Sofies värld

Sorry. Imorgon blev iovermorgon. Internetet ville inte fungera igar. Sa ar det, down here.

Jag kom in i jobbet snabbt igen efter resan. Det var grymt kul att komma tillbaka, och maxat eftersom jag nu far bo dar! Det enda som jag trodde kunde bli jobbigt var att inte fa vara ensam ibland. Jag ar helt beroende av det! Fast, det loste sig, eftersom jag jobbar fran 6.30-7 till 14-15, sedan ledig mellan 15-18. Pa kvallen tar jag hand om middagsdisken, vilket tar allt mellan en och tva timmar. Mina eftermiddagar kan jag alltsa gora vad jag vill med. Jag kan satta mig nagonstanns, lasa en bok eller bara fundera. Jag kan ocksa stanna pa barnhemmet och leka med och ta hand om barnen eller ga till internetcafet. Som exempel. Jag alskar alla alternativ. Kan alltid valja efter humor. ANtligen har jag tid for barnen ocksa! Och ja, som ni redan vet har jag hunnit skaffa mig en favorit. Det ar allt helt okej. Sa det sa.

Jag alskar att alla har sina fasta uppgifter pa barnhemmet nu. Vi ar uppstyrda, hela volonontarsamlingen, och oj sa mycket effektivare allt blir. Jag menar, vi behovs och hur mycket vi vill forandra och hjalpa sedan ar upp till oss. Johanna startade upp nagot grymt, som jag hjalpte att utveckla nar jag forst kom till Royal seed och som jag nu fortsatter med. Vi ar the hygien och kitchen masters. Vi, nu bara jag, som diskar alla skalar och kastrulller efter maltiderna och sedan stadar koket. Torkar och svabbar golvet. Dessutom ser jag till att de inte ater gamla rester eller ateranvander redan anvanda tallrikar. Om de inte handlar om deras egna forstas. Allting kanns sa viktigt. Det gor det faktiskt. Som jag och Johanna sa redan fran borjan, att herregud vad vi ar helt overbra som besparar manga barn att fa i sig bakterier. Jepp. Det galler att verkligen se saker for vad det ar. HAr handlar det inte bara om att diska jattedisk efter jattedisk.

I onsdags var det Megans sista kvall i Ghana. En volontar fran Kanada, tror jag allt det var. Alla vi gick darfor till en bar pa kvallen for att softa och dricka juice. Mellan atta och tio var vi ivag. Nar vi kom tillbaka hade nagon varit inne i mitt, Katies och Amandas (ni vet, den svesnka tjejen som hade malaria for nagra veckor sedan) rum och knyckt min och Amandas necessarer. Inget jatteviktigt i dem, men vi gav oss ut pa tjuvjakt pa det stilla, sovande barnhemmet. Nu har vi fatt grejerna igen. En liten kille var boven och han har nog fatt sitt for det... Tyvarr.. Det i historien som jag vill ska fa all er uppmarksamhet var egentligen inte stolden, utan istallet den syn vi mottes av nar vi forst klev in i tjejernas sovsal, och darefter killarnas. HAlften av flickorna sover pa madress pa golvet.. Madrasser i skinnmaterial. Svettklibbigt, inte sant. Usch. Hm, medan halften av pojkarna ligger direkt pa golvet! Stengolvet. Fy. Usch och uschuschusch. Hjartexplosivt amne i den berattelsen. Jag stod inte ut! Kan inte vi kopa madrasser och lakan till dem nu!!! Jag pratade med Giselle, en grymt involverad volontar i barnhemmet som star bakom uppstyrningen av arbetsfordelningen. Vi skulle kalla till mote. Idag berattde hon, tack och lov for mig, att det star helt klart att ALLA barn ska ha varsin komplett sang i slutet av manaden. Jag kunde omojligt bara se pa. Ha sett detdara utan att gora nagot. Saklart . Sjalvklart.

Helgen. Ja, i helgen var jag, Amanda, KAtie och tre andra tjejer i Voltaregionen vid Wli waterfall. Obeskrivligt, nastintill atminstone. Pa lordagsmorgon borjade en tva timmars hiking i regnskogen upp mot vattenfallet. Vandringen dit, tja, bilder kan beratta om utsikten. Jag kan beskriva min upplevelse genom att delge mitt tillstand. Jag var helt lyrisk, svavande och galen! Energin inom mig hade, pa riktigt, forstort hela mitt innehall om jag inte tillatit eller haft chans att slappa ut lite av den. Tro nu inte att en hel termos med kaffe vid frukosten paverkade min oformaga att kontrollera mig. Nej, nej. Inte alls. Pa eftermiddagen tog vi oss sedan till ett stalle dar man fick se sma, jattegulliga apor. En banan fick man for att racka dem, lata de skala den i handen for att slutligen dra den till sig och ata den tuggvis. De halvmanskliga, sma varelserna. Forresten, anledningen till att jag fick njuta av riktigt kaffe aven denna helgen var att ett tyskt par agde hostelet. Cornflakes med akta mjolk hade jag till, dessutom. Mums!

Ledsen, men min kamera var inte narvarande under helgen. Strommen hade gatt, jatte ovanligt faktiskt. Jatte. Det gjorde att jag inte kunde flytta over bilder till mitt USB-minne fran mitt fulla minneskort i kameran. Jag angrar att jag inte tog med fler minneskort istallet. MArkte idag att det fungerar inte att flytta over dem anda, sa vad ska jag gora nu?! Jag maste ju kunna ta bilder at er, under mina sju aterstaende veckor. Hjalp mig. Stephen, hjalp. snaaaallaaaa.

Snart ar det pask. Ja, nu till helgen. Da ska jag stanna pa barnhemmet och jag hoppas, mer an hoppas, att jag kan fa mala agg med barnen! Jag och tva andra som bor dar kommer vara kvar och skulle kunna lara var tradition. Synd bara att Lynne, den ena av dem, inte tycker att det ar en bra ide for att de kanske fatt lara sig att mat ar just mat. Kanske skulle de bli upplaxade om de lekte med den... Vi far hora vad Naomi, agaren, tycker. Hoppas!

Okej, sa har ar det. Imorgon skaffar jag dreads. Tyck vad ni vill. Forvandande nog tyckte mamma att det lat, tja, tufft! Tviliingen jag har, hehe, tycker det ar skabbigt. Anda sa hon: '-Men det kommer ju passa dig!' Ehm, hur tolkar jag det?