Sofies värld

Det ar ett maste. Jag var tvungen att ta mig tid for internet igen redan idag. Min himmel har atervant. Jag tror att jag nadde nagon form av botten, eller fram till bortom horisonten, igar. Efter en ordentlig nattsomn, forsta pa tre natter, sa vaknade jag glad. Riktig stralande och jag har njutit av varenda minut pa barnhemmet idag. Jag har lekt med Echo tillsammans med Yaow, en annan liten kille, och  Mel, en annan australiensk volontar, och sjungandes diskat skalarna. Tva svenska lattexter som betyder obeskrivligt for mig fick Ellen likt ett fragetecken lyssna till. Ellen ar en liten tjej som hjalpte mig med lunchdisken.

Ja, nu ar det inte lang tid kvar. En knapp manad. Det ar jattesnart, fast anda en liten bit kvar. Som mamma sa och som jag val vet hade det varit konstigt om jag aldrig drabbats av hemlangtan, ehm forlat, homesickness har nere. Det hor liksom till om man som de mesta och alla lika lyckligt lottade har starka band dar hemma.

Jag hade aldrig kunnat dromma om hur bra det har aventyret kunde bli. Vad ska man forvanta sig nar man aldrig har upplevt nagot som ens ar en gnutta i narheten av liknande? Jag behover aldrig angra detta. Det finns inga skal. Inga. Glom inte det, inte nagon. Allting har baksidor och de ar lika stor del av helheten. Jag lar. Jag ska visa vad jag lart mig. Det ska jag.

".. och nar jag tittar mig i spegeln da vet jag vad jag ser. Det kallas for en manniska, varken mindre eller mer.. "