RESA
Vi ses snart!
Hejdån
Jag, Macus och Johanna förra nyår. Lite som syskon. Det är vi allt, vi tre.
Imorse var det vemodigt att åka ifrån Jack och Ulla. Jag blev omfamnad av och omfamnade dem som alltid, men det dröjer nu ett tag innan igen.
Jag åkte hem redan på morgonen för att träffa Karin. Vi tog en promenad i Skatås. Det blir liksom perfekt med vi två där, och snart Johanna också, när vi bor så nära. Hon i Björkekärr och jag vid Redbergsplatsen. So long till Skatås, därmed, och vi tog oss vidare in till stan för att möta upp Hanna. Vi gick till Condeco, fikade och pratade. Valle ringde under tiden och jag grattade henne till körkortet! Sa hejdå, det gjorde vi till varandra med. Genom luren. Hon hade precis kört upp och hann därför inte in till oss. Det blev ytterligare ett mysigt avsked, till alla de tre.
Jag och Karin. Valle. Becca (som jobbade idag, attans), jag och Hanna.
Imorgon ska jag följa med mamma till Jonsered. Det är hälsodag med hennes jobb. Inte för en sekund tänker jag lämna henne vår sista dag tillsammans, så ja, jag fick vara med. Nicole kommer från Falkenberg till Göteborg också. Vi ska hinna ses för en sekund, och kramas. Det ska vi. På kvällen blir det familjemiddag med mig, mamma, Stephen, min käre bror Jocke och hans flickvän Emma. Ännu mera på återseenden. Det är ett av många bra uttryck det också. Jag menar, det talar klarspråk. På återseende. Vi ses igen, liksom.
Johanna, jag och Nicole, vi kan flyga vi. Storebror.
Ett mycketövermegajättebetydelsefullt hejdå som morgondagen bjuder på är dessutom det av Milla. Min allra bästaste vän. Någonsin. Hon känner mig verkligen, så väl. Henne kommer jag att sakna så att det gör ont så ont så jätteont, kommande stunder. Det vet jag.
Millo min millo
Ja, hejdån. Inte farväl, utan på återseende.
bakåt NÄRBELÄGET framåt
- Sprungit i Skatås
- Sovit hos pappa
- Ätit tacos
- Tittat på debatt
.. har jag gjort de två senaste dagarna för sista gången. Ja, tills jag kommer hem igen. Saker som ingår i min vardag, mer eller mindre.
- Flyga själv. I två bemärkelser, bildligt och symboliskt
- Arbeta lönsös, hehe
- Beträda Afrika
- Ta hand om barn som inte fattar (gillar och fattar, softa ord dedära) mig och som jag inte fattar. Ehm, alltså rent muntligt. När de är så små (3-5 år) kan de bara något av de inhemska språken. Jag ska börja lära dem engelska, bland annat. Jag ska bli engelskalärare. Ojdå, så det låter.
.. det ska jag göra inom en snar framtid. Lika närliggande som min ovanstående lista. Fräckt, som Jack skulle ha sagt.
".. the only one that could ever >teach< me.. "
Me and my homie - hom(i)emate, he hehe
Ps. Biofilmen förtjänar ett starkare ord än sevärd. Johanna går säker.
FEM DAGAR KVAR = HAR ATT GÖRA
Idag har jag varit hos läkaren och fikat på "Fröken Olsson" med pappi. Därefter har jag sprungit ärenden på stan inför Ghana. Jag har:
- köpt en bikiniöverdel
- handlat pocketböcker och ett engelska lexikon i fickformat
- framkallat foton på min familj och mina vänner
- SHOPPAT UPP HALVA APOTEKET
Godis köpte jag också. Fast det var inte inför resan. Nej, det ska jag ha till bion ikväll. Bäst för Johanna, och min käre storebror Jocke också för den delen som var benägen att hålla med, att filmen är så grym som hon påstått. "The curious case of Benjamin Button." Inte ett filmtips till er, sa hon, utan en uppmaning! Starka ord syrran. Laddat uttryckt. Som sagt, bäst för henne att det stämmer. Annars är det något hon får äta upp. Straffas för med andra ord. Hehehe.
Fångst
"- Du store brev, var är du?", - Där!
Det närmsta jag kunde komma en lösgodisbild. Likt så.
Fri och handboll - de fungerar ihop
Ikväll tränade jag min sista handbollsträning, innan jag åker. Laget tränar tisdag och torsdag också, men mitt schema (yes, jag har ett A4-papper med mån-sön som ger mig en komplett utsikt över veckan) är lindrigt språkat fullspäckat! Imorgon då den första av de två träningarna är ska jag på bio med mamma och Stephen. Det är första gången sedan innan Norge i höstas, och ja, sista gången på ett bra tag igen. Dessutom, en värdefull mammostäpp-kväll. Torsdag, då den sista av handbollsträningarna är, blir sista pappi-dagen (han är såklart med på flygplatsen också). Då ska jag sova hos honom och Ulla i Onsala och leka med min lillebror Jack, också sista för att sedan dröja innan igen. Lite attans, eftersom Jack inte hunnit bli en fullärd sims2 lirare än. Nej, någon nörd i mig existerar inte. He-hehe. I vilket fall, handbollsspelande Sofie ligger numera i träda. Sovgott.
Vinn de sista seriematcherna nu åt mig. Om inte, så tar vi igen det. Någon gång, ja, då kommer vi.
Ja, sömnsvårigheter det var ju ett av symptomen som kom av att jag inte riktigt tålde lariam. Jag fick också andra biverkningar av dem dirkekt, men också andra till följd av sömnbristen. Såklart. Usch. Nu däremot, ja, då känner jag inte mycket annat än lycka. Jättemycketövermega lycklig! Som sagt, jo för jag vill säga det igen, jag vann. Så ser jag det, ser'rö.
God natts sömn
Det man inte söker för stunden, finner man. Skumt, ain't?
Japp, just nu i samband med bildletningen har jag funnit klistertuben. Ni vet, den jag letade efter för att kunna vända den rätt. Sätta på tublocket så att jag slapp fastna desto mer i klistret, innehållet den läckt ut på golvet. Det som redan hade hunnit torka in som jag nämde satt fast i lite grann har jag löst upp med ett supermedel. Ett medel vars recept stavas, det mesta ordnar sig!
Klibbet bortskurat. Vidare, foton var det ja.
Expectations, av en annan värld?
En vecka kvar. En vecka. Få se, hur lång tid är det? Det är ju så subjektivt, detdära. Tillbaka en vecka i tiden, ja, det var dagen då jag köpte mina sandaler och gick på grekisk restaurang med mamm. Det känns som igår, å andra sidan, som TVÅ veckor sedan. Som sagt, tidsperoder kan ses färgade.
En helt ny värld, förväntar jag mig. Grymt mycket om mig själv, andra, betydelse av att hjälpa, om att leva ensam som Sofie, men i grupp som människa, om sjukdomar, om natur, om ghanianer, det vill jag lära mig! Och mer kommer det bli. Jag förstår inte, det kan jag inte, hur annorlunda jag kommer att leva. Oj, vad jag längtar nu!
Ja, om en vecka. Vad gör jag nu om en vecka? Jag har förmodligen installerat mig på hostelet där jag ska bo den första veckan. En introduktionsvecka där jag får en språkkurs (lära mig lite enkla fraser på de inhemska språken), prova på en ghanask ritualdans (Ghana är till största delen kristet precis som Sverige, men de har såklart andra traditioner), en guidad tur i Accra och en heldag på stranden. Bland annat. Så tja, kanske ligger jag i ett rum utmattad efter resan. Jag gillar då känslan av att befinna mig i Afrika, det hoppas jag. Det mäktiga i att vara så långt borta, fast ändå inte. Om exakt en vecka.
"Ta vara på dagen så gott det går, för idag är imorgon igår." - Det stod på mitt födelsedagskort från mamm&steph
Sömnbrist
Tvilling kom
Jag har ingen pojkvän. Har aldrig haft, hittills. Inte flickvän heller för den delen. Därför vet jag inte hur det känns att vara ifrån denne en längre tid. Jag vet inte hur det kändes för Johanna och Richard då han var i Australien och inte hon, innan hon av saknad åkte efter tidigare än planerat. Ja, det var som ett exempel. En del klarar det säkert, och förmodligen alla om man verkligen blir tvungen. Det var ingen prövning för Johanna och Richard, så varför skulle de fortsätta att vara ifrån varandra när det blev för svårt?
Vad är det som gör skillnaden? Det är uppenbart för mig att kärleksrelationer och tvillingskap inte kan liknas. Olikheten i den olidliga längtan, men vilken är den då? Det har snart gått tre månader sedan jag träffade min tvilling och tänk att både hon och jag klarar av det, fint! Hon, som efter två veckor utan sin pojkvän bokade en flygbiljett för att resa efter.
Saknaden och den plågsamma längtan efter varandra är nog lika tuff, förresten. Mitt försök till svar, ja, det blir att skillnaden faktiskt handlar om det givna. Jag menar, ett tvillingband går inte att klippa av! Vi kan ta varandra för givet, det går. Vi kan inte tappa någonting vi byggt upp, nej, för allting fanns där redan från början. Det finns liksom ingen rädsla blandat med saknaden. Vi vet.
".. Tvilling kom, kom till mitt hjärta.
Lyssna nu, det har nånting att berätta.
Sättet som jag vet, nej
det är ingen hemlighet, att vi aldrig nånsin kan
vara långt ifrån varann.."
Vi kan inte vara långt bort från varandra för att vi inte klarar det, utan för att vi aldrig är det. Vi är alltid tillsammans. Det går inte att förklara, det där. Ungefär som att ingen kan berätta för mig om den kärlek jag inte har upplevt ännu, så att jag verkligen förstår. Jag kan tänka mig, men aldrig veta.
Jo alltså, jag tror att tvillingar och livskamrater hör ihop med varandra på liknande sätt. Att jämföra på vilket sätt, är däremot omöjligt. Livskamrat, där har vi det. Man lever med en livskamrat och på något sätt, det som jag hade svårt att förklara, så lever en tvilling i den andra.
Hanna o Siss - i havet, ser du!
Hehe
RUM(SREN)
Var är du?
Du store brev, var är du?
EN APA SOM LIKNAR DIG
"Människorna har skapat sig högre makter efter sin egen avbild, och tror att gudarna har fötts som vi och fått kroppar, kläder och språk som vi. Negrerna anser att gudarna är svarta och trubbnästa, medan trakerna säger att deras gudar är blåögda och blonda. Ja, om oxar, hästar och lejon hade kunnat måla, så skulle de ha framställt gudar som liknade oxar, hästar och lejon!" Xenophanes, ca 570 f.Kr.
Så människan relaterar utseende till tillit? Det man tror och litar på bör vara familjärt? Att gudarnas främsta egenskaper och uppgifter stämmer överens med varandra oavsett den troendes ursprung övertygar i alla fall mig om att det yttre är det enda som skiljer människan i grunden. Man har skapat liknande makter. Att uppväxtmiljö påverkar är självklart, vilket gör att exempelvis intellektuella skillnader blir betydande för olikheter. Helt skilda världar trots samma naturliga förutsättningar för att kunna utveckla intelligensen, inte minst den emotionella.
I Afrika kommer jag att träffa människor, såsom mest överallt. Ja, vi lever ju på samma jord. Däremot om jag låter kalla min reella värld här och nu för natt, tja, då blir den jag om tre veckor möter namngiven dag.
Vi har en gemensam, förenande nämnare, trots enorma olikheter likt två raka motsatser. En människa, utan närmare specifikation, är i alla lägen bekant och steget att börja lita till henne är fritt att ta.
Enligt mig är jag, oavsett bakgrund, alltid apan som liknar dig.
Jag och mor min
Sandal och mina underbara tånaglar
Vi åkte vidare till "Tara's Turkiskt Kök & Bar" på Södra vägen. Mums vad gott det var. Jag åt marinerat kycklingspett och mamma marinerat lammkött, båda med örtkryddad potatis och friterad aubergine och zucchini till. Grymt gott bröd och en skål med oliver till förrätt förhöjde restaurangbesöket ytterligare några snäpp. För er som inte vet, vilket jag inte gjorde innnan idag, så är det turskiska köket rätt så likt grekernas.
Jag har inga bilder på maten. Istället får ni se en bild på en av mina hembakade brownies från igår. Kan tyckas märkligt, men det tycker inte jag. De har nämligen en sak gemensamt - de ligger på samma gooooooodhetsnivå. Håll tillgodo, för all del. Hehe.
När vi kom hem la vi oss i soffan. Kollade på "Top Model"-repriser och åt brownie- och ostbågsrester. Det var soft. Ja, mammaojag.
MISSRIKTAD ENERGI - EXPLANATION
Siss gästbloggar:
Pappas fru, Ulla, hade köpt två proppfulla matkassar åt oss. De, tillsammans med min övriga packning, skulle jag ensam få med mig hemifrån och fram till lägenheten på Maridalsveien. Jag vill nog inte veta hur mycket det faktiskt vägde. Jag stod inför en svår uppgift, men den skulle lösas. På ett eller annat sätt...
Då jag hade turen att få min lediga dag i måndags så stannade jag hemma i Sverige en dag längre för att ta bussen tillbaka i tisdags morse. Klockan sju på morgonen ringde mammas väckarklocka och jag som, mysigt nog, sovit bredvid henne i dubbelsängen gick också upp och så åt vi frukost ihop. Halv tio tog jag pendeltåget till Göteborgscentral. Bussen mot Norge gick 10.15 och eftersom jag var tvungen att köpa mat till resan, frimärke till ett brev, även posta brevet OCH släpa min blyöverdrivetjättetunga, blå IKEA-kasse och bära min enorma, maximalknökade vandringsryggsäck så hann jag precis till bussen innan dörrarna stängdes igen. Bra början.
Väl framme i Norge (försenat pga tullkontroll) kastade jag smidigt upp ryggsäcken över ena axeln, tog bärkassen i motsatt hand och skuttade glatt iväg ut på Oslos gator för att lekande lätt vandra den 25min långa turen hem. NOT! Jag visste helt ärligt inte hur jag skulle bära mig åt, för det var allt annat än så enkelt. Hur skulle jag kunna ta buss eller taxi då en stor fråga var - var hade jag lagt min plånbok??? Nej, mödosamt fick jag på mig ryggsäcken sittandes och i ett försök att underlätta bärningen hade jag spänt fast IKEA-kasse-aset på väskan (på ryggen är det ju alltid lättast att kånka). Haha, jag fick hjälp att resa mig upp men föll genast baklänges! Folk skrattade, utan ansträngning att hålla inne det av artighet. Fast, de fick skatta. Jag VAR ett skämt.
Jag fick släpa. Jag fick kämpa med alla mina krafter. Det gick, för jag ger mig aldrig. Ja, det gick. En bit, fram tills den blåkullablå (förbannad av häxtillställningar) IKEA-kassen gick sönder! Jag var så arg och så grymt plågad! Hysteriskt rotade jag igenom ryggsäcken och fann i alla fall min plånbok. Yes, vad kunde jag göra då om inte, tja, desperat gå in i en väskaffär och köpa en koffert för 499 norska kroner! Idiot. Något jag glömt nämna var att jag inte hade några pengar på mitt svenska kontantkort heller, vilket var det enda jag hade med mig, så få tag i taxi hade ju verkligen inte gått. När det inte gick att ringa. Det var omöjligt på alla sätt. Eller? Ännu en gång, idiot. Nej, så hård jag är emot mig själv. Jag tar tillbaka skällsordet. Istället drar jag en djup suck för att sedan andas ut ett ljudligt och tydligt - typiskt mig!
Ni förstår, ni som känner mig i alla fall, att jag inte ens har behövt upplysa om att jag även var vilse (hur skulle jag utan karta lyckas med att gå en genväg? Lokalsinne, hur skaffar man sig det?). De 25 minuterna, skulle såklart ha blivit något fler med all packning, men en och en halv timme - Jag var ute och cyklade! (Påtal om det uttrycket så önskar jag förresten att jag haft en cykel. Med släp.)
Även om min lösning var långt ifrån den klokaste så var det en Sofie-lösning som fungerade. Tillsist. Med en koffert rikare och ett telefonsamtal till Milla (gråten var inte bara i halsen, utan tårarna sprutade) från en random frisör senare lyckades jag på rätt väg kriga vidare hemåt. Klockan var nästan fyra när jag fått upp väskorna för den sista trappan och in till vårt hem så jag hade bett Milla (som hade sin lediga dag) i luren att täcka upp på jobbet för mig. Svetten rann, men jag hade klarat det. Mina axlar och ben värkte, men jag hade klarat det. Jag fick byta om på två sekunder och kuta iväg för att lösa av Milla på jobbet, men jag hade klarat det. Jag hade löst mitt uppdrag, min uppgift - att få upp all mat vi fått!Tack Ulla, det var värt det. För slitet i onödan har jag bara mig själv att skylla, som vanligt.
Förhoppningsvis förstår ni vad jag menar. Detta är bara ett exempel och egentligen en liten del i det hela, om mig. Jag hoppas att ni får följa en Sofie i Ghana som lyckas med sin kraft. Att äventyret ger mig vad jag tror att det kan och att jag trivs, som en fisk i det som nämnt överunderbartgrymma havet. Jag ska bli ettrigast i världen!
KLARARE UTSIKT
Jag fick inte som önskat bo på landsbygden precis, utan i en bungalow i Accra. Det blir rena lyxen. Kanske bra med tanke på att fyra månader är en ganska lång tidsperiod. Det har jag förstått efter två månader i grannlandet Norge.
Mitt jobb
MAY FLOWER SCHOOL
tid: mån-fre, 8.00-14.00
ålder: 3-5
arbetsuppgifter: lära barnen räkna, läsa , skriva (eftersom de är så små så innebär det att introducera dem för siffror och alfabet), rim, visor, ta hand om dem fysiskt och psykiskt
Min värd familj
George, 42 år
Patience, 41 år
Gloria, 17 år
John-Viann, 14 år
Josephine, 12 år
John-Joseph, 2 år
Tre till fem år, då är barn verkligen mottagliga. Jag kan lära dem mer än att gå och att kissa på toaletten. De kommer att lära sig mitt namn och jag behöver inte vara professor för att lyckas bli en grym lärare. Dessutom ska barnen bli mina bästa lärare. Jag menar, de kan lära mig twi och fante (deras språk utöver engelska) och eftersom att jag träffar dem fem dagar i veckan i sexton veckor ska de få mig att utvecklas. Japp. Utan klyshor, det är en uppenbar, blivande sanning. I Afrika, Ghana, i fyra månader med samma småkids.
I min värd familj ingår fyra barn. Jag reser utan att känna någon. Jag är faktiskt inte rädd. Det vet jag ju aldrig om det kommer, men just nu känner jag bara att precis det är en så stor del av mitt valda äventyr. En familj, en mamma och pappa med fyra barn. Ja, och så jag. Det ser jag fram emot!
Två veckor och två dagar kvar. Jag visualiserar, mest på nätterna. Det är häftigt, men det gör det svårt att sova. Ja, nu är snart ännu mera snart -nu-!
Ghanas flagga - Rött för frihetskampen och befolkningens offer, gult står för jordbruket, det gröna för skogen och den svarta sjärnan symboliserar afrikanernas frihet. Färgerna valdes i samband med självständighetsförklaringen år 1957. Landet är en före detta brittisk koloni, vilket förklarar varför engelska är det officiella språket
För kort version - läs enbart det fetstiltkursiva!
I Norge hade jag otur, materiell olycka. Ansvarig till förväxladnde av gästers dyra rockar med värdesaker till innehåll på jobbet (garderobiär var jag ju som nämnt), min mobil blev jag bestulen på och skattekortet som var nödvändigt att skaffa för att kunna få ut sin lön fick jag verkligen kämpa för. Många turer kring det. Denna otur tycks ha efter efterskalvningar.
Precis som att ovan nämda världsliga motgångar löste sig hoppas jag att jag kan nå denna klistertub som läckt ut där jag satt mina fötter för att vända den rätt igen.
2,5 VECKA KVAR - keep on preparing
Jag har även tagit spårvagnen till stan fram och tillbaka, idag. Det är så tråkigt att laga mat i ensamheten min så jag köpte hem sushi från "Super sushi". De gör sushin med stora, feta bokstäver.
Vidare ska jag nu lägga mig i badet och läsa lite i, tja, låt kalla den min bibel. Nej förresten. Inte är det en bok jag ska tolka fritt och tro på vad jag vill ur. Min alldeles egna faktabok om Ghana, det är bättre.
Sushi - ett "erbjudande" med extra wasabi och ingefära är standard
Min svårlästa läsning, sist ut av litteraturpaketets innehåll. Faktatexter på engelska är för mig en stor utmaning.
"Otålig"
Inför Ghanaresan har jag vaccinerats. Ganska mycket.
- Twinrix, nr 1 (hepatit A + B)
- Twinrix, nr 2
- Imovax, nr 5 (polio)
- BCG (tuberkulos)
- Stamaril (gula febern)
- Meningokockvaccin (hjärnhinneinflammation)
- Typherix (tyfoid feber)
- Dukoral, drickvaccin 2 doser (Kolera och ETEC)
- Lariam, tabletter (malaria)
Allting har gått smärtfritt. Visst är många på samma nivå, men mindre spruträdd än vad jag är går inte att vara. Så smärtfritt, yes. Synd bara att jag ofrivilligt var känslig emot malariatabletterna. Det var få av biverkningarna som inte uppkom. Sömnstörningar, muskelvärk, yrsel, illamående och inte minst känslostörningar! Jag tog den första tabletten i fredags och de två senaste dagarna har jag känt mig olustig och orolig. Det kan jag precis som andra göra, så jag hade inte en tanke på att det kunde ha en konkret förklaring. Jag valde att tro, kanske sanning i det också såklart, att jag led av en plågsam "hannaabstinens". Min tvilling i Australien som kan saknas som satanigatan ibland (OBS! But we're doing great, mihi). Bägaren var på väg att rinna över när jag var på väg hem ifrån pappa. Då blev bröstet plötsligt jättetungt och jag fick svårt att andas, och att svälja. Benen värkte. Droppen kom hemma, när jag ganska nyss kommit innanför dörren. Mammas sambo Stiv (kejrå', Stephen egentligen) frågade hur det var med mig. Han är rätt bra på att läsa mig dendära. Då bröt jag ihop. Tårarna sprutade. De två, mamma och Stivo, känner mig, tja, mer än väl. De visste att det faktiskt inte kunde handl om något särskilt. Den forna sjuksköterskan till mammo jag har letade fram tablettasken, höhö, och läste högt om biverkningarna. Ja, hade det haft någon djupare förklaringen den här gången så hade jag nog inte skrattat åt det, rätt soft med maaamm och Stepphän.
Inte allergisk, bara något känslig. Eller, otålig skulle jag säga. Jag slutar med dem helt enkelt. Skaffar malaria istället. Avdramatisering for the winners.
Malariatabletterna, ja, lariam
Pappa
Från igår till idag har jag varit i Onsala hos min pappa, lillebror Jack och Ulla, pappas fru. På dagen idag medan Jack var i skolan (den lille sparven går i nollan) så åkte vi andra tre till Vallda sandö. En strand. En strand som avslöjar havets närvaro. Jag älskar havet! Jag tycker om det för vad det är, vatten där jag kan bada, och för att känslor går att likna så bra med dess liv. Ja, till och med de som jag älskar kan få vara skilda sammansättningar därav. Av havet. Pappa är en. 
Det här är min grymma pappi =)
SVART RÖRELSE
Jag, Milla och Sanna hade det g-ött igår kväll och inpå natten. Hemma hos mig. Fast, utebliven dans. Min kropp exploderar inom kort. Jag måste få dansa!!!
Men svart fluff på nytt, efter afrika. Så får det bli om suget hänger i.
OSKRIVNA BLAD SOM MAN SJÄLV SKA SKRIVA, NEJ, INTE ÄR DET LÄSKIGT
studenten
En plan - Norge till hösten. Planen grenade sig i en miljonmiljardmassamassa idéer om hur, var och när. Såklart. Jag, Millifrill och Hannapyttipanna (yes, bästa vän Camilla och twin Johanna), skulle vi komma iväg? Ja, det skulle vi. Eller, inte vi som i vi tre. Johanna flög efter Richsork (okej, mer förklarande - Johannas pojkvän Richard) till Australien tidigare än vad hon innan tänkt. Vad gör de två inte för kärleken? Romantiker, det är dom. Så vi som i vi som drog iväg till Norge i oktober och satte grundplanen i verket var jag, Mill och hennes pojkvän Sim (ja, en förkortning av Simon). Där jobbade vi som garderobiärer fram till jul.
Sim, Mill, Siss (Siss kommer av min lillebrors inte-lärt-sig-säga-Sofie-än-ålder. Nu kan han, men får inte kalla mig Sofie)
Under sommaren, på promenad med Johanna, blev jag plötsligt slagen av en HÄFTIG längtan efter att resa till en helt annan värld. Själv. Jag ville till Afrika! Jag bokade till våren. Nu är det snart. Det skulle jag göra. Sen. Sen som, ja, snart är nu!
Vad jag skulle göra frågade jag mig inte med panik i bröstet. Det jag gjort, och dit jag kommer att ledas är och blir mitt liv och med JAG i det blir det grymt! Jag har en energi som bara behöver styras i rätt riktning. Enkel match, eftersom min energi är det enda som behöver kontrolleras! Annars är kontroll att förakta.
Åja, sån e de! (norskt uttal)
Faktaruta - ja, de är bra
Inför resan till Afrika har jag av volontärresor AB, företaget som jag köpt resan av, fått hem ett litteraturpaket. Jag fick en liten faktabok på svenska som jag tagit mig igenom, en skönlitterär bok som heter "Förändringar" villken jag också läst ut och slutligen en tjock faktabok på engelska. Den har jag inte tittat i ännu. Jag tror inte att någon skulle vilja höra om allt jag lärt mig, men en faktaruta säger alltid en del åtminstone. Jag vill ju inte att mina blivande läsare inte ska veta mer än att jag befinner mig i något random land. "- Hm, i Afrika låg det i alla fall!" Jag kan tänka mig.
Ghana
Huvudstad: Accra
Officiellt språk: Engelska
Övriga språk: Ewe, Twi och många andra inhemsa språk
Religion: Kristna 60%, muslimer 15%, animister 25%.
Yta: 238 537 km² (drygt hälften av Sveriges yta)
Folkmängd: Ca. 22 miljoner
Som ni ser är engelska, praise the lord, officiellt språk. I det äventyr jag söker ingår att från början inte känna en människa, men att kunna kommunicera underlättar för mig att lära känna nya. Jag menar, hade jag åkt tillsammans med någon så har man inte behovet att öppna sig för någon annan helt och hållet. Man kan få vänner, men jag inbillar mig att jag kan få vänner för livet om jag tillåter mig att utfylla behovet av att ha någon att kunna vara öppen emot när jag försätter mig i situationen - ensam, utan någon. Visa vem jag är på riktigt, såsom jag här hemma gör inför mina närmsta vänner och min familj. Ja, skaffa-vänner (i alla åldrar)-processen är något kortare och enklare om man kan tala samma språk.
I faktarutan kan man också läsa att Ghanas landyta är ungefär hälften så stor som Sveriges. Trots det är invånarna i landet mer än dubbelt så många. Det i sig säger i och för sig inte så mycket om befolkningstätheten egentligen. Även om man spontant reagerar med ett "oj". I Sverige utnyttjas ju inte överdrivet stor del av landytan. Som i de flesta kustländer dras sig människorna till havet och lämnar inlandet åt att bli glesbefolkat. Däremot talar ändå siffor för att "oj":et är befogat och till och med en underdriven reaktion. I Sverige lever 20,5 invånare/km², medan de i Ghana trängs 95/km²!!! Den höga siffran beror mest troligt på att över halva befolkningen är bosatt på, tja, cirka en åttondel av landytan. Det är inom ett triangelformat område som bildas av tre av de fyra största städerna, nämligen Accra, Sekondi-Takoradi och Kumasi. Undrar i villken grad man märker denna enorm skillnad, i verkligeheten.
Faktarutor är sällan att baktala, även om informationen bör stämma överens med två eller fler rutor från olika källor. Kanske ska året den framställts vara närliggande vårt 2009 också.
Nu vet ni. Ni vet lite om min om tre veckor reella värld! Yeah. 
Ghana - ser ni städerna som bildar den överbefolkade, triangelnformade ytan?
Blogg?
Jag tänkte börja redan nu för att om inte för andra så åtminstone för mig själv dokumentera hur jag känner inför resan. Kanske utvecklar jag på vägen ett större bloggintresse och börjar skriva om mitt liv i allmänhet. Haha, we'll see. först och främst ska det vara fokus Afrika. Till en början. Man vet aldrig. Och så vidare, och så vidare och vi får se!
Väl i Afrika, närmare bestämt Ghana, om 3 veckor och 2 dagar kan jag bara hoppas att jag kan fortsätta blogga. Jag chansar. Jag kommer att bo på landsbyggden, arbeta på ett barnhem med ledigt på helgerna (kanske kan jag ta mig till staden med närvarande internetcaféer då?). Jag har läst lite ur en blogg skriven av två tidigare volontärer just i Ghana som faktiskt lyckades uppdatera en gång i veckan.
Välkommen till mig. Nu har jag en i alla fall en blogg, som sagt.
