Sofies värld

Regnsasongen ar har! Det regnar var och varannan dag med tatare och langr perioder av strommavbrott som konsekvens. Dessutom var jag sjuk i veckan. Nagon form av inflammation pa hogra lungsacken. Feber och smarta. Jag ar inte den forsta att drabbas av det bland volontarerna. Japp. Det far bli mina ursakter. Alltd dessa, ehm, lat mig inte behova kalla det bortforklaringar.

Pask var inte pask. Inte som paskfirandet alls enligt vara traditioner (det utover kyrkan). BArnen klar inte ut sig, de har ingen speciell mat som de firar med (de forknippar inte alls agg och godis med pask), de vet inte vad paskris ar och jag var inte tillsammans med min familj. De gar till kyrkan precis som varje helg, fast vid pask aven pa fredagen. Faktiskt sa var jag inte pa barnhmmet, utan i Accra hos en ghanansk familj som Katie (min fd rumskompis fran Kalifornia) kanner sedan tidigare eftersom de bott i USA. Det var helt grymt! Vi hade overkul! Jo, pasken den passerade alltsa i princip obemarkt. Hogtider ar mer beroende av ens alldeles egna familj an vad man sjalv fortstar om man inte upplevt nagon utan dem. Om man inte ar aktivt troende. Forstas. 

Veckorna seriost bara forsvinner. Fast de, INTE obemarkta alls. Barnen har haft lov fran skolan i en och en halv vecka och har tva veckor kvar. Kaos, innan man vande sig. Tiderna for mat ar forandrade (mina disktiderna ocksa da) och man far allt anvanda fantasin extra jattemycket for att stimulera kidsen hela dagarna! Eftersom frukosten ar mycket senare har jag tagit pa mig ett ytterligare jobb. Jag startar dagen hos bebisarna. Pa eftermiddagrana nar volontarerna som bor i vardfamiljer lamnar ska jag ocksa vara dar. Plus - mitt - kok. Sofie ska jobba asset av sig sina sista fyra veckor pa barnhemmet!!! Bara nastan. Jag vill gora sa mycket jag bara kan, for tank, nar jag kommer hem ar bara allting som alltid. Tva sekunder och Ghana ar som en avlagsen drom. En drom som ar svar att fanga. En sadan man inte kommer ihag alls nar man vaknat upp, hur verklig den an tycktes vara... Nej, nu ballar jag allt ur. Aldre generationer kan lasa overdriver eller snarare sparar ur. Hehe. Allvarsamheten upphor. Upplevelse som jag aldrig glommer. Sa a're ju. Precis sa.

Tankte nagon pa att jag skrev mina fyra sista veckor pa Royal Seed. Inte fem. Jag ska namligen resa sista veckan. Pa tu man hand. Forst till Beyin, en strand dar man ocksa far paddla kanot ut till en stad som ligger mitt i vattnet, och sedan tll Butre. Det ar en by, ocksa med en helt grymt vacker strand med omnejd. Jag tanker namligen inte aka direkt fran barnhemmet och hem. Nej, jag vill stanna i landet med kulturen fortfarande kring mig nar jag, ehm, reflekterar. Jo, jag kan beratta det, for vad spelar det for roll? Vem analyserar inte nat sant hara, mer eller mindre medveten, tills man kanner sig nat i stil med landad. Jo, efter att kanske ha bestamt sig vad man vill anvanda sitt aventyr till. En god garning och for en sjalv overhaftig och viktig upplevelse ar grunden. Jag ska kopa en ny skrivbok. Skriva at mig sjalv under veckan, bada i havet, slappna av. Lata mig fa all min uppmarklsamhet for att sedan kunna agna mig at er nar jag kommer hem. Det blir val bra va. For ni saknar mig. Eller hur. For langtan ar alltid omsesidig. I mitt fall har nere i alla fall. Det vet jag, for ni har sagt det till mig. NI, som i ni jag saknar.   

OBS! Info: Jag alskar mina dreads!!! Slutspurt, njae, men daremot en forbipasserande doft av den. Och tillsist angaende min kamera. Tja, lat saga urballad.