Fyra månader, en evighet och en sekund
Jag är hemma. Jag har lämnat Afrika. Det var min grej. Jag ska bara på hemmaplan fullborda äventyret. Mitt äventyr i två delar...
Jag har upplevt en helt annan värld. En verklighet man hört om, sympatiserar med, men aldrig kan realisera utan att uppleva. Jag saknade min hink med vatten fran barnhemmets brunn, en tvål, botten från en sönderklippt flaska att ösa vattnet över mig med, ett duschbås och en stjärnklar himmel igår kväll. Jag längtade tillbaka till en bucketshower. Varje kväll var det så mycket mer än en dusch. En lugn stund för mig själv att tänka igenom dagen och njuta av den återkommande översköljning av en insikt: Jag älskar mitt jobb, mitt liv, i Ghana!
Jo, jag vill tillbaka. Nu! Fast, jag vill inget hellre än att vara hemma. För alltid. Kramas, kramas, kramas och aldrig släppa taget. Jag vill fortsätta att berätta. Mer och mer och mer! Det finns ingenting kallat början och slut. Ni lyssnar och jag kan se att ni försöker förstå. Ja, för att ni så gärna vill. Bilder hjälper till, men oj vad innehållsfattiga jag upptäckte att de var! Nåja. Mitt bästa räcker även på hemmaplan. Jag menar, det är ju fortfarande bara en verklighet för er som ni hör berättas om. Ni var ju trots allt inte där, med mig.
Jag har inte saknat att skriva å, ä, ö. Inte alls. Fast i och för sig, gott blev så fel. Det var synd...
Ha de gött!!!
Turen har kommit till mig...
Langesedan. Stromavbrott och tidsbrist. Punkt.
TACKTACKTACKTACK FOR ATT NI OCH JAG HJALPTE CHRISTIANA MED PENGAR TILL HENNES OPERATION!!! Vi betalar halften ioch en annan volontar betalar andra halvan. I borjan av juni ar den och da mailar Gizelle mig. Barnhemmets "supervisor". En grymtunderbaroverbra volontar! Jag far veta hur det gatt och sedan ocksa ni, saklart. Vi ar grymma. En citat ur den afrikanska pocketboken "Vackra flickors lott" som jag fick av Hanna, Valle och Becca (jag vet att ni valde den bara for att den hade en african-framsida, hm, tur for er att den var bra ocksa. Hehe) i tjugoarspresent lod ungefar sa att visst, man kan inte hjalpa alla och radda varlden pa egen hand. Tar man daremot sin chans och hjalper behovande pa det satt och i den man man har mojlighet till i de situationer man forsetts i sa ar det gott nog. Andra kan ju da hjalpa i deras sammanhang. Ungefar sadara ja. Poang, det har allt de orden.
Hejdan, ja, de har startat. Barnhemmet lamnade jag i lordags morse och de sista volontarvannerna idag. Nu ar det bara Ghana och Afrika kvar. Fredagen var absurd. Vetskapen att det var min sista dag, men var fanns kanslan av det? Det var och kandes som vilken annan dag som helst. Forrutom att jag delade ut godis till barnen, knot ett egenhandgjort kompisband kring Gerinas (min favoritunges) handled och sov med Yaw hela natten. Han lag pa min mage. Gnydde ibland, men tystnade sa fort jag strok min hand over hans rygg och up pa hans lilla huvud. Echo forsvann fran Royal Seed for tva och en halv vecka sedan. De sa att han var pa sjukhuset, men sedan fick vi veta att hans mamma hamtat honom. Hon som missbrukar och sitter i fangelse? Hoppas att det var bra. Mamma som i ordet lika med bra, men med manniskan bakom det vet man faktiskt aldrig. Buhu, jag fick i vilket fall inte saga hejda... Jag har tagit speciell hand om flera smabarn, medan de aldre ar i skolan och de undervisande volontarerna har hand om dem, men huvudansvar for Yaw efter att Echo var borta. Han har utvecklats grymt sedan volontarer gav honom mycketmycketmycket, valbehovlig uppmarksamhet. Han var pa sjukhus nar jag kom till barnhemmet. I tva manader. Han ar jatte undernard och de vet inte varfor. De hittar inget fel. Den senaste tiden har han haft storre aptit an de flesta, borjat le, skrattat for forsta gangen och han kan nar man haller i honom stodja pa sina ben! Hm, och han somnar alltid i min famn nar jag sjunger mina svenska sanger i hans ora. Jag saknar honom. Jag blev homie med manga av barnen, men bara fa av dem komnmer jag verkligen tanka pa! Lange framover. Lange. Jag vill halsa pa. Nagon gang i framtiden.
Sa i lordags startade jag min reflektionsvecka. Det blir bra att kalla den sa. Jag startade i Beyin. Bodde pa ett Guest House bestaende av en enslig hydda precis vid vattnet. Kvallslig strandpromenad och invigning av min nya skrivbok. Enda negativa var att jag blivit berovad min frukost nar jag vaknade. Jag skulle namligenj tidigt ivag till Wildlife society visitor centre for att mota guiden som i kanot skulle ta mig ut till the stilt village Nzulezo pa sjon Amansuri, sa tidigt att ingenting oppnat. Jag hade darfor kopt brod och frukt kvallen innan. Bredvid mig i en pase pa sangen lag frukosten, vilken jag endast fann smulor av morgonen darpa! En ratta. Jag ar hardad, de stor mig inte. Tja, sa lange de inte snor av mig! Argh.
Byn var haftig! 500 ar gammal och varfor den byggdes pa vattnet vet ingen. Kanske av den enkla anledningen att gud gav fran ovan gav dem kunskapen. Bygg er by pa vattnet. Vackert. Kanotturen underbar. Sedan akte jag tillbaka till KAsoa, skippade Hide Out Lodge i Butre. Det ar namligen "bara" en strand. Jag ville hellre till Kokrobites grymma shopping, strand, hav, ro att skriva, rastafaripolaren Imagine som kan twista mina dreads hardare. Mmm, men det far vanta tills idag for precis nar jag natt stranden, vid sex pa kvallen, traffade jag pa en av mina friends of our volunteer army. Hehe. Angie, en tysk tjej. Hon var pa vag mot den italienska restaurangen. Jag hangde pa. Vi chillade dar, lange och mycket val. Sedan skulle hon vidare hem till sin vardfamilj. "- Far jag folja med? Sova hos dig." "Japp, mer an garna. Hellre an inte", sa Angie. Snylta, med medgorning. Asch, istallet en vanskaplig gest. Lite sallskap under min vecka och dessutom boende. Mer an perfekt, ju. Alice, fran England, bor i samma vardfamilj. Senaste kvallen under min tid i Ghana. Klockan ett slackte vi lampan! Wow, ja, det vill jag hora. Under morgonen blev det alltsa sista hejdaen till volontarkompisar, nu ar jag antligen vid en dator och sedan tillbaka till Kokrobite.
Jag njuter. En vecka kvar. En vecka? En vecka!!! Fortvivlad och overlycklig.
