Sofies värld

Jag blir grymt glad for era kommentarer. Det skapar liksom en form av dialog. Ja, kind of.

Gardagen inleddes katastrofalt! I lordags kvall tog jag namligen antligen min medicin. Piller mot, ehm lat saga att alla vill veta, forstoppning. Nio dagar hade det gatt sen jag var pa toa. Nio! Sa jag vaknade upp i min ensamhet pa rummet med varldens magkramper. Forflyttade mig plagat till toastolen, och svimmade. Vid medvetande igen da illamaendes som attan liggande pa stengolvet,  men jag lyckades ta mig till sangen igen och svimmade dar panytt. Ynklig. Riktigt pytteliten kanner man sag nar man inte mar bra och da vill man helst av allt ha nagon som som bryr sig om en. Nar jag vaknade till liv for andra gangen slangde jag mig efter mobilen, hoppade nastan over till toastolen igen och ringde mamma. Dar satt jag sedan ett tag. Fortfarande ingen hemlangtan, men dystert for en stund. Nu mar jag mycket battre an innan, fysiskt. Exemplariskt faktiskt. Lite magproblem raknar man ju anda med infor en sadan har resa. Kanske oftare det motsatta, men krangel an dock.

Jag kanner mig helt okej bekvam med familjen. Barnen ar roliga! Igar var ju dagen jag foljde med mellanbarnen till kyrkan. Det var grymt intressant att se hur det var pa deras katolska sondagsgudtjanst. Gospelkor! Och i systematiska led fick vi dansa fram till altaret for att offra i en kista. Skanka pengar som vi gor i vara kollekt. Jo, spannande fast nagot langdraget. Tre timmar var aningens for lange. Mellan psalmsang, konfirmation, dop, predikan utropades namligen syndernas forlatelse ett ex antal ganger. I predikan var forresten prastens huvudsakliga budskap att uppmana alla att fa med alla omkring en till kyrkan. Det ar ens plikt att fora dem som star utanfor kyrkans gemenskap i sakerhet. Till Gud. Senare pa kvallen spelade jag fotboll med barnen. Man behover liksom inte tala samma sprak for det. Jag larde dem ocksa att spela Yatzyt som jag tagit med mig som gava till dem. De uppskattade det sadar. Det ar svart att forklara att, jo, men det blir roligare om man lar sig det ordentligt. Vi la ner det och spelade kort istallet. De skulle lara mig ett spel som visade sig vara poker, enbart med sista stick. Jag forsokte da lara dem slanga och kopa. Det ar ju trots allt lite likt Yatzy, med kak (coke, he hehe), par, tva par, stege. Precis nar det borjade fungera var det laggdags. Jag diggar dygnsrytmen har nere. Bedtime vid atta-nio, sedan upp vid sex. Ja, aven pa helgerna. Skont maste jag saga. Det blir anda kolsvart vid fem och da ar man sa utmattad av hela dagens uthardande i hettan. Sa, barnen ar for det mesta inbjudande och ger mig ofta respons nar jag forsoker invita mig sjalv. Det far duga. Patience och George blir antingen softare, eller ocksa stannar de kvar i sin snobbighet. Det ar upp till dem. Jag trivs!

Forsta jobbdagen idag. Vid halv atta var jag dar. Skont med gangavstand sa att jag slipper buss eller taxi. Kostnaderna ar ju inte att tala om, okej i fyra manader blir det kanske lite, men mest gott att inte behova tanka pa det tva ganger om dagen. Pa jobbet var allting en stor besvikelse. Skolan visste inte att jag skulle komma, de behovde mig inte. De hade larare nog och laromaterial var det inte heller brist pa. Aven om de var nagot slitnare an hemma. (Fast, i Sverige koper ju skolorna nytt onodigt ofta. Hinner inte bli utslitna, alls.) Visst, de korde inte ivag mig. De gjorde de inte, men jag fick be om information vad de skulle kunna behova mig till. En larare tog sig an mig och gjorde ett litet veckoschema. Sa nu har jag tva halvtimmar per dag med olika klasser som jag far fylla med vad jag vill. Under en av dem ska jag lara dem enseey, wenseey spider och under den andra ska jag hitta pa nagonting kreativt for dem att gora. Nar jag iakttog lararna in action pa lektionerna forstod jag att, okej, jag maste verkligen vara tuff! Disciplin rader det ingen brist pa, minsann. Fragan ar hur jag ska fa in min personlighet i det? Jag ar ju har for att bidra med nagot trots att de inte var i desperat behov av arbetskraft, right!?    

Jag pratade med Tina igar, ni vet the black mummy, och hon lovade mig att jag skulle fa byta placering om en manad. SYTO, namnet pa den lokala organisationen har nere som berattat, har redan betalat for forsta manaden namligen. Fyra veckor ska jag val sta ut. Sedan vill jag ivag. Till ett barnhem i Ofaakor eller en fattigare familj i Swedru. Jag langtar bort harifran av precis de anledningar som finns inbakade i mitt inlagg. Familjen ger mig ingen uppmarksamhet, trots stora anstrangningar ska sagas!, och framst kanner jag sa grymt starkt att jag kan vara till sa sjukt mycket storre hjalp under min tid har nere nogon annanstanns. Bara vetskapen att vardet pa mina gavor skiftar enormt beroende pa min placering far mig att vilja springa ivag nu till fattig mark! Helst av allt vill jag till barnhemmet dar Johanna, en av mina volontarvanner, jobbar. Det blev sa konkret nar jag pratade med henne i telefon haromkvallen. Barnen dar har ingenting! Inte bara i materialistisk mening, utan de ar ju ocksa foraldralosa och saknar darmed karlek. De ar tydligen jattekramgoa och tank att fa ge dem en nallebjorn. Och en stor kram! Paralell; John-Joseph (minsta sonen i vardfamiljen) fick en leksaksvolvobil av mig. Nasta morgon vaknar jag av att han leker med en stor, radiostyrd bil pa utsidan. Getting the picture? Han blev jatteglad. Det var absolut inte otacksamhet jag mottes av, men ja, fyra mander kan bli mer vart. For mig och andra. Dessutom skulle jag ju fa vara med Johanna. Det hade inte varit fel det heller. Ett bonus gott till mig sjalv ur min godvilja till andra. Hehe, predikan dar jag hoppas att ni sollat ut mitt beslut, vad det innebar. Om en manad blir jag omplacerad.

Nej, nu ska jag ga hem. Hoppas att det blir fufu till middag idag igen. Smashad kasawafrukt exempelvis i pamnotssoppa och fisk. Fufu alltsa. Det ska jag bjuda pa nar jag kommer hem. Bara ni ser till att skaffa en trapole, korrekt slipad, tills dess. Om sa, inga problem.