ocksa forsoka hamta min klanning. Den satt sadar. For stor och lite fel i modelllen, men det skulle sommerskan fixa. Inga problem. Imorgon ska jag dit igen. Val framme i Cape Coast, pa Oasis hotel, motte jag, Johanna och Mia de andra i restaurangen. De andra, ja, de var Julia, Melinda, Ane, Idun och Frida. Vi slog oss ner och at middag. Mums! Bonrora med kokt yam. Favorit.
Lordag morgon. Da borjade det. Det som fick helgen att, tja, glansa. Vi akte till Kakum national park! Inga djur pa dagen, mer an myrstigar ungefar, men jag befann mig i regnskogen! Traden! Oj, traden. Jag ville klattra upp i alla. Pa riktigt. Sedan svinga mig i lianerna. De hade jag gjort om jag inte var i ett sallskap. Ehm, en grupp med guide. JAg vet att guiden hade stoppat mig. Ja, innan jag ens hunnit lamna marken med ena foten. Naja. Jag fick kanna den, naturen. Se upp, ana himmelen mellan tradtopparna. Avlagsna toppar minsann. Lat saga skyhoga och i mina ogon maktiga trad. Vi fick ga over en lang hangbro. Det var tufft! Speciellt att gunga lite pa den och titta ner. Bara for att kolla att jag pa senare ar inte drabbats av svindel. Jag har ju nagon i min narhet, darhemma, som mojligen skulle kunna ha smittats. Jo, sa ar det, eller hur? Men, jag konstaterade, det ar inte smittsamt. Oroa dig inte.
Vi fortsatte dagen med Cape Coast Castle. Ni vet, ett av slagforten jag berattat om. Det var hur intressant som helst. Jag vet att instressant kan lata platt. Ordet i sig. Jo, men jag tycker verkligen att det passar perfekt i sammanhanget. Historia. Allman om alla slavforten och kolonisationen av Ghana fick man i ett museum som fanns pa slottet. VAd som hant just pa dar, i Cape Coast, berattde en guide om under en visningstur. Fangelsehalorna, ja de gav kalla karar. Kolsvarta, tranga, kiss och bajsiga nar de anvandes, och ett mal om dagen till fangarna. De vantade pa besked. Antingen var de dugliga slavar, eller ocksa var halan deras ode.
Som ultimat avslutning tog jag, Johanna och Mia ett kvallsdopp i enorma vagor. Starka strommar, sa ja, vi var forsiktga. For det maste man val da. Okej. Havet, ja, det vill jag ocksa kalla maktigt. Inte alls skrammande, bara sa grymt levande.
Lordagen var i princip helgen. Sondagen var mysig med stranden och hemfard, men inte sa speciell. Nej, nu ska jag ladda infor en vecka av upplevelser. Pa fredag reser vi. JAg, Mia, Johanna, Julia och Melinda. Paga, med krokodilerna, och Mole national park ar vara stora mal. Innan dess, Royal Seed. Mm, jag stortrivs. Jag har en vardag. Jag volontararbetar. Japp, det gor jag.
Langtan.. ehm efter bilder?
Okej. Tankte forsoka lagga upp lite bilder. Forst vill jag bara reda ut dethara med langtan. Jag kan ha hemlangtan, det vill saga sakna ER dar hemma. Jag kan tanka pa saker som finns att gora och mat att ata. Men, det forst namnda da, resulterar i att en varm kansla av trygghet sprider sig igenom mig. Jag vet att jag har er och, hm, jag erkanner att jag kanner karleken. Fran er. Vilka ER innefattar, ja det behover jag inte specificera. Japp, en skraddarsydd definition for mig. Johanna sa sa sent som idag att hon tyckte att svenska spraket var fattigt i den meningen. For hemlangtan, langtan, klingar inte sorligt och inte heller negativt. Inte som engelskans homesick. Sager nagon har nere att den ar det, ja, da vill jag trosta. Jag berattade for Johanna da vad jag har valt att tillfora svenska spraket for ord, tja, for att beskriva for er att jag inte grater mig till somns. Jo, namligen hemmaabstinens. Bekant? Det borde det vara, ju. Sa nu vet ni. Mamma, jag ar alltid din lilla sparv. Aven om jag tydligen klarar mig ganskajattebra utanfor boet. Tja, for ett tag atminstone. Hehe.
Marie och Mayflower school complex
Morgonsamling. Vi skulle precis borja sjunga "Eensy weensy spider" som JAG lart dem! Ja, tiden pa skolan. Striktare kladsel, om man sager sa. Fick lana av Marie nar rena trot. Nu, pa Royal Seed, blir jag grymt sketen och svettig. Ingen bryr sig. Minst jag, for gott, de e de.
Jag och nagra barn i narheten av min vardfamilj i Kasoa. Jag bad dem att spexa med mig, men nej. Nar en kamera ar i sikte galler det att le, eller atminstone se sot ut. Helst oskyldig ocksa. Nyfiket barn kan dock inte lata bli att undra vad jag haller pa med. Anledning till fenomenet, ehm, barnens huvudsakliga beteende nar en kamera ar narvarande, kan ni nog gissa er fram till. Ledtrad: Uppfostran spelar in.
Vantrummet pa ett av Accras stora sjukhus. Ja, det var dar som jag, Mia och Johanna spenderade en natt. Fonstrena var fripassage for myggor. Malariamyggen ater om natten. Soft.
Independencesquare pa sjalvstandighetsdagen.
Mia, Johanna och jag pa begravningen. Ja, jag har pa mig en blommig klanning. Ocksa den Maries, men jag maste anpassa mig ibland. Och i vissa fall, gor jag det garna. For andras skull. Men vore tacksam om ni fokuserar pa mina flator. Dom alskar jag!
Foto pa den avlidne pa brostet. Sabina. Reser oss for dans. Snart dansar vi bort till dansgolvet!
Dansa ur sorgen! Lufta. Naomi i mitten.
Sist. Ett mangotrad! Och sa leende barn, forstas. Dom gor det mysigare!
Royal Seed bilder redan, nej. Inte ens pa kameran. Har ju haft fullt upp med att jobba, ju.
Marie och Mayflower school complex
Morgonsamling. Vi skulle precis borja sjunga "Eensy weensy spider" som JAG lart dem! Ja, tiden pa skolan. Striktare kladsel, om man sager sa. Fick lana av Marie nar rena trot. Nu, pa Royal Seed, blir jag grymt sketen och svettig. Ingen bryr sig. Minst jag, for gott, de e de.
Jag och nagra barn i narheten av min vardfamilj i Kasoa. Jag bad dem att spexa med mig, men nej. Nar en kamera ar i sikte galler det att le, eller atminstone se sot ut. Helst oskyldig ocksa. Nyfiket barn kan dock inte lata bli att undra vad jag haller pa med. Anledning till fenomenet, ehm, barnens huvudsakliga beteende nar en kamera ar narvarande, kan ni nog gissa er fram till. Ledtrad: Uppfostran spelar in.
Vantrummet pa ett av Accras stora sjukhus. Ja, det var dar som jag, Mia och Johanna spenderade en natt. Fonstrena var fripassage for myggor. Malariamyggen ater om natten. Soft.
Independencesquare pa sjalvstandighetsdagen.
Mia, Johanna och jag pa begravningen. Ja, jag har pa mig en blommig klanning. Ocksa den Maries, men jag maste anpassa mig ibland. Och i vissa fall, gor jag det garna. For andras skull. Men vore tacksam om ni fokuserar pa mina flator. Dom alskar jag!
Foto pa den avlidne pa brostet. Sabina. Reser oss for dans. Snart dansar vi bort till dansgolvet!
Dansa ur sorgen! Lufta. Naomi i mitten.
Sist. Ett mangotrad! Och sa leende barn, forstas. Dom gor det mysigare!
Royal Seed bilder redan, nej. Inte ens pa kameran. Har ju haft fullt upp med att jobba, ju.
Hur vet man att man blivit vanner? Jo, det kanner man.
Forra inlagget i vitt, med stora bokstaver. Inte riktigt meningen. Blev bara sa, helt random. Naja.
Sjalvstandighetsdagen i fredags da vi akte till Accra for att uppleva independencesquare. Jag hade fatt uppfattningen om att det var en grymt stor, betydelsefull dag som firades enormt. Sa var det inte riktigt. De var fullt av folk pa plats, men inte sa livligt med en underbar stamning. Sasom man hort att sjuttondemaj kan kannas i Norge. Det var iallafall marcheringar pa den stora, oppna platsen och presidenten holl tal. Synd bara att man inte horde sa mycket, eftersom deras hogtalarsytem inte ar sa, ehm, hogkvalitativa. Jamfort med Sverige da, exempelvis. Mysig dag blev det saklart anda. Jag, Mia och Johanna at en grymt god lunch! Bonrora med stekt tilapia (fisk) och kokt yam (en rotfrukt. Valdigt torr, godare an potatis fast ganska lik!) Ja, den ghananska maten kommer jag att sakna. Aven om diskussioner har nere, markligt nog, ganskasamycketofta handlar om mat. KAFFE! Inte bara fejk, ehm, nescafe alltsa. Brod med palagg, lax, potatismos, farsk sallad, grot, tacos, losgodis. Bland annat, da. Jo, det blir gott nar jag kommer hem de. Vi akte hem pa eftermiddagen efter ganska manga timmar. Vid sex akte vi pa morgonen. Som berattat, dygnsrytmen har nere ar diggbar. Vanlig dag, sangdags vid nio och upp vis sex.
Pa lordagen var vi sedan pa begravning da. 32 ar blev hon bara. Tre barn och man. Vid halv nio startade den med dansoch gladje. En afrikansk kvinna kramade om mig for att hon tyckte att jag var grym pa att dansa! Dansdansdans, det ar sa kul och ja, har nere dansar de sig glada. Sedan overgick det i tarar. Annorlunda fran hemma. Harlig begravningscermoni, tycker jag. Vi, lika med jag och alla volontarer som jobbar pa Royal Seed plus Mia, fick ga runtturen in i ett rum. Dar hon lag. Sminkad, kladd i nagot som sag ut som en brudklanning pa en narmast lik en prinsessbadd. Kroppen, och psyket, visste inte riktigt hur jag skulle reagera. Det hogg till i magen, jag madde illa, samtidigt som det var valdigt fint. Hon sag fridfull ut med stangd mun, slutna ogon. En okand dod. Darefter foljde de mest hjartskarande, verkligen jag-plagas-skrik/graten man kan uppleva (jag har hort dem forr) da hennes barn stod pa scen, skulle vara starka och inte grata, for att halla tal. Oj. Hoppas att ni kanner efter, for jag tror att alla kan visualisera och pa eget vis forestalla sig. Det ar svart att satta ord pa det, som skulle vara nagorlunda tillrackliga. Nej. Hemskt. Tur att doden inte ar att frukta, enligt mig. Sedan var det mat. Och dans. De narmst anhoriga skulle till gravsattningen. De andra volontarerna, alla utom jag, JOhanna och Mia, akte hem. Vi stannade. Namoi bad oss sarskilt. De varade hela dagen och ibland blev det bara en lang vantan pa att NAomi skulle komma tillbaka fran graven, ata, umgas. Lite langdraget, som i kyrkan for nagra veckor sedna. Men ingenting som jag nagonsin skulle angra. Aldrig.
Allting har rullat pa Royal Seed. Jag och Johanna ar det perfekta paret. For sammarbete! Mia har haft det tuffare pa sitt barnhem. Detdara som jag berattade om, tror jag. Om inte, sa handlar det om vidrig korruption och grymt opalitliga agare som lurar till sig pengar for att spendera storsta delen pa sig sjalva. Vill nog inte skriva om allt som hant har, nej, jag berattar mojligen nar jag kommit hem. Hon, Marie, Emma och Olivia ska iallafall inte fa ga dit nagot mer. De ska inte fa ha fler volontarer/. Formodligen, av vissa skal, ska det laggas ner och barnen blir mest troligt, och FORHOPPNINGSVIS, omhandertagna av familjer. Ja, usch. Och fy. Vissa borde inte fa besitta nagon form av ansvar for andra. Nagonsin och inte alls.
Nu ar tiden knapp har nere for storsta delen av min volontargrupp. Om drygt en vecka drar vi ivag pa aventyr till Paga i norr och sedan ska de hem. Tva och en halv vecka kvar. Jag blir inte ensam. Saklart, men jag blir av med tva grymma vanner som jag verkligen behovt har. Jag har ju halva tiden kvar och tid att lara kanna andra ordentligt, men jag far sallan nya vanner. Jag menar, jag har traffat grymt mycket manniskor har nere, inhemska och fran overallt, men tva har blivit mina vanner. Pa riktigt. Mia och Johanna. Jag kommer sakna dem! Jag har iallafall fatt nagonting att verkligen langta efter nar jag kommer hem, forrutom er dar hemma och att den basta av de basta Olle Ljungstrom slapper en ny platta efter grymt manga ar som bastastebasta millo berattade, namligen att Mia tar studenten den 12 juni och jag och Johanna ska dit! Mia bor i Dalarna och Johanna i Goteborg. Gott. Till hosten ska Mia, om hon kommer in lasa naturvetenskapligt basar i Goteborg ocksa. Ja, ibland har man flyt. Jag tycker om de dar tva. Sa bara drar de harifran nar jag har halva tiden kvar. Hehe. Jag blir ju inte sjalv, dessutom har jag ju mig! For oj, vad jag ar beroende av att var ensam ocksa. Det vet jag, for jag kanner mig och det ar inte svart att ta sin tid heller. Sa are.
Tank att jag inte haft hemmaabstinens an. Ledsen. Fast, jag vet, det kommer. Hm, kanske pa mandag nar Johanna kommer hem. Ja, fran Australien. Kanske en gnutta smyger sig pa da. A andra sidan kan jag prata i telefon med henne da, som med mamzor och pappzor. Nej, jag har det bra har. Afrika, upplevelser och ny kunskap. Hela tiden! Annorlunda, inte speciellt, nej olikheter fran hemma. Bra och daliga.
Inga bilder idag heller. Suck. Maste hitta ett annat cafe for det. Ska forsoka. Hoppas att ni blir overglada varje gang ni ser att jag uppdaterat, anda! Det forutsatter jag, sa det sa. *
Sjalvstandighetsdagen i fredags da vi akte till Accra for att uppleva independencesquare. Jag hade fatt uppfattningen om att det var en grymt stor, betydelsefull dag som firades enormt. Sa var det inte riktigt. De var fullt av folk pa plats, men inte sa livligt med en underbar stamning. Sasom man hort att sjuttondemaj kan kannas i Norge. Det var iallafall marcheringar pa den stora, oppna platsen och presidenten holl tal. Synd bara att man inte horde sa mycket, eftersom deras hogtalarsytem inte ar sa, ehm, hogkvalitativa. Jamfort med Sverige da, exempelvis. Mysig dag blev det saklart anda. Jag, Mia och Johanna at en grymt god lunch! Bonrora med stekt tilapia (fisk) och kokt yam (en rotfrukt. Valdigt torr, godare an potatis fast ganska lik!) Ja, den ghananska maten kommer jag att sakna. Aven om diskussioner har nere, markligt nog, ganskasamycketofta handlar om mat. KAFFE! Inte bara fejk, ehm, nescafe alltsa. Brod med palagg, lax, potatismos, farsk sallad, grot, tacos, losgodis. Bland annat, da. Jo, det blir gott nar jag kommer hem de. Vi akte hem pa eftermiddagen efter ganska manga timmar. Vid sex akte vi pa morgonen. Som berattat, dygnsrytmen har nere ar diggbar. Vanlig dag, sangdags vid nio och upp vis sex.
Pa lordagen var vi sedan pa begravning da. 32 ar blev hon bara. Tre barn och man. Vid halv nio startade den med dansoch gladje. En afrikansk kvinna kramade om mig for att hon tyckte att jag var grym pa att dansa! Dansdansdans, det ar sa kul och ja, har nere dansar de sig glada. Sedan overgick det i tarar. Annorlunda fran hemma. Harlig begravningscermoni, tycker jag. Vi, lika med jag och alla volontarer som jobbar pa Royal Seed plus Mia, fick ga runtturen in i ett rum. Dar hon lag. Sminkad, kladd i nagot som sag ut som en brudklanning pa en narmast lik en prinsessbadd. Kroppen, och psyket, visste inte riktigt hur jag skulle reagera. Det hogg till i magen, jag madde illa, samtidigt som det var valdigt fint. Hon sag fridfull ut med stangd mun, slutna ogon. En okand dod. Darefter foljde de mest hjartskarande, verkligen jag-plagas-skrik/graten man kan uppleva (jag har hort dem forr) da hennes barn stod pa scen, skulle vara starka och inte grata, for att halla tal. Oj. Hoppas att ni kanner efter, for jag tror att alla kan visualisera och pa eget vis forestalla sig. Det ar svart att satta ord pa det, som skulle vara nagorlunda tillrackliga. Nej. Hemskt. Tur att doden inte ar att frukta, enligt mig. Sedan var det mat. Och dans. De narmst anhoriga skulle till gravsattningen. De andra volontarerna, alla utom jag, JOhanna och Mia, akte hem. Vi stannade. Namoi bad oss sarskilt. De varade hela dagen och ibland blev det bara en lang vantan pa att NAomi skulle komma tillbaka fran graven, ata, umgas. Lite langdraget, som i kyrkan for nagra veckor sedna. Men ingenting som jag nagonsin skulle angra. Aldrig.
Allting har rullat pa Royal Seed. Jag och Johanna ar det perfekta paret. For sammarbete! Mia har haft det tuffare pa sitt barnhem. Detdara som jag berattade om, tror jag. Om inte, sa handlar det om vidrig korruption och grymt opalitliga agare som lurar till sig pengar for att spendera storsta delen pa sig sjalva. Vill nog inte skriva om allt som hant har, nej, jag berattar mojligen nar jag kommit hem. Hon, Marie, Emma och Olivia ska iallafall inte fa ga dit nagot mer. De ska inte fa ha fler volontarer/. Formodligen, av vissa skal, ska det laggas ner och barnen blir mest troligt, och FORHOPPNINGSVIS, omhandertagna av familjer. Ja, usch. Och fy. Vissa borde inte fa besitta nagon form av ansvar for andra. Nagonsin och inte alls.
Nu ar tiden knapp har nere for storsta delen av min volontargrupp. Om drygt en vecka drar vi ivag pa aventyr till Paga i norr och sedan ska de hem. Tva och en halv vecka kvar. Jag blir inte ensam. Saklart, men jag blir av med tva grymma vanner som jag verkligen behovt har. Jag har ju halva tiden kvar och tid att lara kanna andra ordentligt, men jag far sallan nya vanner. Jag menar, jag har traffat grymt mycket manniskor har nere, inhemska och fran overallt, men tva har blivit mina vanner. Pa riktigt. Mia och Johanna. Jag kommer sakna dem! Jag har iallafall fatt nagonting att verkligen langta efter nar jag kommer hem, forrutom er dar hemma och att den basta av de basta Olle Ljungstrom slapper en ny platta efter grymt manga ar som bastastebasta millo berattade, namligen att Mia tar studenten den 12 juni och jag och Johanna ska dit! Mia bor i Dalarna och Johanna i Goteborg. Gott. Till hosten ska Mia, om hon kommer in lasa naturvetenskapligt basar i Goteborg ocksa. Ja, ibland har man flyt. Jag tycker om de dar tva. Sa bara drar de harifran nar jag har halva tiden kvar. Hehe. Jag blir ju inte sjalv, dessutom har jag ju mig! For oj, vad jag ar beroende av att var ensam ocksa. Det vet jag, for jag kanner mig och det ar inte svart att ta sin tid heller. Sa are.
Tank att jag inte haft hemmaabstinens an. Ledsen. Fast, jag vet, det kommer. Hm, kanske pa mandag nar Johanna kommer hem. Ja, fran Australien. Kanske en gnutta smyger sig pa da. A andra sidan kan jag prata i telefon med henne da, som med mamzor och pappzor. Nej, jag har det bra har. Afrika, upplevelser och ny kunskap. Hela tiden! Annorlunda, inte speciellt, nej olikheter fran hemma. Bra och daliga.
Inga bilder idag heller. Suck. Maste hitta ett annat cafe for det. Ska forsoka. Hoppas att ni blir overglada varje gang ni ser att jag uppdaterat, anda! Det forutsatter jag, sa det sa. *
