Sofies värld

Okej. Jag skrev i slutet av ett inlägg om min energi. Att jag vet att jag besitter kraft och energi som är det enda jag behöver kontrollera i mitt liv. Det, för att annars finns jag i mitt liv utan att själv leva det. Så att säga. Jag vill att ni ska förså vad jag menade, inte bara låta det passera. Enklare att förklara blir det genom att exemplifiera, så jag har kopierat ur Mills före detta blogg (www.scrappy.webblogg.se), ett stycke där jag fick äran att gästblogga när vi var i Norge. Jag var på väg till Oslo igen efter att ha varit hemma över en helg. Historien visar så grymt övertydligt hur jag ibland kan missrikta min energi. Lägga den på helt fel saker. Det finns ettrig som i viljestark, men dessvärre även envis som i dumdristig. Enjoy:

Siss  gästbloggar:

Pappas fru, Ulla, hade köpt två proppfulla matkassar åt oss. De, tillsammans med min övriga packning, skulle jag ensam få med mig hemifrån och fram till lägenheten på Maridalsveien. Jag vill nog inte veta hur mycket det faktiskt vägde. Jag stod inför en svår uppgift, men den skulle lösas. På ett eller annat sätt...

Då jag hade turen att få min lediga dag i måndags så stannade jag hemma i Sverige en dag längre för att ta bussen tillbaka i tisdags morse. Klockan sju på morgonen ringde mammas väckarklocka och jag som, mysigt nog, sovit bredvid henne i dubbelsängen gick också upp och så åt vi frukost ihop. Halv tio tog jag pendeltåget till Göteborgscentral. Bussen mot Norge gick 10.15 och eftersom jag var tvungen att köpa mat till resan, frimärke till ett brev, även posta brevet OCH släpa min blyöverdrivetjättetunga, blå IKEA-kasse och bära min enorma, maximalknökade vandringsryggsäck så hann jag precis till bussen innan dörrarna stängdes igen. Bra början.  

Väl framme i Norge (försenat pga tullkontroll) kastade jag smidigt upp ryggsäcken över ena axeln, tog bärkassen i motsatt hand och skuttade glatt iväg ut på Oslos gator för att lekande lätt vandra den 25min långa turen hem. NOT! Jag visste helt ärligt inte hur jag skulle bära mig åt, för det var allt annat än så enkelt. Hur skulle jag kunna ta buss eller taxi då en stor fråga var - var hade jag lagt min plånbok??? Nej, mödosamt fick jag på mig ryggsäcken sittandes och i ett försök att underlätta bärningen hade jag spänt fast IKEA-kasse-aset på väskan (på ryggen är det ju alltid lättast att kånka). Haha, jag fick hjälp att resa mig upp men föll genast baklänges! Folk skrattade, utan ansträngning att hålla inne det av artighet. Fast, de fick skatta. Jag VAR ett skämt.

Jag fick släpa. Jag fick kämpa med alla mina krafter. Det gick, för jag ger mig aldrig. Ja, det gick. En bit, fram tills den blåkullablå (förbannad av häxtillställningar) IKEA-kassen gick sönder! Jag var så arg och så grymt plågad! Hysteriskt rotade jag igenom ryggsäcken och fann i alla fall min plånbok. Yes, vad kunde jag göra då om inte, tja, desperat gå in i en väskaffär och köpa en koffert för 499 norska kroner! Idiot. Något jag glömt nämna var att jag inte hade några pengar på mitt svenska kontantkort heller, vilket var det enda jag hade med mig, så få tag i taxi hade ju verkligen inte gått. När det inte gick att ringa. Det var omöjligt på alla sätt. Eller? Ännu en gång, idiot. Nej, så hård jag är emot mig själv. Jag tar tillbaka skällsordet. Istället drar jag en djup suck för att sedan andas ut ett ljudligt och tydligt - typiskt mig!

Ni förstår, ni som känner mig i alla fall, att jag inte ens har behövt upplysa om att jag även var vilse (hur skulle jag utan karta lyckas med att gå en genväg? Lokalsinne, hur skaffar man sig det?). De 25 minuterna, skulle såklart ha blivit något fler med all packning, men en och en halv timme - Jag var ute och cyklade! (Påtal om det uttrycket så önskar jag förresten att jag haft en cykel. Med släp.)             

Även om min lösning var långt ifrån den klokaste så var det en Sofie-lösning som fungerade. Tillsist. Med en koffert rikare och ett telefonsamtal till Milla (gråten var inte bara i halsen, utan tårarna sprutade) från en random frisör senare lyckades jag på rätt väg kriga vidare hemåt. Klockan var nästan fyra när jag fått upp väskorna för den sista trappan och in till vårt hem så jag hade bett Milla (som hade sin lediga dag) i luren att täcka upp på jobbet för mig. Svetten rann, men jag hade klarat det. Mina axlar och ben värkte, men jag hade klarat det. Jag fick byta om på två sekunder och kuta iväg för att lösa av Milla på jobbet, men jag hade klarat det. Jag hade löst mitt uppdrag, min uppgift - att få upp all mat vi fått!Tack Ulla, det var värt det. För slitet i onödan har jag bara mig själv att skylla, som vanligt.

Förhoppningsvis förstår ni vad jag menar. Detta är bara ett exempel och egentligen en liten del i det hela, om mig. Jag hoppas att ni får följa en Sofie i Ghana som lyckas med sin kraft. Att äventyret ger mig vad jag tror att det kan och att jag trivs, som en fisk i det som nämnt överunderbartgrymma havet. Jag ska bli ettrigast i världen!