Andas
Ja, nu ar det inte lang tid kvar. En knapp manad. Det ar jattesnart, fast anda en liten bit kvar. Som mamma sa och som jag val vet hade det varit konstigt om jag aldrig drabbats av hemlangtan, ehm forlat, homesickness har nere. Det hor liksom till om man som de mesta och alla lika lyckligt lottade har starka band dar hemma.
Jag hade aldrig kunnat dromma om hur bra det har aventyret kunde bli. Vad ska man forvanta sig nar man aldrig har upplevt nagot som ens ar en gnutta i narheten av liknande? Jag behover aldrig angra detta. Det finns inga skal. Inga. Glom inte det, inte nagon. Allting har baksidor och de ar lika stor del av helheten. Jag lar. Jag ska visa vad jag lart mig. Det ska jag.
".. och nar jag tittar mig i spegeln da vet jag vad jag ser. Det kallas for en manniska, varken mindre eller mer.. "
Molnigt, men ni ar bra pa att skingra.
Helgen har varit, ehm, alldeles for mycket. I fredags var jag med Kalifornia Katie pa flyplatsen och sa hejda. Sedan tillbaka till barnhemmet. Jag var dar fredagnatt. Jag tog hand om medicineringen av en liten kille med HIV och fyra andra tillfalligt sjuka barn. Brittiska Katie och Gizelle brukar annars gora det, men de var i Accra for en grym utekvall! Katies sista helg sa jag ville verkligen att hon skulle fa den kvallen. Pa lordag formiddag tog jag mig till Accra. Sletna volontarer, men tre av dem var redo for en dag pa Art & Craft center nar jag kom. Trots allt. Hehe. Det ar den stora marknaden som jag varit pa forrut. JAg shoppade lite till. Mest till andra den har gangen. Faktiskt. Oj, vad det ar svart att hitta vad jag vill till er! Det var en positiv del av inneborden av for-mycket.
Pa lordagkvall chillade vi pa hostelet med hemlagad ostpasta och artor i det gemensamma koket. Senare drack vi te och at cookies. Jag var dodstrott. Jag gick och la mig vid nio. Vid elva ringde Pippa, min nya engslske rumskamrat pa Royal Seed. Hon och tre andra hade fatt aka till sjukhuset med Gizelle. Hon hade plotsligt fatt hog feber och muskelvark. Skakade och blev medvetslos. Forst hade de tagit henne till ett sjukhus i narheten. De hade ingen sang till henne och stack in en osteriliserad nal i hennes arm till droppet. Det var ocksa mycket viktigt att vaga henne. Hog prioritet. Hon kunde inte sta, var ju medvetslos, men upp pa en vag skulle hon. Mhm. De drog. Tog henne till samma sjukhus som den svenska Amanda var pa nar hon var sjuk. Dar ar hon kvar nu. Malaria och bakterieinfektion i magen. Tidigt pa sondag morgon akte jag och en tyck tjej, Marina, till sjukhuset for att losa av de som stannat over natten. Usch. Hon madde battre an mitt i natten , men fortfarande varre an skit.
Oviktigt och obetydelsefullt blev det, men vill anda beratta att NAomi skulle tagit med oss till ett brollop i sondags. Gizelle behovde sallskap och, ehm, seriost vakt av oss i skift och dessutom var ingen langre pa humor. Det var den helgens baksida. Det som fick mig att anvanda allt-for-mycket, speaking of helgen.
Veckans inledning da. Tja, jag ar nere. Nerenerenere. Okej, jag ar homesick! Det ar jag. Verkligen. Min mage vill inte sammarbeta, alla volontarer ar sjuka alternativt halvsjuka och jag har mott motgangar. Japp. Psyket vill inte vara pa barnhemmet nu. Vill inte, vill inte, vill inte! Jag antar att det vander. Det borde det. Jag och Marina pratade i helgen om hur markligt humoret ar har nere. Okej, jag har temprament hemma men har i Ghana finns det inget hos mig (eller oss da) som liknar ett mellanlage! Det ar antingen ratt upp, eller brant utfor. Hon berattade hur hennes mamma lite halvt pa allvar fragat om hon inte lite smatt borjat anvanda droger under hennes vistelse har. Hur kan man annars svanga sa radikalt? Hm.
Naja. Jag far forsatta som vanligt. Jobba pa, men forsoka andas. For att prata om nagot annat, for att liva upp stamningen lite har, sa vill jag ge er en uppmaning. KOntakta min kara syster och skank pengar till Royal Seed!!! Bara riktat till er som vill och kan ta at er. Jag menar, frivilligt ar bara fornamnet. For att specifisera, pengarna som jag tillsammans med er vill donera kommer ga till flickornas nya sovsal! Lite, vad nu lite innebar, ar alltid nagot om man verkligen vill men kanner att summan man kan ge ar meningslos. SA ar det aldrig! En donation ar inte nodvandig for mig for att kanna att jag gjort ett grymt jobb, men jag kanner att jag saklart med manga andra ofta vill hjalpa med vad man kan. I varlden eller sa. Oj, sa mycket lattare det ar nar man kommit i ett verkligt sammanhang. Jag menar, jag ar har och kanner till ett barnhem i Afrika. I ghana. Mycket val. Jag tar chansen och om ni vill far ni vara med. Sa ja, om ja, ring Johanna! tel: 0735795473.
Hoppas ni hor fran en, tja, mer valmaende Sofie nasta gang.
Slutspurt?
Pask var inte pask. Inte som paskfirandet alls enligt vara traditioner (det utover kyrkan). BArnen klar inte ut sig, de har ingen speciell mat som de firar med (de forknippar inte alls agg och godis med pask), de vet inte vad paskris ar och jag var inte tillsammans med min familj. De gar till kyrkan precis som varje helg, fast vid pask aven pa fredagen. Faktiskt sa var jag inte pa barnhmmet, utan i Accra hos en ghanansk familj som Katie (min fd rumskompis fran Kalifornia) kanner sedan tidigare eftersom de bott i USA. Det var helt grymt! Vi hade overkul! Jo, pasken den passerade alltsa i princip obemarkt. Hogtider ar mer beroende av ens alldeles egna familj an vad man sjalv fortstar om man inte upplevt nagon utan dem. Om man inte ar aktivt troende. Forstas.
Veckorna seriost bara forsvinner. Fast de, INTE obemarkta alls. Barnen har haft lov fran skolan i en och en halv vecka och har tva veckor kvar. Kaos, innan man vande sig. Tiderna for mat ar forandrade (mina disktiderna ocksa da) och man far allt anvanda fantasin extra jattemycket for att stimulera kidsen hela dagarna! Eftersom frukosten ar mycket senare har jag tagit pa mig ett ytterligare jobb. Jag startar dagen hos bebisarna. Pa eftermiddagrana nar volontarerna som bor i vardfamiljer lamnar ska jag ocksa vara dar. Plus - mitt - kok. Sofie ska jobba asset av sig sina sista fyra veckor pa barnhemmet!!! Bara nastan. Jag vill gora sa mycket jag bara kan, for tank, nar jag kommer hem ar bara allting som alltid. Tva sekunder och Ghana ar som en avlagsen drom. En drom som ar svar att fanga. En sadan man inte kommer ihag alls nar man vaknat upp, hur verklig den an tycktes vara... Nej, nu ballar jag allt ur. Aldre generationer kan lasa overdriver eller snarare sparar ur. Hehe. Allvarsamheten upphor. Upplevelse som jag aldrig glommer. Sa a're ju. Precis sa.
Tankte nagon pa att jag skrev mina fyra sista veckor pa Royal Seed. Inte fem. Jag ska namligen resa sista veckan. Pa tu man hand. Forst till Beyin, en strand dar man ocksa far paddla kanot ut till en stad som ligger mitt i vattnet, och sedan tll Butre. Det ar en by, ocksa med en helt grymt vacker strand med omnejd. Jag tanker namligen inte aka direkt fran barnhemmet och hem. Nej, jag vill stanna i landet med kulturen fortfarande kring mig nar jag, ehm, reflekterar. Jo, jag kan beratta det, for vad spelar det for roll? Vem analyserar inte nat sant hara, mer eller mindre medveten, tills man kanner sig nat i stil med landad. Jo, efter att kanske ha bestamt sig vad man vill anvanda sitt aventyr till. En god garning och for en sjalv overhaftig och viktig upplevelse ar grunden. Jag ska kopa en ny skrivbok. Skriva at mig sjalv under veckan, bada i havet, slappna av. Lata mig fa all min uppmarklsamhet for att sedan kunna agna mig at er nar jag kommer hem. Det blir val bra va. For ni saknar mig. Eller hur. For langtan ar alltid omsesidig. I mitt fall har nere i alla fall. Det vet jag, for ni har sagt det till mig. NI, som i ni jag saknar.
OBS! Info: Jag alskar mina dreads!!! Slutspurt, njae, men daremot en forbipasserande doft av den. Och tillsist angaende min kamera. Tja, lat saga urballad.
Mitt huvud vaxer har nere. Mentalt, men ocksa rent fysiskt.
Sorry. Imorgon blev iovermorgon. Internetet ville inte fungera igar. Sa ar det, down here.
Jag kom in i jobbet snabbt igen efter resan. Det var grymt kul att komma tillbaka, och maxat eftersom jag nu far bo dar! Det enda som jag trodde kunde bli jobbigt var att inte fa vara ensam ibland. Jag ar helt beroende av det! Fast, det loste sig, eftersom jag jobbar fran 6.30-7 till 14-15, sedan ledig mellan 15-18. Pa kvallen tar jag hand om middagsdisken, vilket tar allt mellan en och tva timmar. Mina eftermiddagar kan jag alltsa gora vad jag vill med. Jag kan satta mig nagonstanns, lasa en bok eller bara fundera. Jag kan ocksa stanna pa barnhemmet och leka med och ta hand om barnen eller ga till internetcafet. Som exempel. Jag alskar alla alternativ. Kan alltid valja efter humor. ANtligen har jag tid for barnen ocksa! Och ja, som ni redan vet har jag hunnit skaffa mig en favorit. Det ar allt helt okej. Sa det sa.
Jag alskar att alla har sina fasta uppgifter pa barnhemmet nu. Vi ar uppstyrda, hela volonontarsamlingen, och oj sa mycket effektivare allt blir. Jag menar, vi behovs och hur mycket vi vill forandra och hjalpa sedan ar upp till oss. Johanna startade upp nagot grymt, som jag hjalpte att utveckla nar jag forst kom till Royal seed och som jag nu fortsatter med. Vi ar the hygien och kitchen masters. Vi, nu bara jag, som diskar alla skalar och kastrulller efter maltiderna och sedan stadar koket. Torkar och svabbar golvet. Dessutom ser jag till att de inte ater gamla rester eller ateranvander redan anvanda tallrikar. Om de inte handlar om deras egna forstas. Allting kanns sa viktigt. Det gor det faktiskt. Som jag och Johanna sa redan fran borjan, att herregud vad vi ar helt overbra som besparar manga barn att fa i sig bakterier. Jepp. Det galler att verkligen se saker for vad det ar. HAr handlar det inte bara om att diska jattedisk efter jattedisk.
I onsdags var det Megans sista kvall i Ghana. En volontar fran Kanada, tror jag allt det var. Alla vi gick darfor till en bar pa kvallen for att softa och dricka juice. Mellan atta och tio var vi ivag. Nar vi kom tillbaka hade nagon varit inne i mitt, Katies och Amandas (ni vet, den svesnka tjejen som hade malaria for nagra veckor sedan) rum och knyckt min och Amandas necessarer. Inget jatteviktigt i dem, men vi gav oss ut pa tjuvjakt pa det stilla, sovande barnhemmet. Nu har vi fatt grejerna igen. En liten kille var boven och han har nog fatt sitt for det... Tyvarr.. Det i historien som jag vill ska fa all er uppmarksamhet var egentligen inte stolden, utan istallet den syn vi mottes av nar vi forst klev in i tjejernas sovsal, och darefter killarnas. HAlften av flickorna sover pa madress pa golvet.. Madrasser i skinnmaterial. Svettklibbigt, inte sant. Usch. Hm, medan halften av pojkarna ligger direkt pa golvet! Stengolvet. Fy. Usch och uschuschusch. Hjartexplosivt amne i den berattelsen. Jag stod inte ut! Kan inte vi kopa madrasser och lakan till dem nu!!! Jag pratade med Giselle, en grymt involverad volontar i barnhemmet som star bakom uppstyrningen av arbetsfordelningen. Vi skulle kalla till mote. Idag berattde hon, tack och lov for mig, att det star helt klart att ALLA barn ska ha varsin komplett sang i slutet av manaden. Jag kunde omojligt bara se pa. Ha sett detdara utan att gora nagot. Saklart . Sjalvklart.
Helgen. Ja, i helgen var jag, Amanda, KAtie och tre andra tjejer i Voltaregionen vid Wli waterfall. Obeskrivligt, nastintill atminstone. Pa lordagsmorgon borjade en tva timmars hiking i regnskogen upp mot vattenfallet. Vandringen dit, tja, bilder kan beratta om utsikten. Jag kan beskriva min upplevelse genom att delge mitt tillstand. Jag var helt lyrisk, svavande och galen! Energin inom mig hade, pa riktigt, forstort hela mitt innehall om jag inte tillatit eller haft chans att slappa ut lite av den. Tro nu inte att en hel termos med kaffe vid frukosten paverkade min oformaga att kontrollera mig. Nej, nej. Inte alls. Pa eftermiddagen tog vi oss sedan till ett stalle dar man fick se sma, jattegulliga apor. En banan fick man for att racka dem, lata de skala den i handen for att slutligen dra den till sig och ata den tuggvis. De halvmanskliga, sma varelserna. Forresten, anledningen till att jag fick njuta av riktigt kaffe aven denna helgen var att ett tyskt par agde hostelet. Cornflakes med akta mjolk hade jag till, dessutom. Mums!
Ledsen, men min kamera var inte narvarande under helgen. Strommen hade gatt, jatte ovanligt faktiskt. Jatte. Det gjorde att jag inte kunde flytta over bilder till mitt USB-minne fran mitt fulla minneskort i kameran. Jag angrar att jag inte tog med fler minneskort istallet. MArkte idag att det fungerar inte att flytta over dem anda, sa vad ska jag gora nu?! Jag maste ju kunna ta bilder at er, under mina sju aterstaende veckor. Hjalp mig. Stephen, hjalp. snaaaallaaaa.
Snart ar det pask. Ja, nu till helgen. Da ska jag stanna pa barnhemmet och jag hoppas, mer an hoppas, att jag kan fa mala agg med barnen! Jag och tva andra som bor dar kommer vara kvar och skulle kunna lara var tradition. Synd bara att Lynne, den ena av dem, inte tycker att det ar en bra ide for att de kanske fatt lara sig att mat ar just mat. Kanske skulle de bli upplaxade om de lekte med den... Vi far hora vad Naomi, agaren, tycker. Hoppas!
Okej, sa har ar det. Imorgon skaffar jag dreads. Tyck vad ni vill. Forvandande nog tyckte mamma att det lat, tja, tufft! Tviliingen jag har, hehe, tycker det ar skabbigt. Anda sa hon: '-Men det kommer ju passa dig!' Ehm, hur tolkar jag det?
Tiden gar fort. For fort, pa gott och ont.
Har ar jag med Darwin i famnen. Vid min sida sitter min lilla favorit, Gerina. Vi kan ett trick. Hon sitter pa min rygg, lutar sig bakat och voltar!
