Sprakfrustrerad vid missforstand, mot Kasua
Igar blev jag och Marie hamtade i Pokuase av SYTO. Av Tina. Stamningen i bussen var, tja, tryckt. Jag ville oppna upp min hjarna, kanske hjartat, for Tina och saga att det var ett grovt missforstand! Svenska till engeslska. Leta, leta. Uttrycka. Oj, vad jag skamdes. Jag kande mig sa dum. Vi nio stod bussen utanfor vart hus och en grymt arg black mummy klev ur. Vi skulle ha blivit upplockade vid skolan, MAyflower, klockan atta. What!!!??? SA var det bestamt, utan att varken jag eller Marie uppfattat det. Nar vi kom fram till Kasua sag nog Tina pa mig att jag skamdes som en hund, verkligen, gav mig en kram da. Sa att "- Don wari." Da slappte det. Det var faktiskt bara ett missforstand. Helt enkelt.
Vi kom alltsa till Kasua, den lilla staden dar Royal Seed ligger. Mer andringar. Nu ska jag bo i samma vardfamilj som Marie och hennes britiske van Emma och en amerikanska Olivia. Marie ska jobba pa samma barnhem som de tva dar de inte har sovplatser for volontarer. Royal Seed har ju det, men ingen sang over just nu. I tre veckor bor jag darfor hos dem, sedan ar det ju veckan off, resan till Paga. Nar jag da kommer tillbaka far jag Johannas sangplats pa barnhemmet, med halva tiden kvar. Atta veckor. Imorgon har fyra gatt. En fjardedel. Redan! Tiden, ja, den ar allt bra skum. Jo, ambivalent och skum. JAg har varit dar och tittat. De ar vad jag vill! Det tror jag. Snart far jag veta.
Jag hade tankt visa bilder fran skolan idag, men internetcafeet jag ar pa ar sjukt seeeeeeeeegt. Sa nej, inte idag heller. Forresten, finns ju inte ens USB-uttag har. Ni far allt vanta.
Taxi till Accra idag. Amanda, en svensk tjej fran Goteborg som kom for tva veckor sedan till Royal Seed har fatt malaria. Blev inlagd. Stackars. Over fyrtio graders feber i fyra dagar nu. Tydligen kan det bryta ut sapass snabbt. Usch, och aaah.
Jo, i veckan blir det till att hitta ett battre cafe. Vet att det finns namligen, men tog forsta basta idag. I veckan som kommer ska jag allt forsoka beratta hur det blev. Att antligen fa komma till ett barnhem.
Kommentarer. Ni finns. Ja, precis sa ar det.
Vi kom alltsa till Kasua, den lilla staden dar Royal Seed ligger. Mer andringar. Nu ska jag bo i samma vardfamilj som Marie och hennes britiske van Emma och en amerikanska Olivia. Marie ska jobba pa samma barnhem som de tva dar de inte har sovplatser for volontarer. Royal Seed har ju det, men ingen sang over just nu. I tre veckor bor jag darfor hos dem, sedan ar det ju veckan off, resan till Paga. Nar jag da kommer tillbaka far jag Johannas sangplats pa barnhemmet, med halva tiden kvar. Atta veckor. Imorgon har fyra gatt. En fjardedel. Redan! Tiden, ja, den ar allt bra skum. Jo, ambivalent och skum. JAg har varit dar och tittat. De ar vad jag vill! Det tror jag. Snart far jag veta.
Jag hade tankt visa bilder fran skolan idag, men internetcafeet jag ar pa ar sjukt seeeeeeeeegt. Sa nej, inte idag heller. Forresten, finns ju inte ens USB-uttag har. Ni far allt vanta.
Taxi till Accra idag. Amanda, en svensk tjej fran Goteborg som kom for tva veckor sedan till Royal Seed har fatt malaria. Blev inlagd. Stackars. Over fyrtio graders feber i fyra dagar nu. Tydligen kan det bryta ut sapass snabbt. Usch, och aaah.
Jo, i veckan blir det till att hitta ett battre cafe. Vet att det finns namligen, men tog forsta basta idag. I veckan som kommer ska jag allt forsoka beratta hur det blev. Att antligen fa komma till ett barnhem.
Kommentarer. Ni finns. Ja, precis sa ar det.
Vilt hav. Inte stormigt, nej, livligt!
Torsdag och fredag, da lyckades jag ta mig till jobbet. det fungerade, men brattom hem fick jag bada dagarna. Att vi var tva hjalpte inte arbetet, men rasterna i form av dotid blev mindre langtrakiga. PA FREDAG EFTER JOBBET FLYTTAR JAG TILL ROYAL SEAD!!! Barnhemmet i Ofaakor. Laga mat, stada, tvatta, undervisa, hjalpa med laxor, ta hand om spadbarn, leka, dansa och krama alla foraldralosa krakar. Det ni, ja, det blir bra. Det tror jag.
Pa fredag eftermiddag tog jag och Marie (min norska homemate, ni vet) en tro-tro till Fete. Tro-tro ar vad de rangliga, gamla minibussarna kallas som man tar sig fram med. Billigt och kaosartat. Eller, i princip gratis och mer eller mindre livsfarligt. Hehehe. Fete ar namnet pa stallet vi akte till for att spendera helgen med de andra. Det blev Fete-beach, boendes pa "Tills number one hotel", inte Anomabu som planerat. Maries volontargrupp var sa liten och de flesta var mellan 30-40, darfor hangde hon och en annan britisk tjej pa oss. Soft sadara. Synd var att det inte blev nagot slvfort. Det lag ett inarheten, men de var inte langre tillgangligt for besok. Nej, det far bli Cape Coast en annan helg. Det ska det bli. Det storsta och mest beryktade fortet.
Dyrt boende, ehm, eftersom att allting ar relativt. Fast, det var det vart. Grym strand, stora vagor i det svalkande havet. Mia och Johanna tyckte ocksa om att strosa ivag langs stranden. Leta snackor, lyssna pa havet. Prata, varvat med att vandra under skon tystnad. Visst, gott att ligga i solstolen och lasa eller bara smaprata ocksa. Men. Inte ar det tillrackligt. Nej, hoppa runt bland stenar och spana in kaktusarna som vaxte dar jag hemma ar van vid att sanddynor tackta av vass breder ut sig. Havet alltsa. Jag har saknat det. Langtat efter att fa bada, ga runt i bara bikini istallet for knalanga byxor och att likna livet i det med mina inre kanslor under narkontakt. Ja, precis da jag far blicka ut over det samtidigt som vagorna slar upp mot mig. Nar mina fotter. Bara fossingar. Japp, da trivs jag.
Helgen stavades stranden. Hotellet lag precis vid vattnet, sa mycket annat, det gjorde vi inte. Uppladdning liksom. Det behovs fortfarande under veckosluten. Pa fredag flyttar jag som sagt till barnhemmet. Tre veckors arbete dar och sedan en paus. Manga av mina vanner har nere aker hem efter tva manader och tar sista veckan till att resa norrut. Jag hanger pa och jobbar sedan pa mina aterstaende atta veckor. Gott e de. Faktiskt! Just nu kanner jag sa. Antagligen kommer det val ga ner. Och upp. Ner och upp, ner och upp. Nordligaste malet blir dar man kan RIDA PA KROKODILER! Paga, heter stallet. Hehe, ja, man maste kopa med en hona. Mata den och sedan ar det fritt fram. Som sagt, malet med resan, men stopp pa vagen, det blir det.
Kaktusarna. Kanske inte lockande att hoppa runt bland som det ar nar jag ser mjuka sanddynor. Nae.
Jag och Mia. Fast, nyanlanda och darfor fortfarande papalsade. Jattemycket klader. Verkligen.
Titta, linnet jag kopte pa Kokrobitebeach forra helgen. Synd att vaskbandet ar i vagen for en del av trycket. Det ar en fot.
Odla. Sota husdjur detdara. Sarskilt nar de gulligt springer over sangen. De kan ju bara nafsa, ju.
Det ar svart att fa bra bilder. Dar alla blir lyckade, hehe, sakallat. Jag blundar.
Jag och Marie pa vag hem i en tro-tro. Pa vag tillbaka till annu en ljummen, kolsvart kvall pa familjens takveranda.
Bilder fran skolan. Det ar nara nu. Ja, de kommer och ni ska fa se alla oversota barn. Inte bara nagra enstaka, lat kalla dem, turistbilder. Barnhemmet blir spannade ocksa, va. Det tycker jag iallafall att det ska bli, att fa se Royal sead.
Borjar det bli nagot var dar hemma? Det minsta?
Pa fredag eftermiddag tog jag och Marie (min norska homemate, ni vet) en tro-tro till Fete. Tro-tro ar vad de rangliga, gamla minibussarna kallas som man tar sig fram med. Billigt och kaosartat. Eller, i princip gratis och mer eller mindre livsfarligt. Hehehe. Fete ar namnet pa stallet vi akte till for att spendera helgen med de andra. Det blev Fete-beach, boendes pa "Tills number one hotel", inte Anomabu som planerat. Maries volontargrupp var sa liten och de flesta var mellan 30-40, darfor hangde hon och en annan britisk tjej pa oss. Soft sadara. Synd var att det inte blev nagot slvfort. Det lag ett inarheten, men de var inte langre tillgangligt for besok. Nej, det far bli Cape Coast en annan helg. Det ska det bli. Det storsta och mest beryktade fortet.
Dyrt boende, ehm, eftersom att allting ar relativt. Fast, det var det vart. Grym strand, stora vagor i det svalkande havet. Mia och Johanna tyckte ocksa om att strosa ivag langs stranden. Leta snackor, lyssna pa havet. Prata, varvat med att vandra under skon tystnad. Visst, gott att ligga i solstolen och lasa eller bara smaprata ocksa. Men. Inte ar det tillrackligt. Nej, hoppa runt bland stenar och spana in kaktusarna som vaxte dar jag hemma ar van vid att sanddynor tackta av vass breder ut sig. Havet alltsa. Jag har saknat det. Langtat efter att fa bada, ga runt i bara bikini istallet for knalanga byxor och att likna livet i det med mina inre kanslor under narkontakt. Ja, precis da jag far blicka ut over det samtidigt som vagorna slar upp mot mig. Nar mina fotter. Bara fossingar. Japp, da trivs jag.
Helgen stavades stranden. Hotellet lag precis vid vattnet, sa mycket annat, det gjorde vi inte. Uppladdning liksom. Det behovs fortfarande under veckosluten. Pa fredag flyttar jag som sagt till barnhemmet. Tre veckors arbete dar och sedan en paus. Manga av mina vanner har nere aker hem efter tva manader och tar sista veckan till att resa norrut. Jag hanger pa och jobbar sedan pa mina aterstaende atta veckor. Gott e de. Faktiskt! Just nu kanner jag sa. Antagligen kommer det val ga ner. Och upp. Ner och upp, ner och upp. Nordligaste malet blir dar man kan RIDA PA KROKODILER! Paga, heter stallet. Hehe, ja, man maste kopa med en hona. Mata den och sedan ar det fritt fram. Som sagt, malet med resan, men stopp pa vagen, det blir det.
Kaktusarna. Kanske inte lockande att hoppa runt bland som det ar nar jag ser mjuka sanddynor. Nae.
Jag och Mia. Fast, nyanlanda och darfor fortfarande papalsade. Jattemycket klader. Verkligen.
Titta, linnet jag kopte pa Kokrobitebeach forra helgen. Synd att vaskbandet ar i vagen for en del av trycket. Det ar en fot.
Odla. Sota husdjur detdara. Sarskilt nar de gulligt springer over sangen. De kan ju bara nafsa, ju.
Det ar svart att fa bra bilder. Dar alla blir lyckade, hehe, sakallat. Jag blundar.
Jag och Marie pa vag hem i en tro-tro. Pa vag tillbaka till annu en ljummen, kolsvart kvall pa familjens takveranda.
Bilder fran skolan. Det ar nara nu. Ja, de kommer och ni ska fa se alla oversota barn. Inte bara nagra enstaka, lat kalla dem, turistbilder. Barnhemmet blir spannade ocksa, va. Det tycker jag iallafall att det ska bli, att fa se Royal sead.
Borjar det bli nagot var dar hemma? Det minsta?
Bild(er)
Jag hade tankt lagga upp lite bilder min sista internettid. Ehm, en hann jag.
Alice, Ane, Idun, Melinda och narmast Julia. Vi var i princip ensamma. I borjan. Sedan exploderade det. Ghananer kan inte simma sa det var ratt kul att ge dem sin uppmarksamhet. Den har gangen. "- Beautiful, look here oburoni!" Ja, de skulle impa. Det var roligt.
Alice, Ane, Idun, Melinda och narmast Julia. Vi var i princip ensamma. I borjan. Sedan exploderade det. Ghananer kan inte simma sa det var ratt kul att ge dem sin uppmarksamhet. Den har gangen. "- Beautiful, look here oburoni!" Ja, de skulle impa. Det var roligt.
Keep up the good working, ja, och obligatorisk sjukdom
Tjannare!
Jo, det har ju gatt en dryg vecka sen senaste uppdateringen och faktiskt sa har det sina skal. Jag gick hit I torsdags, men précis da var det stromavbrott. De tar det I och for sig dagligen har nere, men det varade I tva timmar, ja, klockan blev for mycket. Det stangde. Pa fredagen reste jag bort over helgen och kom tillbaka sondagskvall. Da gick jag hit, men just det attans. De tar stangt pa sondagar. Saklart. Fran natten till mandag och fram till I princip NU har jag varit sjuk. Feber och grov diarre. Dar kom forsta slangen av det man raknar med att drabbas av nar man aker till Afrika. Sa visst, jag har matt som ett as, men det som inte dodar det hardar. Eller, jag vill nog hellre saga att det-som-inte-mordar-ar-vart-att-drabbas-av-sa-lange-jag-far-vara-kvar-i-Ghana. Sa ar det. Nu till vad som hant, sen sist.
Jobbet forsatte veckan ut I stil med forsta dagen. Jag behovs verkligen inte dar, men jag m,aste saga att jag tydligen ar ratt grym pa att ta for mig. Jag menar, jag har skapat en betydelse sa lange jag nu stannar dar. Jag ger barnen massor med berom for teckningar och har lart dem tva nya sanger, “OldMcdonald” och “Eensy, weensy spider”, utan att sla dem bara for att de inte kan den efter forsta gangen! De ar grymt duktiga som lar sig pa tredje och de gor de med gladje om jag uppmuntar dem pa vagen. Japp. Jag ar faktiskt liiiite stolt. Jag har namligen den norska tjejn som ju flyttade in I fredags att “jamfora” med. Jag vill verkligen inte anvanda jamfora for jag kanner mig inte battre an henne, utan det hjapler mig bara att inse att JAG ar bra pa att gora det basta av situationen. Hon borjadei mandags, igar, och jobbade aven idag.Jag var ju hemma och sjuk bada dagarna, men hon berattade at thon bara suttit vid vart gemensamma arbetsbord och last sin bok eller ocksa pa en stol och tittat pa under nagon lektion. Jag var ju I precis samma sits forra veckan, sa jag kan ju referera. Ehm, som sagt for min egen skull. Jag har saklart inte sagt mer till henne an att jag frgadae om en form av veckoschema och larde dem sanger jag kunde. Ni forstar. Allt jag vill saga ar att jag kanske hittat en liten, tja, bra egenskap hos mig sjalv liksom.
Den norska tjejen kom ifredags ja. Marie (uttala e:et, vilket hon gor I Sofie ocksa, hehe) ar jatteskon. Jag gillar henne verkligen redan. Hon ar latt att prata med och vi har ju en hel del gemensamt, just nu. Hon bor I Oslo ocksa. Jag kan hennes hemmatrakter dessutom efter mitt, Millas och Simons aventyr I hostas! Pa fredagen hann vi inte traffas sa lange for jag reste som sagt da. Jag skulle till Agona-Swedru for att traffa nagra av mina volontarvanner. De flesta bor dar. Idun, Ane, Nathalie, Frida, Melinda och Julia. Frida hade tagit ledigt i tva veckor for att resa med andra volontarer som hon jobbar med som ska aka hem sen sa hon var inte med och Nathalie var sjuk. Jag sov hos Melinda och Julia pa fredagen. Jag kom inte dit forran pa kvallen, men innan laggdags gick jag, Ane, Idun, Melinda, Julia och Alice (hon fran Australien), som rest till Swedru fran dar hon bor har nere, pa restaurang. Hela lordagen softade vi sedan vid en pool som fanns pa ett hotell I Swedru. JAG HAR HAFT BADA-ABSTINENS! Jag bor inte nara havet och man far inte bada I sotvatten. Det finns massa skabbiga maskar och annat slemm som kan krypain genom huden och vandra runt I kroppen. Ovart. Da langtar jag hellre ihjal och desto battre blir det nard et ar jag och havet. Havet, havet, havet. Pa lordag kvall akte bara jag vidare till Kasua dar Mia bor. Johanna var ocksa dar. De kunde inte vara med pa fredagen eftersom de skulle pa brollop. Grymt! Fast, det var tydligen misslyckat. For det forsta var det en forlovning, devantadei tva timmar pa en forsenad gast, maten var kall och, ja, de lat saga mojligen lyckligt kara sag jattesura ut. Naja, jag kom dit iallafall. Tank att jag klarar att resa runt I en frammande varld sjalv utan att ha en aning om innan hur jag ska bête mig. Varifran, nar, ja, allt man har koll pa nar man reser hemma. Oroa er nu inte. Aker man pa dagen ar det helt okej. Aven om Ghana ligger som tredje land i topp pa rangordnad lista over lander med flest trafikolyckor. Vi var alla tre trotta. Gick och la oss direkt, men lag och pratade I timmar. Jattemysigt. Faktiskt inte alls mest om Afrikalivet. Nej, om annat. Vara liv fram till nu. Sondagen tankte vi spendera pa stranden, men naha. Da var det forsta helmulna dagen. Det hade verkligen uppskattas om man inte var starndinstalld. Vi akte anda till Kokrobitebeach, at pa en restaurang och tittade runt I standen langs stranden. Jattefina saker, salde de dar. Och mycket. Det var nu I det narmaste turistit. Det brukar det inte vara nagonstanns har, men sag man sag omkring dar var I princip alla hudfarger representerade. Jag kopte ett handgjort linne och en t-shirt av en rastafariman. Verkligen parokt och helt coooooooooooooooooooool. Cool lugn, alltsa. Eller, savlig. Allt han salde var grymt snyggt iallafall. De jag kopte gick I tva olika beiga farger, en mer brun och en mer graddvit, med svarta handmalningar pa. Smutsiga var de ocksa, vilket var meningen saklart. Sedan akte jag hem. Umgicks med Marie hela kvallen, fram tills att vi gick till sang och jag blev sjuk. Och sjukare.
Nu langtar jag till att fa ga till jobbet igen imorgon. Jag har legat pa rummet sedan natten till mandagen fram till idag innan jag gick hit vis halv tre. Lite instangd har jag allt kant mig. Det kanns grymt att fa langta till om tva och en halv vecka ocksa. Det ar namligen klart att jag far byta till samnma barnhem som Johanna! Ett barnhem. Det ska bli bra. Det tror jag allt. Johanna ar kvar I en manad da, sedan ar det ju bara en och en halv manad kvar for mig. Markligt vad tiden kan kannas kortare nar den delas upp. Ja, sedan har jag ju aventyr I form av utflukter varje helg! Japp. Till helgen ska vi till Anamobu. Dar finns en jattefin strand och ett slavfort fran kolonisationen! Sa sover vi pa hotell dar till sondag.
JAG TANKER PA ER! Men, saknar er inte riktigt an. Forrutom nar jag var sjuk. E-he.
Jo, det har ju gatt en dryg vecka sen senaste uppdateringen och faktiskt sa har det sina skal. Jag gick hit I torsdags, men précis da var det stromavbrott. De tar det I och for sig dagligen har nere, men det varade I tva timmar, ja, klockan blev for mycket. Det stangde. Pa fredagen reste jag bort over helgen och kom tillbaka sondagskvall. Da gick jag hit, men just det attans. De tar stangt pa sondagar. Saklart. Fran natten till mandag och fram till I princip NU har jag varit sjuk. Feber och grov diarre. Dar kom forsta slangen av det man raknar med att drabbas av nar man aker till Afrika. Sa visst, jag har matt som ett as, men det som inte dodar det hardar. Eller, jag vill nog hellre saga att det-som-inte-mordar-ar-vart-att-drabbas-av-sa-lange-jag-far-vara-kvar-i-Ghana. Sa ar det. Nu till vad som hant, sen sist.
Jobbet forsatte veckan ut I stil med forsta dagen. Jag behovs verkligen inte dar, men jag m,aste saga att jag tydligen ar ratt grym pa att ta for mig. Jag menar, jag har skapat en betydelse sa lange jag nu stannar dar. Jag ger barnen massor med berom for teckningar och har lart dem tva nya sanger, “OldMcdonald” och “Eensy, weensy spider”, utan att sla dem bara for att de inte kan den efter forsta gangen! De ar grymt duktiga som lar sig pa tredje och de gor de med gladje om jag uppmuntar dem pa vagen. Japp. Jag ar faktiskt liiiite stolt. Jag har namligen den norska tjejn som ju flyttade in I fredags att “jamfora” med. Jag vill verkligen inte anvanda jamfora for jag kanner mig inte battre an henne, utan det hjapler mig bara att inse att JAG ar bra pa att gora det basta av situationen. Hon borjadei mandags, igar, och jobbade aven idag.Jag var ju hemma och sjuk bada dagarna, men hon berattade at thon bara suttit vid vart gemensamma arbetsbord och last sin bok eller ocksa pa en stol och tittat pa under nagon lektion. Jag var ju I precis samma sits forra veckan, sa jag kan ju referera. Ehm, som sagt for min egen skull. Jag har saklart inte sagt mer till henne an att jag frgadae om en form av veckoschema och larde dem sanger jag kunde. Ni forstar. Allt jag vill saga ar att jag kanske hittat en liten, tja, bra egenskap hos mig sjalv liksom.
Den norska tjejen kom ifredags ja. Marie (uttala e:et, vilket hon gor I Sofie ocksa, hehe) ar jatteskon. Jag gillar henne verkligen redan. Hon ar latt att prata med och vi har ju en hel del gemensamt, just nu. Hon bor I Oslo ocksa. Jag kan hennes hemmatrakter dessutom efter mitt, Millas och Simons aventyr I hostas! Pa fredagen hann vi inte traffas sa lange for jag reste som sagt da. Jag skulle till Agona-Swedru for att traffa nagra av mina volontarvanner. De flesta bor dar. Idun, Ane, Nathalie, Frida, Melinda och Julia. Frida hade tagit ledigt i tva veckor for att resa med andra volontarer som hon jobbar med som ska aka hem sen sa hon var inte med och Nathalie var sjuk. Jag sov hos Melinda och Julia pa fredagen. Jag kom inte dit forran pa kvallen, men innan laggdags gick jag, Ane, Idun, Melinda, Julia och Alice (hon fran Australien), som rest till Swedru fran dar hon bor har nere, pa restaurang. Hela lordagen softade vi sedan vid en pool som fanns pa ett hotell I Swedru. JAG HAR HAFT BADA-ABSTINENS! Jag bor inte nara havet och man far inte bada I sotvatten. Det finns massa skabbiga maskar och annat slemm som kan krypain genom huden och vandra runt I kroppen. Ovart. Da langtar jag hellre ihjal och desto battre blir det nard et ar jag och havet. Havet, havet, havet. Pa lordag kvall akte bara jag vidare till Kasua dar Mia bor. Johanna var ocksa dar. De kunde inte vara med pa fredagen eftersom de skulle pa brollop. Grymt! Fast, det var tydligen misslyckat. For det forsta var det en forlovning, devantadei tva timmar pa en forsenad gast, maten var kall och, ja, de lat saga mojligen lyckligt kara sag jattesura ut. Naja, jag kom dit iallafall. Tank att jag klarar att resa runt I en frammande varld sjalv utan att ha en aning om innan hur jag ska bête mig. Varifran, nar, ja, allt man har koll pa nar man reser hemma. Oroa er nu inte. Aker man pa dagen ar det helt okej. Aven om Ghana ligger som tredje land i topp pa rangordnad lista over lander med flest trafikolyckor. Vi var alla tre trotta. Gick och la oss direkt, men lag och pratade I timmar. Jattemysigt. Faktiskt inte alls mest om Afrikalivet. Nej, om annat. Vara liv fram till nu. Sondagen tankte vi spendera pa stranden, men naha. Da var det forsta helmulna dagen. Det hade verkligen uppskattas om man inte var starndinstalld. Vi akte anda till Kokrobitebeach, at pa en restaurang och tittade runt I standen langs stranden. Jattefina saker, salde de dar. Och mycket. Det var nu I det narmaste turistit. Det brukar det inte vara nagonstanns har, men sag man sag omkring dar var I princip alla hudfarger representerade. Jag kopte ett handgjort linne och en t-shirt av en rastafariman. Verkligen parokt och helt coooooooooooooooooooool. Cool lugn, alltsa. Eller, savlig. Allt han salde var grymt snyggt iallafall. De jag kopte gick I tva olika beiga farger, en mer brun och en mer graddvit, med svarta handmalningar pa. Smutsiga var de ocksa, vilket var meningen saklart. Sedan akte jag hem. Umgicks med Marie hela kvallen, fram tills att vi gick till sang och jag blev sjuk. Och sjukare.
Nu langtar jag till att fa ga till jobbet igen imorgon. Jag har legat pa rummet sedan natten till mandagen fram till idag innan jag gick hit vis halv tre. Lite instangd har jag allt kant mig. Det kanns grymt att fa langta till om tva och en halv vecka ocksa. Det ar namligen klart att jag far byta till samnma barnhem som Johanna! Ett barnhem. Det ska bli bra. Det tror jag allt. Johanna ar kvar I en manad da, sedan ar det ju bara en och en halv manad kvar for mig. Markligt vad tiden kan kannas kortare nar den delas upp. Ja, sedan har jag ju aventyr I form av utflukter varje helg! Japp. Till helgen ska vi till Anamobu. Dar finns en jattefin strand och ett slavfort fran kolonisationen! Sa sover vi pa hotell dar till sondag.
JAG TANKER PA ER! Men, saknar er inte riktigt an. Forrutom nar jag var sjuk. E-he.
Det har ska jag allt andra pa
Jag blir grymt glad for era kommentarer. Det skapar liksom en form av dialog. Ja, kind of.
Gardagen inleddes katastrofalt! I lordags kvall tog jag namligen antligen min medicin. Piller mot, ehm lat saga att alla vill veta, forstoppning. Nio dagar hade det gatt sen jag var pa toa. Nio! Sa jag vaknade upp i min ensamhet pa rummet med varldens magkramper. Forflyttade mig plagat till toastolen, och svimmade. Vid medvetande igen da illamaendes som attan liggande pa stengolvet, men jag lyckades ta mig till sangen igen och svimmade dar panytt. Ynklig. Riktigt pytteliten kanner man sag nar man inte mar bra och da vill man helst av allt ha nagon som som bryr sig om en. Nar jag vaknade till liv for andra gangen slangde jag mig efter mobilen, hoppade nastan over till toastolen igen och ringde mamma. Dar satt jag sedan ett tag. Fortfarande ingen hemlangtan, men dystert for en stund. Nu mar jag mycket battre an innan, fysiskt. Exemplariskt faktiskt. Lite magproblem raknar man ju anda med infor en sadan har resa. Kanske oftare det motsatta, men krangel an dock.
Jag kanner mig helt okej bekvam med familjen. Barnen ar roliga! Igar var ju dagen jag foljde med mellanbarnen till kyrkan. Det var grymt intressant att se hur det var pa deras katolska sondagsgudtjanst. Gospelkor! Och i systematiska led fick vi dansa fram till altaret for att offra i en kista. Skanka pengar som vi gor i vara kollekt. Jo, spannande fast nagot langdraget. Tre timmar var aningens for lange. Mellan psalmsang, konfirmation, dop, predikan utropades namligen syndernas forlatelse ett ex antal ganger. I predikan var forresten prastens huvudsakliga budskap att uppmana alla att fa med alla omkring en till kyrkan. Det ar ens plikt att fora dem som star utanfor kyrkans gemenskap i sakerhet. Till Gud. Senare pa kvallen spelade jag fotboll med barnen. Man behover liksom inte tala samma sprak for det. Jag larde dem ocksa att spela Yatzyt som jag tagit med mig som gava till dem. De uppskattade det sadar. Det ar svart att forklara att, jo, men det blir roligare om man lar sig det ordentligt. Vi la ner det och spelade kort istallet. De skulle lara mig ett spel som visade sig vara poker, enbart med sista stick. Jag forsokte da lara dem slanga och kopa. Det ar ju trots allt lite likt Yatzy, med kak (coke, he hehe), par, tva par, stege. Precis nar det borjade fungera var det laggdags. Jag diggar dygnsrytmen har nere. Bedtime vid atta-nio, sedan upp vid sex. Ja, aven pa helgerna. Skont maste jag saga. Det blir anda kolsvart vid fem och da ar man sa utmattad av hela dagens uthardande i hettan. Sa, barnen ar for det mesta inbjudande och ger mig ofta respons nar jag forsoker invita mig sjalv. Det far duga. Patience och George blir antingen softare, eller ocksa stannar de kvar i sin snobbighet. Det ar upp till dem. Jag trivs!
Forsta jobbdagen idag. Vid halv atta var jag dar. Skont med gangavstand sa att jag slipper buss eller taxi. Kostnaderna ar ju inte att tala om, okej i fyra manader blir det kanske lite, men mest gott att inte behova tanka pa det tva ganger om dagen. Pa jobbet var allting en stor besvikelse. Skolan visste inte att jag skulle komma, de behovde mig inte. De hade larare nog och laromaterial var det inte heller brist pa. Aven om de var nagot slitnare an hemma. (Fast, i Sverige koper ju skolorna nytt onodigt ofta. Hinner inte bli utslitna, alls.) Visst, de korde inte ivag mig. De gjorde de inte, men jag fick be om information vad de skulle kunna behova mig till. En larare tog sig an mig och gjorde ett litet veckoschema. Sa nu har jag tva halvtimmar per dag med olika klasser som jag far fylla med vad jag vill. Under en av dem ska jag lara dem enseey, wenseey spider och under den andra ska jag hitta pa nagonting kreativt for dem att gora. Nar jag iakttog lararna in action pa lektionerna forstod jag att, okej, jag maste verkligen vara tuff! Disciplin rader det ingen brist pa, minsann. Fragan ar hur jag ska fa in min personlighet i det? Jag ar ju har for att bidra med nagot trots att de inte var i desperat behov av arbetskraft, right!?
Jag pratade med Tina igar, ni vet the black mummy, och hon lovade mig att jag skulle fa byta placering om en manad. SYTO, namnet pa den lokala organisationen har nere som berattat, har redan betalat for forsta manaden namligen. Fyra veckor ska jag val sta ut. Sedan vill jag ivag. Till ett barnhem i Ofaakor eller en fattigare familj i Swedru. Jag langtar bort harifran av precis de anledningar som finns inbakade i mitt inlagg. Familjen ger mig ingen uppmarksamhet, trots stora anstrangningar ska sagas!, och framst kanner jag sa grymt starkt att jag kan vara till sa sjukt mycket storre hjalp under min tid har nere nogon annanstanns. Bara vetskapen att vardet pa mina gavor skiftar enormt beroende pa min placering far mig att vilja springa ivag nu till fattig mark! Helst av allt vill jag till barnhemmet dar Johanna, en av mina volontarvanner, jobbar. Det blev sa konkret nar jag pratade med henne i telefon haromkvallen. Barnen dar har ingenting! Inte bara i materialistisk mening, utan de ar ju ocksa foraldralosa och saknar darmed karlek. De ar tydligen jattekramgoa och tank att fa ge dem en nallebjorn. Och en stor kram! Paralell; John-Joseph (minsta sonen i vardfamiljen) fick en leksaksvolvobil av mig. Nasta morgon vaknar jag av att han leker med en stor, radiostyrd bil pa utsidan. Getting the picture? Han blev jatteglad. Det var absolut inte otacksamhet jag mottes av, men ja, fyra mander kan bli mer vart. For mig och andra. Dessutom skulle jag ju fa vara med Johanna. Det hade inte varit fel det heller. Ett bonus gott till mig sjalv ur min godvilja till andra. Hehe, predikan dar jag hoppas att ni sollat ut mitt beslut, vad det innebar. Om en manad blir jag omplacerad.
Nej, nu ska jag ga hem. Hoppas att det blir fufu till middag idag igen. Smashad kasawafrukt exempelvis i pamnotssoppa och fisk. Fufu alltsa. Det ska jag bjuda pa nar jag kommer hem. Bara ni ser till att skaffa en trapole, korrekt slipad, tills dess. Om sa, inga problem.
Gardagen inleddes katastrofalt! I lordags kvall tog jag namligen antligen min medicin. Piller mot, ehm lat saga att alla vill veta, forstoppning. Nio dagar hade det gatt sen jag var pa toa. Nio! Sa jag vaknade upp i min ensamhet pa rummet med varldens magkramper. Forflyttade mig plagat till toastolen, och svimmade. Vid medvetande igen da illamaendes som attan liggande pa stengolvet, men jag lyckades ta mig till sangen igen och svimmade dar panytt. Ynklig. Riktigt pytteliten kanner man sag nar man inte mar bra och da vill man helst av allt ha nagon som som bryr sig om en. Nar jag vaknade till liv for andra gangen slangde jag mig efter mobilen, hoppade nastan over till toastolen igen och ringde mamma. Dar satt jag sedan ett tag. Fortfarande ingen hemlangtan, men dystert for en stund. Nu mar jag mycket battre an innan, fysiskt. Exemplariskt faktiskt. Lite magproblem raknar man ju anda med infor en sadan har resa. Kanske oftare det motsatta, men krangel an dock.
Jag kanner mig helt okej bekvam med familjen. Barnen ar roliga! Igar var ju dagen jag foljde med mellanbarnen till kyrkan. Det var grymt intressant att se hur det var pa deras katolska sondagsgudtjanst. Gospelkor! Och i systematiska led fick vi dansa fram till altaret for att offra i en kista. Skanka pengar som vi gor i vara kollekt. Jo, spannande fast nagot langdraget. Tre timmar var aningens for lange. Mellan psalmsang, konfirmation, dop, predikan utropades namligen syndernas forlatelse ett ex antal ganger. I predikan var forresten prastens huvudsakliga budskap att uppmana alla att fa med alla omkring en till kyrkan. Det ar ens plikt att fora dem som star utanfor kyrkans gemenskap i sakerhet. Till Gud. Senare pa kvallen spelade jag fotboll med barnen. Man behover liksom inte tala samma sprak for det. Jag larde dem ocksa att spela Yatzyt som jag tagit med mig som gava till dem. De uppskattade det sadar. Det ar svart att forklara att, jo, men det blir roligare om man lar sig det ordentligt. Vi la ner det och spelade kort istallet. De skulle lara mig ett spel som visade sig vara poker, enbart med sista stick. Jag forsokte da lara dem slanga och kopa. Det ar ju trots allt lite likt Yatzy, med kak (coke, he hehe), par, tva par, stege. Precis nar det borjade fungera var det laggdags. Jag diggar dygnsrytmen har nere. Bedtime vid atta-nio, sedan upp vid sex. Ja, aven pa helgerna. Skont maste jag saga. Det blir anda kolsvart vid fem och da ar man sa utmattad av hela dagens uthardande i hettan. Sa, barnen ar for det mesta inbjudande och ger mig ofta respons nar jag forsoker invita mig sjalv. Det far duga. Patience och George blir antingen softare, eller ocksa stannar de kvar i sin snobbighet. Det ar upp till dem. Jag trivs!
Forsta jobbdagen idag. Vid halv atta var jag dar. Skont med gangavstand sa att jag slipper buss eller taxi. Kostnaderna ar ju inte att tala om, okej i fyra manader blir det kanske lite, men mest gott att inte behova tanka pa det tva ganger om dagen. Pa jobbet var allting en stor besvikelse. Skolan visste inte att jag skulle komma, de behovde mig inte. De hade larare nog och laromaterial var det inte heller brist pa. Aven om de var nagot slitnare an hemma. (Fast, i Sverige koper ju skolorna nytt onodigt ofta. Hinner inte bli utslitna, alls.) Visst, de korde inte ivag mig. De gjorde de inte, men jag fick be om information vad de skulle kunna behova mig till. En larare tog sig an mig och gjorde ett litet veckoschema. Sa nu har jag tva halvtimmar per dag med olika klasser som jag far fylla med vad jag vill. Under en av dem ska jag lara dem enseey, wenseey spider och under den andra ska jag hitta pa nagonting kreativt for dem att gora. Nar jag iakttog lararna in action pa lektionerna forstod jag att, okej, jag maste verkligen vara tuff! Disciplin rader det ingen brist pa, minsann. Fragan ar hur jag ska fa in min personlighet i det? Jag ar ju har for att bidra med nagot trots att de inte var i desperat behov av arbetskraft, right!?
Jag pratade med Tina igar, ni vet the black mummy, och hon lovade mig att jag skulle fa byta placering om en manad. SYTO, namnet pa den lokala organisationen har nere som berattat, har redan betalat for forsta manaden namligen. Fyra veckor ska jag val sta ut. Sedan vill jag ivag. Till ett barnhem i Ofaakor eller en fattigare familj i Swedru. Jag langtar bort harifran av precis de anledningar som finns inbakade i mitt inlagg. Familjen ger mig ingen uppmarksamhet, trots stora anstrangningar ska sagas!, och framst kanner jag sa grymt starkt att jag kan vara till sa sjukt mycket storre hjalp under min tid har nere nogon annanstanns. Bara vetskapen att vardet pa mina gavor skiftar enormt beroende pa min placering far mig att vilja springa ivag nu till fattig mark! Helst av allt vill jag till barnhemmet dar Johanna, en av mina volontarvanner, jobbar. Det blev sa konkret nar jag pratade med henne i telefon haromkvallen. Barnen dar har ingenting! Inte bara i materialistisk mening, utan de ar ju ocksa foraldralosa och saknar darmed karlek. De ar tydligen jattekramgoa och tank att fa ge dem en nallebjorn. Och en stor kram! Paralell; John-Joseph (minsta sonen i vardfamiljen) fick en leksaksvolvobil av mig. Nasta morgon vaknar jag av att han leker med en stor, radiostyrd bil pa utsidan. Getting the picture? Han blev jatteglad. Det var absolut inte otacksamhet jag mottes av, men ja, fyra mander kan bli mer vart. For mig och andra. Dessutom skulle jag ju fa vara med Johanna. Det hade inte varit fel det heller. Ett bonus gott till mig sjalv ur min godvilja till andra. Hehe, predikan dar jag hoppas att ni sollat ut mitt beslut, vad det innebar. Om en manad blir jag omplacerad.
Nej, nu ska jag ga hem. Hoppas att det blir fufu till middag idag igen. Smashad kasawafrukt exempelvis i pamnotssoppa och fisk. Fufu alltsa. Det ska jag bjuda pa nar jag kommer hem. Bara ni ser till att skaffa en trapole, korrekt slipad, tills dess. Om sa, inga problem.
Anlant till min vardfamilj
Igar skulle bussen mot vara vardfamiljer ga 8.00. Den kom 9.00. Man borjar liksom vanja sig. Fast, med den kom ocksa Tina. Kontaktpersonen, our big black mummy, och ropade efter mig. ’ – Safi! Yo arr natt goin wit te bass. Somoan is cammin, pick yo app. ‘ Okej, tankte jag. Tina ar en av de palitligatse jag mott. Efter en sa kort tid och redan kanner jag ett grymt fortroende for henne. De tar skont. Gorge, pappan I min vardfamilj hade skickat en van. John. Han kom strax darpa. Farden till Pokuase, ja en by jag bor I for tydligen var det en by, tog ungefar tva timmar. Han berattde en massa om saker vi sag runtomkring oss. Dessutom satte han pa radion och vi lyssnade pa ett ring-in-och-prata-fritt-program dar de diskuterade demokrati I Afrika. Det var intressant! Turen kandes helt trygg och haftig! Han var verkligen snall. Val framme var inte valkomnandet sa varmt som jag vantat efter all information jag fatt. Mamman i familjen, Patience, yngsta sonen John-Joseph (aven kallad papa) 2 ar och hennes mamma var hemma. Hennes syster med sina tva barn ocksa. Jag fick hela tiden fragan varfor jag var sjalv och sa pratade de I princip Twi med varandra hela tiden. De sa till och med att jag skulle kanna mig ensam och nar jag fragade ett fertal ganger om jag kunde hjalpa till med nagot sa de nej, nej och nej. De ar vana vid att ha fler an en, sa de ville de ha den har gangen ocksa. Kanske blir det skont anda. Pa fredag kommer en norsk tjej som ska bo med mig!
Nar barnen kom hem fran skolan, Josephine 13 ar, John-Viann 15 ar och Gloria 17 ar, sa fick jag antligen lite mer uppmarksamhet. De fragade mig saker och berattde vad de tyckte om och brukade gora. De sa ocksa att de skull eta mig pa en liten visningstur I stdaen idag. De beratade ocksa att de ar katoliker och gar I kyrkan varje sondag. Sa dit foljer jag med imorgon! Grymt kul! Till middag fick jag banku och den har gangen alskade jag det! Sas och kycklingklubba till. Dessutom ett fat med ananas eftersom jag berattde att jag tyckte mycket om det. Ett krav fran Tina ar att varje volontar ska ha ett eget rum med nyckel och elektricitet. Jag har dessutom en egen toa och dusch. Min familj ar lite overklass. Tja, sag svensson i Sverige. Anda ar allting sa annorlunda. VArderingar, beteende, ja, mycket for att inte saga det mesta. An sa lange trivs jag bra har. Men eftersom de van avid fler volontarer ger de mig inte sa mycket uppmarksamhet, som sagt, trots att jag forsoker. Men, ja, norskan kommer ju och jag trivs anda. Pa helgerna ska jag traffa mina volontarvanner.
Nu sitter jag, som ni marker, pa ett internetcafe. Det ligger pa gangavstand fran dar jag bor. De tar allt bra. Innan det var jag med Patience pa jobbet en stund. Hon jobbar som barnmorska sa jag fick se en bebis, fodd igar! Hon sa at tom nagon kommit in akut for att foda sa hade jag fatt titta pa! Synd dar. Verkligen.
Rebecca 4 dagar gammal och hennes mamma
SEE YA!
Nar barnen kom hem fran skolan, Josephine 13 ar, John-Viann 15 ar och Gloria 17 ar, sa fick jag antligen lite mer uppmarksamhet. De fragade mig saker och berattde vad de tyckte om och brukade gora. De sa ocksa att de skull eta mig pa en liten visningstur I stdaen idag. De beratade ocksa att de ar katoliker och gar I kyrkan varje sondag. Sa dit foljer jag med imorgon! Grymt kul! Till middag fick jag banku och den har gangen alskade jag det! Sas och kycklingklubba till. Dessutom ett fat med ananas eftersom jag berattde att jag tyckte mycket om det. Ett krav fran Tina ar att varje volontar ska ha ett eget rum med nyckel och elektricitet. Jag har dessutom en egen toa och dusch. Min familj ar lite overklass. Tja, sag svensson i Sverige. Anda ar allting sa annorlunda. VArderingar, beteende, ja, mycket for att inte saga det mesta. An sa lange trivs jag bra har. Men eftersom de van avid fler volontarer ger de mig inte sa mycket uppmarksamhet, som sagt, trots att jag forsoker. Men, ja, norskan kommer ju och jag trivs anda. Pa helgerna ska jag traffa mina volontarvanner.
Nu sitter jag, som ni marker, pa ett internetcafe. Det ligger pa gangavstand fran dar jag bor. De tar allt bra. Innan det var jag med Patience pa jobbet en stund. Hon jobbar som barnmorska sa jag fick se en bebis, fodd igar! Hon sa at tom nagon kommit in akut for att foda sa hade jag fatt titta pa! Synd dar. Verkligen.
Rebecca 4 dagar gammal och hennes mamma
SEE YA!
Japp, smakprov
Det ar svart att ge mer an smakprov, eftersom en bild tar laaaaangt tid att ladda upp. Har ar iallafall en del av mina softa volontarvanner.
Overst fran vanster: Nathalie (Motala), Ane (Norge), Johanna (Goteborg)
Mitten fran vanster: Mia (dalmas, overmysig dialekt), JAG, Idun (Norge), Mariska (Holland)
Laderst fran vanster: Julia (Sundsvall, redig norrlanning), Frida (Goteborg), Melinda (Norrlanning, as well)
Overst fran vanster: Nathalie (Motala), Ane (Norge), Johanna (Goteborg)
Mitten fran vanster: Mia (dalmas, overmysig dialekt), JAG, Idun (Norge), Mariska (Holland)
Laderst fran vanster: Julia (Sundsvall, redig norrlanning), Frida (Goteborg), Melinda (Norrlanning, as well)
Introduktionsveckan
UPPMANING – Las! Snaaaaaaaallaaaaaa*
Sondag 1/2
Planet landade vid nio pa kvallen var vi vid Pink Hostel. Jag och fyra andra svenska tjejer som jag motte vid gaten i Frankfurt. Efter en incident pa flyplatsen sa gick allting bra. Nathalie hade varit I Thailand innan Ghana och hade ansokt om visum innan det, ett missforstand och det hade gatt ut. ‘- You’re under arrest!’, fick hon hora. Hon lyckades tala sig ur det. Losa det, japp, skillat maste jag saga. Alla var trotta sa vi gick direkt och a oss. Forsta natten under myggnat.
Mandag 2/2
Introduktionsdag ett. Det var inte bara vi fem svenskar som var dar, utan ocksa ytterligare tva svenska tjejer, tva norskor, en norrman, en australienska, fem tyskar och fyra hollandare. Vi plockades upp av en buss vid hostelet 8.30 for att bli korda till huvudkontoret. SYTO:s kontor. SYTO ar den lokala organisationen som sammarbetar med Volontarresor AB. De jag kopte resan av I Sverige. Tina Duah, allas kontaktperson har nere aven kallad ‘big black mummy’, borjade att beratta allt om kulturkrockar. Hur de beter sig, hur vi ska bete oss mot dem. Vad vi ska respektera, men ocksa vad vi inte ska acceptera fran dem.
Sedan var det dags for en upplysning om hur vi haller oss friska. En doktor kom och pratade med oss. Just det, jag har inte berattat att var, tja, ‘skolsal’ var en hydda med stolor och bladdertavla. Ni vet, ett gigantiskt block pa en form av stafli. Dags for stranden. Grymma vagor och faktiskt svalkande vatten i den 30-35 gradiga varmen, i skuggan saklart. Lunch at vi ocksa pa stranden. Jag provade en fisk. Tilapia hette den. Mums!
Sa tillbaka till hostelet. Ja, i Accra var det ju inte trahyddor direkt. Lite som Thailand fast annan arkitektur. Jag menar, trafik med tillhorande kaos och stand overallt. Skiftande standard pa byggnaderna. Jag trivdes sa overmegajattebra med en gang! Allting var sa nytt, haftigt, spannande, ja alla de intetsagande, positiva adjektiv som finns. Typ. Dessutom var det sa skont att ha en grupp att vara med de forsta dagarna. Ett gang som upplevde précis det samma, fysiskt atminstone.
Tisdag 3/2
Andra introduktionsdagen. Vi fick information om hur vardfamiljerna kunde komma att vara och vilja ha det. Hur vi ska bemota dem. Man skulle inte lata dem diska som exempel, nej, man skulle visa att man ville vara en del av familjen. Inte skulle man lasa in sig pa sitt rum och stanna dar hellet. Forsoka, sa gatt det gar i den minst sagt utsatta situatioen att oppna sig. Svara pa fragor och ge fragor tillbaka.
Harnast pa dagens schema, aven om utsatta tider inte ar att sta efter i Ghana, var en guidad tur i Accra. De ar inte oforskamda, nej, tid som exata klockslag ar bara inte speciellt viktigt. Forst akte vi igenom Accras centrum. Ehm, ni forstar att det skilde sig en del fran det som vi accosierar till city i Goteborg. Ocksa det ar givet. Kaoset I trafiken, all standforsaljning med klonade produkter paminner mycket om Thailand. For dem som har varit dar. Inte arkitekturen, men sjalva standarden. Vi stannade vid platsen dar vi kommer att fira Ghanas nationaldag, da de blev sjalvstandiga, den 6 mars. Det var ett stort monument med deras stjarna fran flaggan pa (freedom and justice). Charles som var var, tja, guide berattade att det ar en extremt viktigt handelse och alla ar dar och festar varje ar. Grymt. Vi var ocksa i en park med museum och stayer av mannen som banade vag for sjalvstandighetsforklaringen. Han blev senare Ghanas forsta president. Ghana var som namnt en brittisk koloni. Danskar och hollandare var ocksa dar, men innan det blev koloniserat, for handeln. Eftertraktat guld och kakoa, bland annat. Vi akte vidare till marknaden. Det var kul! De var helt galna! Men valdigt valkomnande, som - Welcome to Ghana! Akwaaba! (valkommen) Det sakbbigaste jag sag var hela, farska grisfotter. Aja, san e de (norskt uttal, hehe).
Pa kvallen, tror det eller ej, tog Charles oss till en klubb. Vi dansade i timmar! Precis en san utekvall som man alltid langtar efter hemma, men som sallan blir som man forvantat. Ett klockrent party, ja, sa ar de tillfallen som kommer helt ovantat! Sa lange man visste var man skulle satta gransen sa var de ghanaska killarna grymt roliga att dansa med. Jag menar, de ar ju sa duktiga och mer an villiga att lara ut. Vid fragan om de kunde folja med hem till Sverige sa visste man att det var dags att ursakta sig och slinka ivag till sina en grupp volontarvanner. Haha. Det gick fint.
Onsdag 4/2
Den tredje introduktionsdagen, ja, den borjade likt de tidigare genom transport till kontoret 8.30. Forst skulle vi fylla i papper om visumutokning. For dem som skulle stanna langre an tva manader. En manade utover det betalde SYTO sa en manad extra fick jag betala. 20 cedis, vilket ar ungefar 150 kr. Yes, nast pa tur stod en sprakkurs i twi. De inhemska spraket som 90-95 % av befolkningen talar. Tydligen i hemmen ocksa. Sa hur mycket forstar jag av vad min vardfamilj sager? Inte sa mycket som ni forstar. Sa da far man prova pa hur ensamma flyktingar faktiskt maste kanna sig. Nar de vill vara artiga eller har nagot sarskilt att fraga en da tar de till engelskan. Sprakkursen ja, den var kul iallafall. Maakye! (godmorgon) Yefre me Yaa Sofie. Japp, jag heter Yaa nu ocksa. Alla far ett ghanaskt namn, beroende av vilken veckodag man foddes pa. Yaa ar for tjejer fodda en torsdag.
Paus. Fritid. Sedan var det antligen dags for trum och dans! Det var sa sjukt overjattegigantenorm roligt! Vi fick lara oss att spela the males rhythm och the females rhythm. Jag hoppas att jag kommer ihag dem for… vi fick bestalla egna trummor, speciellt handgjorda for var och en! Jag valda tva symboler och tva texter som jag ville at than skulle skriva pa. Yaa och Energy. Symbolerna blev en hand (mamma och pyttipanna vet betydelsen av de fem fingrarna) och Sunsum (the soul), en symbol for the spirituality. Man far lov att ha med den pa flyget, exklusive sitt ovriga handbagage. Haha, de ar van avid att turister koper med sig. Han som gor dem bor vartannat halvar i Holland och det andra i Ghana. I Holland saljer han dem for 2500 kr. I Ghana betalar vi 400 kr! Grymt pris. Stabilt. Svettiga efter dansen akte vi tillbaka till hostelet.
Torsdag 7/2
Pa den sista introduktionsdagen fick vi prova pa att laga tre ghanaska matratter. Red red (fritirad matbanan med bonrora), Palawasauce (en fisksas) och Jollof rice (fried rice i en tomatbaserad ihopkokning). Vi fick recepten. En miljon sorters kryddor i. Kycklingklubbor till ocksa. Pa kvallen hade vi en avslutningsmiddag gemensamt pa stranden. Packa ihop grejerna och forbereda sig pa att insatallera sig ordentligt i Ghana. Dessa inledande dagar var mer turistit. Lara oss och succesivt stalla oss in pa vad som vantar mentalt. Nu var jag redo. Oj, vad spand jag var infor motet med min vardfamilj. Dagen darpa, ja.
En ihoklistrad, KORT resume av introduktionsveckan. Sa, tja, upprepningar och sa far ni ha overseende med. He hehe. Jag tror ni skulle bli glada for I princip vad som helst, ain’t?
Sondag 1/2
Planet landade vid nio pa kvallen var vi vid Pink Hostel. Jag och fyra andra svenska tjejer som jag motte vid gaten i Frankfurt. Efter en incident pa flyplatsen sa gick allting bra. Nathalie hade varit I Thailand innan Ghana och hade ansokt om visum innan det, ett missforstand och det hade gatt ut. ‘- You’re under arrest!’, fick hon hora. Hon lyckades tala sig ur det. Losa det, japp, skillat maste jag saga. Alla var trotta sa vi gick direkt och a oss. Forsta natten under myggnat.
Mandag 2/2
Introduktionsdag ett. Det var inte bara vi fem svenskar som var dar, utan ocksa ytterligare tva svenska tjejer, tva norskor, en norrman, en australienska, fem tyskar och fyra hollandare. Vi plockades upp av en buss vid hostelet 8.30 for att bli korda till huvudkontoret. SYTO:s kontor. SYTO ar den lokala organisationen som sammarbetar med Volontarresor AB. De jag kopte resan av I Sverige. Tina Duah, allas kontaktperson har nere aven kallad ‘big black mummy’, borjade att beratta allt om kulturkrockar. Hur de beter sig, hur vi ska bete oss mot dem. Vad vi ska respektera, men ocksa vad vi inte ska acceptera fran dem.
Sedan var det dags for en upplysning om hur vi haller oss friska. En doktor kom och pratade med oss. Just det, jag har inte berattat att var, tja, ‘skolsal’ var en hydda med stolor och bladdertavla. Ni vet, ett gigantiskt block pa en form av stafli. Dags for stranden. Grymma vagor och faktiskt svalkande vatten i den 30-35 gradiga varmen, i skuggan saklart. Lunch at vi ocksa pa stranden. Jag provade en fisk. Tilapia hette den. Mums!
Sa tillbaka till hostelet. Ja, i Accra var det ju inte trahyddor direkt. Lite som Thailand fast annan arkitektur. Jag menar, trafik med tillhorande kaos och stand overallt. Skiftande standard pa byggnaderna. Jag trivdes sa overmegajattebra med en gang! Allting var sa nytt, haftigt, spannande, ja alla de intetsagande, positiva adjektiv som finns. Typ. Dessutom var det sa skont att ha en grupp att vara med de forsta dagarna. Ett gang som upplevde précis det samma, fysiskt atminstone.
Tisdag 3/2
Andra introduktionsdagen. Vi fick information om hur vardfamiljerna kunde komma att vara och vilja ha det. Hur vi ska bemota dem. Man skulle inte lata dem diska som exempel, nej, man skulle visa att man ville vara en del av familjen. Inte skulle man lasa in sig pa sitt rum och stanna dar hellet. Forsoka, sa gatt det gar i den minst sagt utsatta situatioen att oppna sig. Svara pa fragor och ge fragor tillbaka.
Harnast pa dagens schema, aven om utsatta tider inte ar att sta efter i Ghana, var en guidad tur i Accra. De ar inte oforskamda, nej, tid som exata klockslag ar bara inte speciellt viktigt. Forst akte vi igenom Accras centrum. Ehm, ni forstar att det skilde sig en del fran det som vi accosierar till city i Goteborg. Ocksa det ar givet. Kaoset I trafiken, all standforsaljning med klonade produkter paminner mycket om Thailand. For dem som har varit dar. Inte arkitekturen, men sjalva standarden. Vi stannade vid platsen dar vi kommer att fira Ghanas nationaldag, da de blev sjalvstandiga, den 6 mars. Det var ett stort monument med deras stjarna fran flaggan pa (freedom and justice). Charles som var var, tja, guide berattade att det ar en extremt viktigt handelse och alla ar dar och festar varje ar. Grymt. Vi var ocksa i en park med museum och stayer av mannen som banade vag for sjalvstandighetsforklaringen. Han blev senare Ghanas forsta president. Ghana var som namnt en brittisk koloni. Danskar och hollandare var ocksa dar, men innan det blev koloniserat, for handeln. Eftertraktat guld och kakoa, bland annat. Vi akte vidare till marknaden. Det var kul! De var helt galna! Men valdigt valkomnande, som - Welcome to Ghana! Akwaaba! (valkommen) Det sakbbigaste jag sag var hela, farska grisfotter. Aja, san e de (norskt uttal, hehe).
Pa kvallen, tror det eller ej, tog Charles oss till en klubb. Vi dansade i timmar! Precis en san utekvall som man alltid langtar efter hemma, men som sallan blir som man forvantat. Ett klockrent party, ja, sa ar de tillfallen som kommer helt ovantat! Sa lange man visste var man skulle satta gransen sa var de ghanaska killarna grymt roliga att dansa med. Jag menar, de ar ju sa duktiga och mer an villiga att lara ut. Vid fragan om de kunde folja med hem till Sverige sa visste man att det var dags att ursakta sig och slinka ivag till sina en grupp volontarvanner. Haha. Det gick fint.
Onsdag 4/2
Den tredje introduktionsdagen, ja, den borjade likt de tidigare genom transport till kontoret 8.30. Forst skulle vi fylla i papper om visumutokning. For dem som skulle stanna langre an tva manader. En manade utover det betalde SYTO sa en manad extra fick jag betala. 20 cedis, vilket ar ungefar 150 kr. Yes, nast pa tur stod en sprakkurs i twi. De inhemska spraket som 90-95 % av befolkningen talar. Tydligen i hemmen ocksa. Sa hur mycket forstar jag av vad min vardfamilj sager? Inte sa mycket som ni forstar. Sa da far man prova pa hur ensamma flyktingar faktiskt maste kanna sig. Nar de vill vara artiga eller har nagot sarskilt att fraga en da tar de till engelskan. Sprakkursen ja, den var kul iallafall. Maakye! (godmorgon) Yefre me Yaa Sofie. Japp, jag heter Yaa nu ocksa. Alla far ett ghanaskt namn, beroende av vilken veckodag man foddes pa. Yaa ar for tjejer fodda en torsdag.
Paus. Fritid. Sedan var det antligen dags for trum och dans! Det var sa sjukt overjattegigantenorm roligt! Vi fick lara oss att spela the males rhythm och the females rhythm. Jag hoppas att jag kommer ihag dem for… vi fick bestalla egna trummor, speciellt handgjorda for var och en! Jag valda tva symboler och tva texter som jag ville at than skulle skriva pa. Yaa och Energy. Symbolerna blev en hand (mamma och pyttipanna vet betydelsen av de fem fingrarna) och Sunsum (the soul), en symbol for the spirituality. Man far lov att ha med den pa flyget, exklusive sitt ovriga handbagage. Haha, de ar van avid att turister koper med sig. Han som gor dem bor vartannat halvar i Holland och det andra i Ghana. I Holland saljer han dem for 2500 kr. I Ghana betalar vi 400 kr! Grymt pris. Stabilt. Svettiga efter dansen akte vi tillbaka till hostelet.
Torsdag 7/2
Pa den sista introduktionsdagen fick vi prova pa att laga tre ghanaska matratter. Red red (fritirad matbanan med bonrora), Palawasauce (en fisksas) och Jollof rice (fried rice i en tomatbaserad ihopkokning). Vi fick recepten. En miljon sorters kryddor i. Kycklingklubbor till ocksa. Pa kvallen hade vi en avslutningsmiddag gemensamt pa stranden. Packa ihop grejerna och forbereda sig pa att insatallera sig ordentligt i Ghana. Dessa inledande dagar var mer turistit. Lara oss och succesivt stalla oss in pa vad som vantar mentalt. Nu var jag redo. Oj, vad spand jag var infor motet med min vardfamilj. Dagen darpa, ja.
En ihoklistrad, KORT resume av introduktionsveckan. Sa, tja, upprepningar och sa far ni ha overseende med. He hehe. Jag tror ni skulle bli glada for I princip vad som helst, ain’t?
Enkelt, STORTRIVS
Okej. Forsta inlagget nagonsin i min blogg, ehm, da jag befinner mig i Afrika. Japp, nu ar jag har. Jag kom fram och har antligen kommit till en dator.
Jag har hur mycket som helst att beratta. Det ar mer an galet vad grymt jag har haft det de senaste dagarna. Jag kan inte saga att det har varit den basta veckan i mitt liv, nej, for den gar inte att jamfora med nagon annan.
Samtal hem har jag faktiskt inte haft abstinens efter, men igar kande jag att jag ville bekrafta mer an genom sms att jag levde. Jag ringde mamma, hon ringde upp och jag berattade allt. Jag tror att det var svart for henne att forsta allt vad jag sa och hur haftiga alla upplevelser jag redan fatt vara med om verkligen varit, men ja, det gar nog aldrig. Jag ar har, ni ar dar. Jag kan beratta, men ni kan inte riktigt forsta, ni som inte gjort nagot liknande. Nar jag slutligen tystnade, eller ja fragade henne hur allt var dar hemma, sa blev jag lite dragen at min verklighet hemma. Farmor dog igar. NU ar min internet tid slut. Jag berattar mer. Jag lovar.
Jag har hur mycket som helst att beratta. Det ar mer an galet vad grymt jag har haft det de senaste dagarna. Jag kan inte saga att det har varit den basta veckan i mitt liv, nej, for den gar inte att jamfora med nagon annan.
Samtal hem har jag faktiskt inte haft abstinens efter, men igar kande jag att jag ville bekrafta mer an genom sms att jag levde. Jag ringde mamma, hon ringde upp och jag berattade allt. Jag tror att det var svart for henne att forsta allt vad jag sa och hur haftiga alla upplevelser jag redan fatt vara med om verkligen varit, men ja, det gar nog aldrig. Jag ar har, ni ar dar. Jag kan beratta, men ni kan inte riktigt forsta, ni som inte gjort nagot liknande. Nar jag slutligen tystnade, eller ja fragade henne hur allt var dar hemma, sa blev jag lite dragen at min verklighet hemma. Farmor dog igar. NU ar min internet tid slut. Jag berattar mer. Jag lovar.
