Hur vet man att man blivit vanner? Jo, det kanner man.
Forra inlagget i vitt, med stora bokstaver. Inte riktigt meningen. Blev bara sa, helt random. Naja.
Sjalvstandighetsdagen i fredags da vi akte till Accra for att uppleva independencesquare. Jag hade fatt uppfattningen om att det var en grymt stor, betydelsefull dag som firades enormt. Sa var det inte riktigt. De var fullt av folk pa plats, men inte sa livligt med en underbar stamning. Sasom man hort att sjuttondemaj kan kannas i Norge. Det var iallafall marcheringar pa den stora, oppna platsen och presidenten holl tal. Synd bara att man inte horde sa mycket, eftersom deras hogtalarsytem inte ar sa, ehm, hogkvalitativa. Jamfort med Sverige da, exempelvis. Mysig dag blev det saklart anda. Jag, Mia och Johanna at en grymt god lunch! Bonrora med stekt tilapia (fisk) och kokt yam (en rotfrukt. Valdigt torr, godare an potatis fast ganska lik!) Ja, den ghananska maten kommer jag att sakna. Aven om diskussioner har nere, markligt nog, ganskasamycketofta handlar om mat. KAFFE! Inte bara fejk, ehm, nescafe alltsa. Brod med palagg, lax, potatismos, farsk sallad, grot, tacos, losgodis. Bland annat, da. Jo, det blir gott nar jag kommer hem de. Vi akte hem pa eftermiddagen efter ganska manga timmar. Vid sex akte vi pa morgonen. Som berattat, dygnsrytmen har nere ar diggbar. Vanlig dag, sangdags vid nio och upp vis sex.
Pa lordagen var vi sedan pa begravning da. 32 ar blev hon bara. Tre barn och man. Vid halv nio startade den med dansoch gladje. En afrikansk kvinna kramade om mig for att hon tyckte att jag var grym pa att dansa! Dansdansdans, det ar sa kul och ja, har nere dansar de sig glada. Sedan overgick det i tarar. Annorlunda fran hemma. Harlig begravningscermoni, tycker jag. Vi, lika med jag och alla volontarer som jobbar pa Royal Seed plus Mia, fick ga runtturen in i ett rum. Dar hon lag. Sminkad, kladd i nagot som sag ut som en brudklanning pa en narmast lik en prinsessbadd. Kroppen, och psyket, visste inte riktigt hur jag skulle reagera. Det hogg till i magen, jag madde illa, samtidigt som det var valdigt fint. Hon sag fridfull ut med stangd mun, slutna ogon. En okand dod. Darefter foljde de mest hjartskarande, verkligen jag-plagas-skrik/graten man kan uppleva (jag har hort dem forr) da hennes barn stod pa scen, skulle vara starka och inte grata, for att halla tal. Oj. Hoppas att ni kanner efter, for jag tror att alla kan visualisera och pa eget vis forestalla sig. Det ar svart att satta ord pa det, som skulle vara nagorlunda tillrackliga. Nej. Hemskt. Tur att doden inte ar att frukta, enligt mig. Sedan var det mat. Och dans. De narmst anhoriga skulle till gravsattningen. De andra volontarerna, alla utom jag, JOhanna och Mia, akte hem. Vi stannade. Namoi bad oss sarskilt. De varade hela dagen och ibland blev det bara en lang vantan pa att NAomi skulle komma tillbaka fran graven, ata, umgas. Lite langdraget, som i kyrkan for nagra veckor sedna. Men ingenting som jag nagonsin skulle angra. Aldrig.
Allting har rullat pa Royal Seed. Jag och Johanna ar det perfekta paret. For sammarbete! Mia har haft det tuffare pa sitt barnhem. Detdara som jag berattade om, tror jag. Om inte, sa handlar det om vidrig korruption och grymt opalitliga agare som lurar till sig pengar for att spendera storsta delen pa sig sjalva. Vill nog inte skriva om allt som hant har, nej, jag berattar mojligen nar jag kommit hem. Hon, Marie, Emma och Olivia ska iallafall inte fa ga dit nagot mer. De ska inte fa ha fler volontarer/. Formodligen, av vissa skal, ska det laggas ner och barnen blir mest troligt, och FORHOPPNINGSVIS, omhandertagna av familjer. Ja, usch. Och fy. Vissa borde inte fa besitta nagon form av ansvar for andra. Nagonsin och inte alls.
Nu ar tiden knapp har nere for storsta delen av min volontargrupp. Om drygt en vecka drar vi ivag pa aventyr till Paga i norr och sedan ska de hem. Tva och en halv vecka kvar. Jag blir inte ensam. Saklart, men jag blir av med tva grymma vanner som jag verkligen behovt har. Jag har ju halva tiden kvar och tid att lara kanna andra ordentligt, men jag far sallan nya vanner. Jag menar, jag har traffat grymt mycket manniskor har nere, inhemska och fran overallt, men tva har blivit mina vanner. Pa riktigt. Mia och Johanna. Jag kommer sakna dem! Jag har iallafall fatt nagonting att verkligen langta efter nar jag kommer hem, forrutom er dar hemma och att den basta av de basta Olle Ljungstrom slapper en ny platta efter grymt manga ar som bastastebasta millo berattade, namligen att Mia tar studenten den 12 juni och jag och Johanna ska dit! Mia bor i Dalarna och Johanna i Goteborg. Gott. Till hosten ska Mia, om hon kommer in lasa naturvetenskapligt basar i Goteborg ocksa. Ja, ibland har man flyt. Jag tycker om de dar tva. Sa bara drar de harifran nar jag har halva tiden kvar. Hehe. Jag blir ju inte sjalv, dessutom har jag ju mig! For oj, vad jag ar beroende av att var ensam ocksa. Det vet jag, for jag kanner mig och det ar inte svart att ta sin tid heller. Sa are.
Tank att jag inte haft hemmaabstinens an. Ledsen. Fast, jag vet, det kommer. Hm, kanske pa mandag nar Johanna kommer hem. Ja, fran Australien. Kanske en gnutta smyger sig pa da. A andra sidan kan jag prata i telefon med henne da, som med mamzor och pappzor. Nej, jag har det bra har. Afrika, upplevelser och ny kunskap. Hela tiden! Annorlunda, inte speciellt, nej olikheter fran hemma. Bra och daliga.
Inga bilder idag heller. Suck. Maste hitta ett annat cafe for det. Ska forsoka. Hoppas att ni blir overglada varje gang ni ser att jag uppdaterat, anda! Det forutsatter jag, sa det sa. *
Sjalvstandighetsdagen i fredags da vi akte till Accra for att uppleva independencesquare. Jag hade fatt uppfattningen om att det var en grymt stor, betydelsefull dag som firades enormt. Sa var det inte riktigt. De var fullt av folk pa plats, men inte sa livligt med en underbar stamning. Sasom man hort att sjuttondemaj kan kannas i Norge. Det var iallafall marcheringar pa den stora, oppna platsen och presidenten holl tal. Synd bara att man inte horde sa mycket, eftersom deras hogtalarsytem inte ar sa, ehm, hogkvalitativa. Jamfort med Sverige da, exempelvis. Mysig dag blev det saklart anda. Jag, Mia och Johanna at en grymt god lunch! Bonrora med stekt tilapia (fisk) och kokt yam (en rotfrukt. Valdigt torr, godare an potatis fast ganska lik!) Ja, den ghananska maten kommer jag att sakna. Aven om diskussioner har nere, markligt nog, ganskasamycketofta handlar om mat. KAFFE! Inte bara fejk, ehm, nescafe alltsa. Brod med palagg, lax, potatismos, farsk sallad, grot, tacos, losgodis. Bland annat, da. Jo, det blir gott nar jag kommer hem de. Vi akte hem pa eftermiddagen efter ganska manga timmar. Vid sex akte vi pa morgonen. Som berattat, dygnsrytmen har nere ar diggbar. Vanlig dag, sangdags vid nio och upp vis sex.
Pa lordagen var vi sedan pa begravning da. 32 ar blev hon bara. Tre barn och man. Vid halv nio startade den med dansoch gladje. En afrikansk kvinna kramade om mig for att hon tyckte att jag var grym pa att dansa! Dansdansdans, det ar sa kul och ja, har nere dansar de sig glada. Sedan overgick det i tarar. Annorlunda fran hemma. Harlig begravningscermoni, tycker jag. Vi, lika med jag och alla volontarer som jobbar pa Royal Seed plus Mia, fick ga runtturen in i ett rum. Dar hon lag. Sminkad, kladd i nagot som sag ut som en brudklanning pa en narmast lik en prinsessbadd. Kroppen, och psyket, visste inte riktigt hur jag skulle reagera. Det hogg till i magen, jag madde illa, samtidigt som det var valdigt fint. Hon sag fridfull ut med stangd mun, slutna ogon. En okand dod. Darefter foljde de mest hjartskarande, verkligen jag-plagas-skrik/graten man kan uppleva (jag har hort dem forr) da hennes barn stod pa scen, skulle vara starka och inte grata, for att halla tal. Oj. Hoppas att ni kanner efter, for jag tror att alla kan visualisera och pa eget vis forestalla sig. Det ar svart att satta ord pa det, som skulle vara nagorlunda tillrackliga. Nej. Hemskt. Tur att doden inte ar att frukta, enligt mig. Sedan var det mat. Och dans. De narmst anhoriga skulle till gravsattningen. De andra volontarerna, alla utom jag, JOhanna och Mia, akte hem. Vi stannade. Namoi bad oss sarskilt. De varade hela dagen och ibland blev det bara en lang vantan pa att NAomi skulle komma tillbaka fran graven, ata, umgas. Lite langdraget, som i kyrkan for nagra veckor sedna. Men ingenting som jag nagonsin skulle angra. Aldrig.
Allting har rullat pa Royal Seed. Jag och Johanna ar det perfekta paret. For sammarbete! Mia har haft det tuffare pa sitt barnhem. Detdara som jag berattade om, tror jag. Om inte, sa handlar det om vidrig korruption och grymt opalitliga agare som lurar till sig pengar for att spendera storsta delen pa sig sjalva. Vill nog inte skriva om allt som hant har, nej, jag berattar mojligen nar jag kommit hem. Hon, Marie, Emma och Olivia ska iallafall inte fa ga dit nagot mer. De ska inte fa ha fler volontarer/. Formodligen, av vissa skal, ska det laggas ner och barnen blir mest troligt, och FORHOPPNINGSVIS, omhandertagna av familjer. Ja, usch. Och fy. Vissa borde inte fa besitta nagon form av ansvar for andra. Nagonsin och inte alls.
Nu ar tiden knapp har nere for storsta delen av min volontargrupp. Om drygt en vecka drar vi ivag pa aventyr till Paga i norr och sedan ska de hem. Tva och en halv vecka kvar. Jag blir inte ensam. Saklart, men jag blir av med tva grymma vanner som jag verkligen behovt har. Jag har ju halva tiden kvar och tid att lara kanna andra ordentligt, men jag far sallan nya vanner. Jag menar, jag har traffat grymt mycket manniskor har nere, inhemska och fran overallt, men tva har blivit mina vanner. Pa riktigt. Mia och Johanna. Jag kommer sakna dem! Jag har iallafall fatt nagonting att verkligen langta efter nar jag kommer hem, forrutom er dar hemma och att den basta av de basta Olle Ljungstrom slapper en ny platta efter grymt manga ar som bastastebasta millo berattade, namligen att Mia tar studenten den 12 juni och jag och Johanna ska dit! Mia bor i Dalarna och Johanna i Goteborg. Gott. Till hosten ska Mia, om hon kommer in lasa naturvetenskapligt basar i Goteborg ocksa. Ja, ibland har man flyt. Jag tycker om de dar tva. Sa bara drar de harifran nar jag har halva tiden kvar. Hehe. Jag blir ju inte sjalv, dessutom har jag ju mig! For oj, vad jag ar beroende av att var ensam ocksa. Det vet jag, for jag kanner mig och det ar inte svart att ta sin tid heller. Sa are.
Tank att jag inte haft hemmaabstinens an. Ledsen. Fast, jag vet, det kommer. Hm, kanske pa mandag nar Johanna kommer hem. Ja, fran Australien. Kanske en gnutta smyger sig pa da. A andra sidan kan jag prata i telefon med henne da, som med mamzor och pappzor. Nej, jag har det bra har. Afrika, upplevelser och ny kunskap. Hela tiden! Annorlunda, inte speciellt, nej olikheter fran hemma. Bra och daliga.
Inga bilder idag heller. Suck. Maste hitta ett annat cafe for det. Ska forsoka. Hoppas att ni blir overglada varje gang ni ser att jag uppdaterat, anda! Det forutsatter jag, sa det sa. *
Kommentarer
Postat av: Alexandra
Det blir vi!! :)
Postat av: Anonym
Urch, aldrig lätt det där med att verkligen se döden, det har man fått bevittna. Ja man har alltid sig själv, och då är man inte ensam.
Ska bli fin vänder i helgen =)
F
Postat av: camilla
du bara förut sätter de alltså. höhö. såklart jag inte blir. för jag saknar inte dig alls...... (jag är verkligen dålig på att ljuga för mig själv. DU FÅR KOMMA HEM SNART! bästo***)
Postat av: Mamma
Det bästa i världen - riktiga vänner och kärleksfull familj:)) Även om inte du saknar oss så saknar vi dig! Fast det känns faktiskt skönt att höra att du har det bra - värre hade vart om du grät dig till sömns av hemlängtan - vi finns ju alltid här lilla sparv:)) Pussar o kramar från mamzor
Postat av: Karin
Hej Sofie! Jag blir helt rord nar jag laser dina inlagg. du beskriver sa bra och jag kanner sa igen mig. att vara sjalv. vad som egentligen ar vanner. om hemlangtan, att kanna att man alskar dem sa otroligt mycket och saknar dem, men inte pa ett satt som ar jobbigt. Lantar tills vi ses igen! Har tankt mycket pa dig. Manga kramar!
Trackback
