Fyra månader, en evighet och en sekund
Jag är hemma. Jag har lämnat Afrika. Det var min grej. Jag ska bara på hemmaplan fullborda äventyret. Mitt äventyr i två delar...
Jag har upplevt en helt annan värld. En verklighet man hört om, sympatiserar med, men aldrig kan realisera utan att uppleva. Jag saknade min hink med vatten fran barnhemmets brunn, en tvål, botten från en sönderklippt flaska att ösa vattnet över mig med, ett duschbås och en stjärnklar himmel igår kväll. Jag längtade tillbaka till en bucketshower. Varje kväll var det så mycket mer än en dusch. En lugn stund för mig själv att tänka igenom dagen och njuta av den återkommande översköljning av en insikt: Jag älskar mitt jobb, mitt liv, i Ghana!
Jo, jag vill tillbaka. Nu! Fast, jag vill inget hellre än att vara hemma. För alltid. Kramas, kramas, kramas och aldrig släppa taget. Jag vill fortsätta att berätta. Mer och mer och mer! Det finns ingenting kallat början och slut. Ni lyssnar och jag kan se att ni försöker förstå. Ja, för att ni så gärna vill. Bilder hjälper till, men oj vad innehållsfattiga jag upptäckte att de var! Nåja. Mitt bästa räcker även på hemmaplan. Jag menar, det är ju fortfarande bara en verklighet för er som ni hör berättas om. Ni var ju trots allt inte där, med mig.
Jag har inte saknat att skriva å, ä, ö. Inte alls. Fast i och för sig, gott blev så fel. Det var synd...
Ha de gött!!!
Turen har kommit till mig...
Langesedan. Stromavbrott och tidsbrist. Punkt.
TACKTACKTACKTACK FOR ATT NI OCH JAG HJALPTE CHRISTIANA MED PENGAR TILL HENNES OPERATION!!! Vi betalar halften ioch en annan volontar betalar andra halvan. I borjan av juni ar den och da mailar Gizelle mig. Barnhemmets "supervisor". En grymtunderbaroverbra volontar! Jag far veta hur det gatt och sedan ocksa ni, saklart. Vi ar grymma. En citat ur den afrikanska pocketboken "Vackra flickors lott" som jag fick av Hanna, Valle och Becca (jag vet att ni valde den bara for att den hade en african-framsida, hm, tur for er att den var bra ocksa. Hehe) i tjugoarspresent lod ungefar sa att visst, man kan inte hjalpa alla och radda varlden pa egen hand. Tar man daremot sin chans och hjalper behovande pa det satt och i den man man har mojlighet till i de situationer man forsetts i sa ar det gott nog. Andra kan ju da hjalpa i deras sammanhang. Ungefar sadara ja. Poang, det har allt de orden.
Hejdan, ja, de har startat. Barnhemmet lamnade jag i lordags morse och de sista volontarvannerna idag. Nu ar det bara Ghana och Afrika kvar. Fredagen var absurd. Vetskapen att det var min sista dag, men var fanns kanslan av det? Det var och kandes som vilken annan dag som helst. Forrutom att jag delade ut godis till barnen, knot ett egenhandgjort kompisband kring Gerinas (min favoritunges) handled och sov med Yaw hela natten. Han lag pa min mage. Gnydde ibland, men tystnade sa fort jag strok min hand over hans rygg och up pa hans lilla huvud. Echo forsvann fran Royal Seed for tva och en halv vecka sedan. De sa att han var pa sjukhuset, men sedan fick vi veta att hans mamma hamtat honom. Hon som missbrukar och sitter i fangelse? Hoppas att det var bra. Mamma som i ordet lika med bra, men med manniskan bakom det vet man faktiskt aldrig. Buhu, jag fick i vilket fall inte saga hejda... Jag har tagit speciell hand om flera smabarn, medan de aldre ar i skolan och de undervisande volontarerna har hand om dem, men huvudansvar for Yaw efter att Echo var borta. Han har utvecklats grymt sedan volontarer gav honom mycketmycketmycket, valbehovlig uppmarksamhet. Han var pa sjukhus nar jag kom till barnhemmet. I tva manader. Han ar jatte undernard och de vet inte varfor. De hittar inget fel. Den senaste tiden har han haft storre aptit an de flesta, borjat le, skrattat for forsta gangen och han kan nar man haller i honom stodja pa sina ben! Hm, och han somnar alltid i min famn nar jag sjunger mina svenska sanger i hans ora. Jag saknar honom. Jag blev homie med manga av barnen, men bara fa av dem komnmer jag verkligen tanka pa! Lange framover. Lange. Jag vill halsa pa. Nagon gang i framtiden.
Sa i lordags startade jag min reflektionsvecka. Det blir bra att kalla den sa. Jag startade i Beyin. Bodde pa ett Guest House bestaende av en enslig hydda precis vid vattnet. Kvallslig strandpromenad och invigning av min nya skrivbok. Enda negativa var att jag blivit berovad min frukost nar jag vaknade. Jag skulle namligenj tidigt ivag till Wildlife society visitor centre for att mota guiden som i kanot skulle ta mig ut till the stilt village Nzulezo pa sjon Amansuri, sa tidigt att ingenting oppnat. Jag hade darfor kopt brod och frukt kvallen innan. Bredvid mig i en pase pa sangen lag frukosten, vilken jag endast fann smulor av morgonen darpa! En ratta. Jag ar hardad, de stor mig inte. Tja, sa lange de inte snor av mig! Argh.
Byn var haftig! 500 ar gammal och varfor den byggdes pa vattnet vet ingen. Kanske av den enkla anledningen att gud gav fran ovan gav dem kunskapen. Bygg er by pa vattnet. Vackert. Kanotturen underbar. Sedan akte jag tillbaka till KAsoa, skippade Hide Out Lodge i Butre. Det ar namligen "bara" en strand. Jag ville hellre till Kokrobites grymma shopping, strand, hav, ro att skriva, rastafaripolaren Imagine som kan twista mina dreads hardare. Mmm, men det far vanta tills idag for precis nar jag natt stranden, vid sex pa kvallen, traffade jag pa en av mina friends of our volunteer army. Hehe. Angie, en tysk tjej. Hon var pa vag mot den italienska restaurangen. Jag hangde pa. Vi chillade dar, lange och mycket val. Sedan skulle hon vidare hem till sin vardfamilj. "- Far jag folja med? Sova hos dig." "Japp, mer an garna. Hellre an inte", sa Angie. Snylta, med medgorning. Asch, istallet en vanskaplig gest. Lite sallskap under min vecka och dessutom boende. Mer an perfekt, ju. Alice, fran England, bor i samma vardfamilj. Senaste kvallen under min tid i Ghana. Klockan ett slackte vi lampan! Wow, ja, det vill jag hora. Under morgonen blev det alltsa sista hejdaen till volontarkompisar, nu ar jag antligen vid en dator och sedan tillbaka till Kokrobite.
Jag njuter. En vecka kvar. En vecka? En vecka!!! Fortvivlad och overlycklig.
Andas
Det ar ett maste. Jag var tvungen att ta mig tid for internet igen redan idag. Min himmel har atervant. Jag tror att jag nadde nagon form av botten, eller fram till bortom horisonten, igar. Efter en ordentlig nattsomn, forsta pa tre natter, sa vaknade jag glad. Riktig stralande och jag har njutit av varenda minut pa barnhemmet idag. Jag har lekt med Echo tillsammans med Yaow, en annan liten kille, och Mel, en annan australiensk volontar, och sjungandes diskat skalarna. Tva svenska lattexter som betyder obeskrivligt for mig fick Ellen likt ett fragetecken lyssna till. Ellen ar en liten tjej som hjalpte mig med lunchdisken.
Ja, nu ar det inte lang tid kvar. En knapp manad. Det ar jattesnart, fast anda en liten bit kvar. Som mamma sa och som jag val vet hade det varit konstigt om jag aldrig drabbats av hemlangtan, ehm forlat, homesickness har nere. Det hor liksom till om man som de mesta och alla lika lyckligt lottade har starka band dar hemma.
Jag hade aldrig kunnat dromma om hur bra det har aventyret kunde bli. Vad ska man forvanta sig nar man aldrig har upplevt nagot som ens ar en gnutta i narheten av liknande? Jag behover aldrig angra detta. Det finns inga skal. Inga. Glom inte det, inte nagon. Allting har baksidor och de ar lika stor del av helheten. Jag lar. Jag ska visa vad jag lart mig. Det ska jag.
".. och nar jag tittar mig i spegeln da vet jag vad jag ser. Det kallas for en manniska, varken mindre eller mer.. "
Ja, nu ar det inte lang tid kvar. En knapp manad. Det ar jattesnart, fast anda en liten bit kvar. Som mamma sa och som jag val vet hade det varit konstigt om jag aldrig drabbats av hemlangtan, ehm forlat, homesickness har nere. Det hor liksom till om man som de mesta och alla lika lyckligt lottade har starka band dar hemma.
Jag hade aldrig kunnat dromma om hur bra det har aventyret kunde bli. Vad ska man forvanta sig nar man aldrig har upplevt nagot som ens ar en gnutta i narheten av liknande? Jag behover aldrig angra detta. Det finns inga skal. Inga. Glom inte det, inte nagon. Allting har baksidor och de ar lika stor del av helheten. Jag lar. Jag ska visa vad jag lart mig. Det ska jag.
".. och nar jag tittar mig i spegeln da vet jag vad jag ser. Det kallas for en manniska, varken mindre eller mer.. "
Molnigt, men ni ar bra pa att skingra.
De tva senaste veckorna har varit underbara! NAgonting lossnade och jag fick en helt annan kontakt med barnen och en kansla av att jag var en del av det hela. En viktig del av arbetet mot ett grymt bra barnhem! Sa bra ett hem kan bli for ett barn utan foraldrar. Jag fick "huvudansvaret" for Echo under dagarna. En, hm, kanske ett och ett halvt arig liten kille. Efterbliven och svart att rora vanstra kroppshalvan. Han behover MYCKET uppmarksamhet och gora sina kroppsovningar. Han ar oversot och en eftermiddag lekte vi verkligen. Han rackte mig traklossar istallet for att bara slanga ivag allt som vanligt, lat mig bygga ett torn, forflyttade sig pa ett anstrangt, men fungerande vis mot tornet och.. TIMBER!!! Annu ett obeskrivligt ogonblick. KAnslomassigt.
Helgen har varit, ehm, alldeles for mycket. I fredags var jag med Kalifornia Katie pa flyplatsen och sa hejda. Sedan tillbaka till barnhemmet. Jag var dar fredagnatt. Jag tog hand om medicineringen av en liten kille med HIV och fyra andra tillfalligt sjuka barn. Brittiska Katie och Gizelle brukar annars gora det, men de var i Accra for en grym utekvall! Katies sista helg sa jag ville verkligen att hon skulle fa den kvallen. Pa lordag formiddag tog jag mig till Accra. Sletna volontarer, men tre av dem var redo for en dag pa Art & Craft center nar jag kom. Trots allt. Hehe. Det ar den stora marknaden som jag varit pa forrut. JAg shoppade lite till. Mest till andra den har gangen. Faktiskt. Oj, vad det ar svart att hitta vad jag vill till er! Det var en positiv del av inneborden av for-mycket.
Pa lordagkvall chillade vi pa hostelet med hemlagad ostpasta och artor i det gemensamma koket. Senare drack vi te och at cookies. Jag var dodstrott. Jag gick och la mig vid nio. Vid elva ringde Pippa, min nya engslske rumskamrat pa Royal Seed. Hon och tre andra hade fatt aka till sjukhuset med Gizelle. Hon hade plotsligt fatt hog feber och muskelvark. Skakade och blev medvetslos. Forst hade de tagit henne till ett sjukhus i narheten. De hade ingen sang till henne och stack in en osteriliserad nal i hennes arm till droppet. Det var ocksa mycket viktigt att vaga henne. Hog prioritet. Hon kunde inte sta, var ju medvetslos, men upp pa en vag skulle hon. Mhm. De drog. Tog henne till samma sjukhus som den svenska Amanda var pa nar hon var sjuk. Dar ar hon kvar nu. Malaria och bakterieinfektion i magen. Tidigt pa sondag morgon akte jag och en tyck tjej, Marina, till sjukhuset for att losa av de som stannat over natten. Usch. Hon madde battre an mitt i natten , men fortfarande varre an skit.
Oviktigt och obetydelsefullt blev det, men vill anda beratta att NAomi skulle tagit med oss till ett brollop i sondags. Gizelle behovde sallskap och, ehm, seriost vakt av oss i skift och dessutom var ingen langre pa humor. Det var den helgens baksida. Det som fick mig att anvanda allt-for-mycket, speaking of helgen.
Veckans inledning da. Tja, jag ar nere. Nerenerenere. Okej, jag ar homesick! Det ar jag. Verkligen. Min mage vill inte sammarbeta, alla volontarer ar sjuka alternativt halvsjuka och jag har mott motgangar. Japp. Psyket vill inte vara pa barnhemmet nu. Vill inte, vill inte, vill inte! Jag antar att det vander. Det borde det. Jag och Marina pratade i helgen om hur markligt humoret ar har nere. Okej, jag har temprament hemma men har i Ghana finns det inget hos mig (eller oss da) som liknar ett mellanlage! Det ar antingen ratt upp, eller brant utfor. Hon berattade hur hennes mamma lite halvt pa allvar fragat om hon inte lite smatt borjat anvanda droger under hennes vistelse har. Hur kan man annars svanga sa radikalt? Hm.
Naja. Jag far forsatta som vanligt. Jobba pa, men forsoka andas. For att prata om nagot annat, for att liva upp stamningen lite har, sa vill jag ge er en uppmaning. KOntakta min kara syster och skank pengar till Royal Seed!!! Bara riktat till er som vill och kan ta at er. Jag menar, frivilligt ar bara fornamnet. For att specifisera, pengarna som jag tillsammans med er vill donera kommer ga till flickornas nya sovsal! Lite, vad nu lite innebar, ar alltid nagot om man verkligen vill men kanner att summan man kan ge ar meningslos. SA ar det aldrig! En donation ar inte nodvandig for mig for att kanna att jag gjort ett grymt jobb, men jag kanner att jag saklart med manga andra ofta vill hjalpa med vad man kan. I varlden eller sa. Oj, sa mycket lattare det ar nar man kommit i ett verkligt sammanhang. Jag menar, jag ar har och kanner till ett barnhem i Afrika. I ghana. Mycket val. Jag tar chansen och om ni vill far ni vara med. Sa ja, om ja, ring Johanna! tel: 0735795473.
Hoppas ni hor fran en, tja, mer valmaende Sofie nasta gang.
Helgen har varit, ehm, alldeles for mycket. I fredags var jag med Kalifornia Katie pa flyplatsen och sa hejda. Sedan tillbaka till barnhemmet. Jag var dar fredagnatt. Jag tog hand om medicineringen av en liten kille med HIV och fyra andra tillfalligt sjuka barn. Brittiska Katie och Gizelle brukar annars gora det, men de var i Accra for en grym utekvall! Katies sista helg sa jag ville verkligen att hon skulle fa den kvallen. Pa lordag formiddag tog jag mig till Accra. Sletna volontarer, men tre av dem var redo for en dag pa Art & Craft center nar jag kom. Trots allt. Hehe. Det ar den stora marknaden som jag varit pa forrut. JAg shoppade lite till. Mest till andra den har gangen. Faktiskt. Oj, vad det ar svart att hitta vad jag vill till er! Det var en positiv del av inneborden av for-mycket.
Pa lordagkvall chillade vi pa hostelet med hemlagad ostpasta och artor i det gemensamma koket. Senare drack vi te och at cookies. Jag var dodstrott. Jag gick och la mig vid nio. Vid elva ringde Pippa, min nya engslske rumskamrat pa Royal Seed. Hon och tre andra hade fatt aka till sjukhuset med Gizelle. Hon hade plotsligt fatt hog feber och muskelvark. Skakade och blev medvetslos. Forst hade de tagit henne till ett sjukhus i narheten. De hade ingen sang till henne och stack in en osteriliserad nal i hennes arm till droppet. Det var ocksa mycket viktigt att vaga henne. Hog prioritet. Hon kunde inte sta, var ju medvetslos, men upp pa en vag skulle hon. Mhm. De drog. Tog henne till samma sjukhus som den svenska Amanda var pa nar hon var sjuk. Dar ar hon kvar nu. Malaria och bakterieinfektion i magen. Tidigt pa sondag morgon akte jag och en tyck tjej, Marina, till sjukhuset for att losa av de som stannat over natten. Usch. Hon madde battre an mitt i natten , men fortfarande varre an skit.
Oviktigt och obetydelsefullt blev det, men vill anda beratta att NAomi skulle tagit med oss till ett brollop i sondags. Gizelle behovde sallskap och, ehm, seriost vakt av oss i skift och dessutom var ingen langre pa humor. Det var den helgens baksida. Det som fick mig att anvanda allt-for-mycket, speaking of helgen.
Veckans inledning da. Tja, jag ar nere. Nerenerenere. Okej, jag ar homesick! Det ar jag. Verkligen. Min mage vill inte sammarbeta, alla volontarer ar sjuka alternativt halvsjuka och jag har mott motgangar. Japp. Psyket vill inte vara pa barnhemmet nu. Vill inte, vill inte, vill inte! Jag antar att det vander. Det borde det. Jag och Marina pratade i helgen om hur markligt humoret ar har nere. Okej, jag har temprament hemma men har i Ghana finns det inget hos mig (eller oss da) som liknar ett mellanlage! Det ar antingen ratt upp, eller brant utfor. Hon berattade hur hennes mamma lite halvt pa allvar fragat om hon inte lite smatt borjat anvanda droger under hennes vistelse har. Hur kan man annars svanga sa radikalt? Hm.
Naja. Jag far forsatta som vanligt. Jobba pa, men forsoka andas. For att prata om nagot annat, for att liva upp stamningen lite har, sa vill jag ge er en uppmaning. KOntakta min kara syster och skank pengar till Royal Seed!!! Bara riktat till er som vill och kan ta at er. Jag menar, frivilligt ar bara fornamnet. For att specifisera, pengarna som jag tillsammans med er vill donera kommer ga till flickornas nya sovsal! Lite, vad nu lite innebar, ar alltid nagot om man verkligen vill men kanner att summan man kan ge ar meningslos. SA ar det aldrig! En donation ar inte nodvandig for mig for att kanna att jag gjort ett grymt jobb, men jag kanner att jag saklart med manga andra ofta vill hjalpa med vad man kan. I varlden eller sa. Oj, sa mycket lattare det ar nar man kommit i ett verkligt sammanhang. Jag menar, jag ar har och kanner till ett barnhem i Afrika. I ghana. Mycket val. Jag tar chansen och om ni vill far ni vara med. Sa ja, om ja, ring Johanna! tel: 0735795473.
Hoppas ni hor fran en, tja, mer valmaende Sofie nasta gang.
Slutspurt?
Regnsasongen ar har! Det regnar var och varannan dag med tatare och langr perioder av strommavbrott som konsekvens. Dessutom var jag sjuk i veckan. Nagon form av inflammation pa hogra lungsacken. Feber och smarta. Jag ar inte den forsta att drabbas av det bland volontarerna. Japp. Det far bli mina ursakter. Alltd dessa, ehm, lat mig inte behova kalla det bortforklaringar.
Pask var inte pask. Inte som paskfirandet alls enligt vara traditioner (det utover kyrkan). BArnen klar inte ut sig, de har ingen speciell mat som de firar med (de forknippar inte alls agg och godis med pask), de vet inte vad paskris ar och jag var inte tillsammans med min familj. De gar till kyrkan precis som varje helg, fast vid pask aven pa fredagen. Faktiskt sa var jag inte pa barnhmmet, utan i Accra hos en ghanansk familj som Katie (min fd rumskompis fran Kalifornia) kanner sedan tidigare eftersom de bott i USA. Det var helt grymt! Vi hade overkul! Jo, pasken den passerade alltsa i princip obemarkt. Hogtider ar mer beroende av ens alldeles egna familj an vad man sjalv fortstar om man inte upplevt nagon utan dem. Om man inte ar aktivt troende. Forstas.
Veckorna seriost bara forsvinner. Fast de, INTE obemarkta alls. Barnen har haft lov fran skolan i en och en halv vecka och har tva veckor kvar. Kaos, innan man vande sig. Tiderna for mat ar forandrade (mina disktiderna ocksa da) och man far allt anvanda fantasin extra jattemycket for att stimulera kidsen hela dagarna! Eftersom frukosten ar mycket senare har jag tagit pa mig ett ytterligare jobb. Jag startar dagen hos bebisarna. Pa eftermiddagrana nar volontarerna som bor i vardfamiljer lamnar ska jag ocksa vara dar. Plus - mitt - kok. Sofie ska jobba asset av sig sina sista fyra veckor pa barnhemmet!!! Bara nastan. Jag vill gora sa mycket jag bara kan, for tank, nar jag kommer hem ar bara allting som alltid. Tva sekunder och Ghana ar som en avlagsen drom. En drom som ar svar att fanga. En sadan man inte kommer ihag alls nar man vaknat upp, hur verklig den an tycktes vara... Nej, nu ballar jag allt ur. Aldre generationer kan lasa overdriver eller snarare sparar ur. Hehe. Allvarsamheten upphor. Upplevelse som jag aldrig glommer. Sa a're ju. Precis sa.
Tankte nagon pa att jag skrev mina fyra sista veckor pa Royal Seed. Inte fem. Jag ska namligen resa sista veckan. Pa tu man hand. Forst till Beyin, en strand dar man ocksa far paddla kanot ut till en stad som ligger mitt i vattnet, och sedan tll Butre. Det ar en by, ocksa med en helt grymt vacker strand med omnejd. Jag tanker namligen inte aka direkt fran barnhemmet och hem. Nej, jag vill stanna i landet med kulturen fortfarande kring mig nar jag, ehm, reflekterar. Jo, jag kan beratta det, for vad spelar det for roll? Vem analyserar inte nat sant hara, mer eller mindre medveten, tills man kanner sig nat i stil med landad. Jo, efter att kanske ha bestamt sig vad man vill anvanda sitt aventyr till. En god garning och for en sjalv overhaftig och viktig upplevelse ar grunden. Jag ska kopa en ny skrivbok. Skriva at mig sjalv under veckan, bada i havet, slappna av. Lata mig fa all min uppmarklsamhet for att sedan kunna agna mig at er nar jag kommer hem. Det blir val bra va. For ni saknar mig. Eller hur. For langtan ar alltid omsesidig. I mitt fall har nere i alla fall. Det vet jag, for ni har sagt det till mig. NI, som i ni jag saknar.
OBS! Info: Jag alskar mina dreads!!! Slutspurt, njae, men daremot en forbipasserande doft av den. Och tillsist angaende min kamera. Tja, lat saga urballad.
Pask var inte pask. Inte som paskfirandet alls enligt vara traditioner (det utover kyrkan). BArnen klar inte ut sig, de har ingen speciell mat som de firar med (de forknippar inte alls agg och godis med pask), de vet inte vad paskris ar och jag var inte tillsammans med min familj. De gar till kyrkan precis som varje helg, fast vid pask aven pa fredagen. Faktiskt sa var jag inte pa barnhmmet, utan i Accra hos en ghanansk familj som Katie (min fd rumskompis fran Kalifornia) kanner sedan tidigare eftersom de bott i USA. Det var helt grymt! Vi hade overkul! Jo, pasken den passerade alltsa i princip obemarkt. Hogtider ar mer beroende av ens alldeles egna familj an vad man sjalv fortstar om man inte upplevt nagon utan dem. Om man inte ar aktivt troende. Forstas.
Veckorna seriost bara forsvinner. Fast de, INTE obemarkta alls. Barnen har haft lov fran skolan i en och en halv vecka och har tva veckor kvar. Kaos, innan man vande sig. Tiderna for mat ar forandrade (mina disktiderna ocksa da) och man far allt anvanda fantasin extra jattemycket for att stimulera kidsen hela dagarna! Eftersom frukosten ar mycket senare har jag tagit pa mig ett ytterligare jobb. Jag startar dagen hos bebisarna. Pa eftermiddagrana nar volontarerna som bor i vardfamiljer lamnar ska jag ocksa vara dar. Plus - mitt - kok. Sofie ska jobba asset av sig sina sista fyra veckor pa barnhemmet!!! Bara nastan. Jag vill gora sa mycket jag bara kan, for tank, nar jag kommer hem ar bara allting som alltid. Tva sekunder och Ghana ar som en avlagsen drom. En drom som ar svar att fanga. En sadan man inte kommer ihag alls nar man vaknat upp, hur verklig den an tycktes vara... Nej, nu ballar jag allt ur. Aldre generationer kan lasa overdriver eller snarare sparar ur. Hehe. Allvarsamheten upphor. Upplevelse som jag aldrig glommer. Sa a're ju. Precis sa.
Tankte nagon pa att jag skrev mina fyra sista veckor pa Royal Seed. Inte fem. Jag ska namligen resa sista veckan. Pa tu man hand. Forst till Beyin, en strand dar man ocksa far paddla kanot ut till en stad som ligger mitt i vattnet, och sedan tll Butre. Det ar en by, ocksa med en helt grymt vacker strand med omnejd. Jag tanker namligen inte aka direkt fran barnhemmet och hem. Nej, jag vill stanna i landet med kulturen fortfarande kring mig nar jag, ehm, reflekterar. Jo, jag kan beratta det, for vad spelar det for roll? Vem analyserar inte nat sant hara, mer eller mindre medveten, tills man kanner sig nat i stil med landad. Jo, efter att kanske ha bestamt sig vad man vill anvanda sitt aventyr till. En god garning och for en sjalv overhaftig och viktig upplevelse ar grunden. Jag ska kopa en ny skrivbok. Skriva at mig sjalv under veckan, bada i havet, slappna av. Lata mig fa all min uppmarklsamhet for att sedan kunna agna mig at er nar jag kommer hem. Det blir val bra va. For ni saknar mig. Eller hur. For langtan ar alltid omsesidig. I mitt fall har nere i alla fall. Det vet jag, for ni har sagt det till mig. NI, som i ni jag saknar.
OBS! Info: Jag alskar mina dreads!!! Slutspurt, njae, men daremot en forbipasserande doft av den. Och tillsist angaende min kamera. Tja, lat saga urballad.
Mitt huvud vaxer har nere. Mentalt, men ocksa rent fysiskt.
Sorry. Imorgon blev iovermorgon. Internetet ville inte fungera igar. Sa ar det, down here.
Jag kom in i jobbet snabbt igen efter resan. Det var grymt kul att komma tillbaka, och maxat eftersom jag nu far bo dar! Det enda som jag trodde kunde bli jobbigt var att inte fa vara ensam ibland. Jag ar helt beroende av det! Fast, det loste sig, eftersom jag jobbar fran 6.30-7 till 14-15, sedan ledig mellan 15-18. Pa kvallen tar jag hand om middagsdisken, vilket tar allt mellan en och tva timmar. Mina eftermiddagar kan jag alltsa gora vad jag vill med. Jag kan satta mig nagonstanns, lasa en bok eller bara fundera. Jag kan ocksa stanna pa barnhemmet och leka med och ta hand om barnen eller ga till internetcafet. Som exempel. Jag alskar alla alternativ. Kan alltid valja efter humor. ANtligen har jag tid for barnen ocksa! Och ja, som ni redan vet har jag hunnit skaffa mig en favorit. Det ar allt helt okej. Sa det sa.
Jag alskar att alla har sina fasta uppgifter pa barnhemmet nu. Vi ar uppstyrda, hela volonontarsamlingen, och oj sa mycket effektivare allt blir. Jag menar, vi behovs och hur mycket vi vill forandra och hjalpa sedan ar upp till oss. Johanna startade upp nagot grymt, som jag hjalpte att utveckla nar jag forst kom till Royal seed och som jag nu fortsatter med. Vi ar the hygien och kitchen masters. Vi, nu bara jag, som diskar alla skalar och kastrulller efter maltiderna och sedan stadar koket. Torkar och svabbar golvet. Dessutom ser jag till att de inte ater gamla rester eller ateranvander redan anvanda tallrikar. Om de inte handlar om deras egna forstas. Allting kanns sa viktigt. Det gor det faktiskt. Som jag och Johanna sa redan fran borjan, att herregud vad vi ar helt overbra som besparar manga barn att fa i sig bakterier. Jepp. Det galler att verkligen se saker for vad det ar. HAr handlar det inte bara om att diska jattedisk efter jattedisk.
I onsdags var det Megans sista kvall i Ghana. En volontar fran Kanada, tror jag allt det var. Alla vi gick darfor till en bar pa kvallen for att softa och dricka juice. Mellan atta och tio var vi ivag. Nar vi kom tillbaka hade nagon varit inne i mitt, Katies och Amandas (ni vet, den svesnka tjejen som hade malaria for nagra veckor sedan) rum och knyckt min och Amandas necessarer. Inget jatteviktigt i dem, men vi gav oss ut pa tjuvjakt pa det stilla, sovande barnhemmet. Nu har vi fatt grejerna igen. En liten kille var boven och han har nog fatt sitt for det... Tyvarr.. Det i historien som jag vill ska fa all er uppmarksamhet var egentligen inte stolden, utan istallet den syn vi mottes av nar vi forst klev in i tjejernas sovsal, och darefter killarnas. HAlften av flickorna sover pa madress pa golvet.. Madrasser i skinnmaterial. Svettklibbigt, inte sant. Usch. Hm, medan halften av pojkarna ligger direkt pa golvet! Stengolvet. Fy. Usch och uschuschusch. Hjartexplosivt amne i den berattelsen. Jag stod inte ut! Kan inte vi kopa madrasser och lakan till dem nu!!! Jag pratade med Giselle, en grymt involverad volontar i barnhemmet som star bakom uppstyrningen av arbetsfordelningen. Vi skulle kalla till mote. Idag berattde hon, tack och lov for mig, att det star helt klart att ALLA barn ska ha varsin komplett sang i slutet av manaden. Jag kunde omojligt bara se pa. Ha sett detdara utan att gora nagot. Saklart . Sjalvklart.
Helgen. Ja, i helgen var jag, Amanda, KAtie och tre andra tjejer i Voltaregionen vid Wli waterfall. Obeskrivligt, nastintill atminstone. Pa lordagsmorgon borjade en tva timmars hiking i regnskogen upp mot vattenfallet. Vandringen dit, tja, bilder kan beratta om utsikten. Jag kan beskriva min upplevelse genom att delge mitt tillstand. Jag var helt lyrisk, svavande och galen! Energin inom mig hade, pa riktigt, forstort hela mitt innehall om jag inte tillatit eller haft chans att slappa ut lite av den. Tro nu inte att en hel termos med kaffe vid frukosten paverkade min oformaga att kontrollera mig. Nej, nej. Inte alls. Pa eftermiddagen tog vi oss sedan till ett stalle dar man fick se sma, jattegulliga apor. En banan fick man for att racka dem, lata de skala den i handen for att slutligen dra den till sig och ata den tuggvis. De halvmanskliga, sma varelserna. Forresten, anledningen till att jag fick njuta av riktigt kaffe aven denna helgen var att ett tyskt par agde hostelet. Cornflakes med akta mjolk hade jag till, dessutom. Mums!
Ledsen, men min kamera var inte narvarande under helgen. Strommen hade gatt, jatte ovanligt faktiskt. Jatte. Det gjorde att jag inte kunde flytta over bilder till mitt USB-minne fran mitt fulla minneskort i kameran. Jag angrar att jag inte tog med fler minneskort istallet. MArkte idag att det fungerar inte att flytta over dem anda, sa vad ska jag gora nu?! Jag maste ju kunna ta bilder at er, under mina sju aterstaende veckor. Hjalp mig. Stephen, hjalp. snaaaallaaaa.
Snart ar det pask. Ja, nu till helgen. Da ska jag stanna pa barnhemmet och jag hoppas, mer an hoppas, att jag kan fa mala agg med barnen! Jag och tva andra som bor dar kommer vara kvar och skulle kunna lara var tradition. Synd bara att Lynne, den ena av dem, inte tycker att det ar en bra ide for att de kanske fatt lara sig att mat ar just mat. Kanske skulle de bli upplaxade om de lekte med den... Vi far hora vad Naomi, agaren, tycker. Hoppas!
Okej, sa har ar det. Imorgon skaffar jag dreads. Tyck vad ni vill. Forvandande nog tyckte mamma att det lat, tja, tufft! Tviliingen jag har, hehe, tycker det ar skabbigt. Anda sa hon: '-Men det kommer ju passa dig!' Ehm, hur tolkar jag det?
Tiden gar fort. For fort, pa gott och ont.
Veckan som gatt har varit hemsk och underbar. Jag bor pa barnhemmet och oj vad jag trivs. Eftersom mamma ringde, sa olagligt, nu nar jag sitter pa interntcafeet sa gar jag hit imorgon istallet och berattar. Skyll pa henne. Pa mamzor. Gor det nu. He-hehehe. Kom igen!
Har ar jag med Darwin i famnen. Vid min sida sitter min lilla favorit, Gerina. Vi kan ett trick. Hon sitter pa min rygg, lutar sig bakat och voltar!
Har ar jag med Darwin i famnen. Vid min sida sitter min lilla favorit, Gerina. Vi kan ett trick. Hon sitter pa min rygg, lutar sig bakat och voltar!
Halv(t)lek
Tillbaka fran resan. Lat saga, hemma i Kasoa igen. Ingen tid och knapp mojlighet till internetcafe i norr. Andra halvan, i Accra, ja da fanns bara absolut ingen tid over.
En resume:
Torsdag 19/3 Jag, Mia och Johanna reste till Accra efter, tja, jobbet. Vi kom darfor fram ganska sent till Selvation army (ett billigt vandrarhem dar, drivet av fralsningsarmen da). Vi sov.
Fredag 20/3 En stor, saker buss med ac, lyx, akte fram stationen klockan atta. STC:s busstation. Den joinade vi. Vi skulle ju ta oss norrut. Till Tamale, bussens slustation, skulle det ta tretton timmar. Japp, sa vid nio halv tio var vi faktiskt framme. Kan ett stort bussbolag har i Ghana verkligen halla sig ifran ghanask tidsoptimism? (Ni vet, tio minuter lika med fyrtiofem) Det verkade sa. I Tamale hade vi iallafall bokat boende for natten. Det hade vi. Bara det att nar vi kom fram till hostelet hade en receptionist gett bort vart rum, sa vad hjalpte det? Nej, men det fattade vi val att om vi bokade sa langt innan som en halv vecka sa skulle vi ju ha ringt igen for att bekrafta. Jag menar, man hinner ju latt angra sig pa tre dagar. Oj forlat, men da letar vi upp nagon annanstanns att sova. Helt enkelt. Klockan narmar sig hakv elva, sa det ar inga problem. ROOOOOOOOAAAAAAAAAAAAAW!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Vid tolv kom vi i sang. Tre timmar senare ringde klockan. Bussen vidare mot Larabanga gick fem. Egentligen ar den starten klockren. Som kant kan det bara fortsatta i en rikting nar man kanner sig morbultad vid slaget mot botten. Maste fa overdriva. En aning bara.
Lordag 21/3 Lordagen borjade da som berattat med en tidig trotro-resa vidare. I Larabanga blev vi korda vidare mot Mole national park. Jag, Mia, Johanna, Melinda och Julia. Ja, vi nadde Ghanas storsta nationalpark! Grymt. Inga inhangnader och ingen matning av djuren. Inte vard heller, till djuren eller vaxterna. Nej, frizon for dem. Lev och kaka varandra, enligt naringskedjan.
Pa eftermiddagen akte vi pa jeepsafari i parken. NAturen var olik den i Kakum. Jo, for norra Ghana ar varmare, och torrare. Inget hav i narheten. Dessutom okenvindar fran Sahara. Savannterrang, eller mer eller mindre pa vag mot. I den har parken fick vi se lite djur ocksa. Mer an de gulliga, bitska myrorna. Elefanter, bushboch, nagon annan boch, kob (tre sist namnda ar radjurs/hjort liknande djur), babianer, green monkeys, vildsvin, guineafowls och andra fargglada smafaglar, trollslandor, hm, och troligtvis har jag glomt nagot. Naja.
Sondag 22/3 Klockan sju pa morgonen var det vandringsafari. Vi sag ingenting nytt fran dagen innan, men att ga till fots och att spana fran jeepen ar totalt skilda upplevelser. Ganksa givet. Faktiskt.
Vi reste vidare direkt darefter. Mot Bolgatanga! Ja, forst taxi. Hm, sedan ett trangt, oppet bilflak i tva timmar. Vi var fjorton personer och minst lika manga vaskor inknodda pa ett alltfor litet flak som transporterades pa den samsta vagen hittills har i Ghana. Skrackgladje. Inte ihop. Nej, skrack om jag vore hemma och fatt se en inspelad film pa nagon av er resa sadara och gladje dar jag befann mig! Fett plagsamt, det var det. Men grymt kul att vi, tja, bara gjorde det. Stod ut, tog oss snabbt till Tamale dar vi enkelt kunde ta oss vidare mot Bolgatanga och dessutom skoj vad man kan overleva. Mohaha.
Mandag 23/3 I Bolgatanga sov vi alltsa sedan for att pa mandagmorgon aka en fyrtiofem minuters taxiresa till Paga. Paga. Ja, dar borjade vi med att "rida" pa en krokodil. Nu are gjort. En nittioattaarig gubbkrokodil. Seg som ett as, det var han. sedan fick vi en guidad tur i en pytteliten by av en oversot mansklig gubbe som bodde dar. Han och hans familj om hundra personer levde dar. Han berattade om deras "tradition", deras namnlosa religion, och om de ritualer de utovar. Vi fick bland annat veta att krokodilerna ar heliga for dem. De ar gudar. Var darfor inte oroliga for att de plagade krokodilerna genom att utnyttja dem som turistattraktion. Nej, de hade de inte sett vara vart det.
Eftermiddag i Bolgatanga. Vi strosade runt och njot av andrummet. Vi skulle inte resa igen forran morgonen darpa. Klockan nio gick en STC-buss hela vagen till Accra,. Sexton timmars resa. I en rastafari affar salde de nymalet, nybryggt kaffe!!! Etiopiska bonor. Varldskandbona, sa var det. Min forsta kopp riktigt kaffe pa tva manader. Nescafe borde knappt fa kallas kaffe, alls. Nastan sa illa. Eller hur, pappa? Pappa som hinkar kaffe, varre an mig, borde kunna satta sig in i min jag-ar-nog-i-himmelen-upplevelse riktigt val. Naval, de flesta kaffealskare ocksa da. Det basta av motet med kaffe foljde darefter. Svar ja pa en stalld fraga, av mig, namligen om jag kunde fa kopa med mig lite. Jora, egentligwn salde de inte, men de kunde allt sprionga ivag och mala nagra bonor at mig. De ska jag bjuda pa nar jag kommer hem. Forst till kvarn, jo, sa far det bli. Sa langt lagret racker, det sager vi. Hehe.
Tisdag 24/3 Ater mot Accra. Att na Paga, som ligger precis vid den nordligaste landsgransen, gick fortare an vad vi trodde. Gott, fler dagar i Accra. Det ar valbehovligt innan hemresa. Ja, Julia, Melinda och Mia akte igar och Johanna drar pa onsdag. Fast, ni vet den dar funderingen om att STC mojligtvis var battre med tider kan ni glomma att jag delgav er. Dacket gick sonder efter fem timmars resa. Vi stod still for att fixa det i tre-fyra timmar! Ingen stress. Nejda. Glom inte alls det ovan namnda forresten, for visst hade det lika garna kunnat handa i Sverige? Faktiskt. Mitt i natten kom vi till Selvation army. Sov ett tag.
Onsdag 25/3 Innan shopping i Accra behovde jag, Mia och Johanna ta oss till Kasoa. Var packning var inlast pa Mias rum i hennes vardfamilj. Vi skulle flytta min till Royal Seed och ta med deras till Accra. DAgen darpa. Onsadagen tankte vi softa pa Kokrobitebeach. De borde ju ha jobbat pa brannan nar de snart skulle hem. Hehe. Sa blev det inte. Mia blev sjuk. Magont, spyor och feber. Stackarsstackarsstackars! Jag och Johanna tog nog val hand om henne for morgonen darpa var hon kry igen. Tjohooo! Konstiga slangar, har nere.
Torsdag 26/3 Med packningen ratt placerad drog vi tillbaka till Accra. Men ja, pa trotro borjade Johanna kanna sig dalig. Hon fick vila resten av dagen pa vandrarhemmet, medan jag och Mia tog oss till Art center. En gigantisk marknad som har allt man vill fa med sig hem. Ehm, alldeles for mycket da alltsa. Vi handlade. Jag vill inte stresshandla min sista vecka. Gor det successivt. Inte likt mig, men assa, jag har blivit smart. Pa aldre dar. Hoho-ho. De basta standen ar de med antika grejer. Jag kopte en rostig, platask till mitt kaffe. Johanna ska ta hem det till Sverige pa onsdag. Allt har nere har en benagenhet att lata sig attackeras av myror.
Fredag 27/3 Art cnter igen. Johanna var piggare, sa yes, jag och Mia fick med var master of prutning! Aven om vi lart oss att bli battre sa finns det ingen som man skrattar sa mycket at som henne nar hon prutar. Vet egentligen inte varfor. Hon ar sa grymt odmjuk och lyckas sa sjukt bra med att fa ner priserna. Anda.
Pa kvallen at jag, Johanna, Mia, Julia och Melinda en sista middag tillsammans. Har i Ghana atminstone. Jag skulle ha fishermansoup. Mums, lat det. Ut kom en skal med lightsoup och kokt tilapia. Fufu ratt minus fufun. Jag som forvantat mig en kramig skaldjursmusselfisksoppa. Attans da. Men det var okej. Mia och Johanna at pasta, medan julia och Melinda tog jollofrice (ris i inkokad tomatsas) med ENORMA kycklinglar. Mysigt, det var det.
Lordag 28/3, igar Julia och Melinda akte pa formiddagen. Jag, Mia och Johanna gick till SYTO-kontoret for att hamta Mias trumma och pass. Trumman som man fick bestalla undeer introduktionsveckan. Grymt! Snart far jag min ocksa, ju. Relativt, det ar snart det. Darefter at vi lunch med efterratt pa en riktig glassbar! Ja, vi at riktig glass! Oj, vad jag onskar att jag kunde na glass varje dag, Det finns i princip bara i Accra.
Nagra timmar kvar i landet for Mia. vi foljde med henne for att handla det allra sista. Lite smycken och sadara. Vid fem tog vi en taxi till flyplatsen.
Usch. Tomt. Varre blir det. Annu mera tomt. Pa onsdag kvall aker jag till Accra igen for att vinka av Johanna. Jag kommer in i det pa barnhemmet, det vet jag. Med det menar jag att jobba och ha en vardag har nere igen, men utan att ha nagra dar jag verkligen raknas. Jag alskar min ensamhet, sa utrymmet blir inte skrammande. Nej, bara jattetomt nar jag saknar dem har. de passar ju in har. Jag ar van vid att ha dem har, hos mig! Det finns manga att umgas med, och det kommer jag gora ocksa. Men ja, umgas. Inte vara sjalv dygnet runt, men att kanna att man har just vanner omkring sig ar skillnad.
Bortsett fran att de forsvinner sa ar jag grymt taggad for del tva! Jag ska fa lara kanna nagra av barnen! Hoppas jag. Och tror. Dessutom hjalpa dem mera. Ikvall blir koket mitt igen. Gott e de. Synd bara att det jobbet, hygiengora liksom, blir battre med fyra hander och tva hjarnor. Lattare att, lat saga, ha nagon att bolla med. Klockrent uttryck. Synd ar det av den anledningen att jag och Johanna verkar vara de enda som inte ar helt anti det jobbet pa heltid. Lite konstiga, ar vi nog. Det tycks vara sa. Har ingenting emot att gora det sjalv, men lite tungt blir det. Och som sagt, kanske litet samre for helheten. Trots att erfarenhet talar emot hoppas jag atminstone att en liten sofiejohanna kommer till undsattning. MAn vet ju faktiskt aldrig. Eller hur, ju.
Fullspackad vecka, som ni nu forstatt. Som jag insett hann ni allt bli lite otaliga for uppdatering, sa jag hoppas att ni tillfredstallts nura. Status: "Sofie is -kind of- tillganglig aven i Ghana." Ikke sant?
Jeepsafari. Forr fick man sitta pa taket, men konstiga man i uniform har forbjudit det. Jattenyligen. Inspektorer, sa kallas de. Tur att man sag sa bra anda!
Naturen genom bilrutan.
Elefant!
Baboons. En av dem spexade. Lekte rumpforlangare.
Ni ser flaket i bakgrunden. Och har ar Melinda. Vi blev pyttelite smutsiga.
I Paga. Den sote, lille mannen pekar pa den feta krokodilen som ar pa vag upp ur vattnet.
Mamzor, ser du vem som kakar vem!
Tjannare.
Accra. Sista middagen ihop. Julia och Melinda otaliga.
Lightsoup med tilapia. Var ar fufun? Buhu.
Glass och riktigt kaffe. Mums! Kaffe i Accra, det gar tack och lov.
Som sagt, slut for dem och del tva for mig. Fast hemma, ja da ses vi. Och da tar MIa studenten!!! Det ska firas.
Ps. En fagel viskade i mitt ora, nagonting om for langa inlagg. Jag haller inte med, sa gud nade den som bara tittar pa bilderna och hoppas over att lasa texten. Jag bussar gammelkrokon pa er. Ds.
En resume:
Torsdag 19/3 Jag, Mia och Johanna reste till Accra efter, tja, jobbet. Vi kom darfor fram ganska sent till Selvation army (ett billigt vandrarhem dar, drivet av fralsningsarmen da). Vi sov.
Fredag 20/3 En stor, saker buss med ac, lyx, akte fram stationen klockan atta. STC:s busstation. Den joinade vi. Vi skulle ju ta oss norrut. Till Tamale, bussens slustation, skulle det ta tretton timmar. Japp, sa vid nio halv tio var vi faktiskt framme. Kan ett stort bussbolag har i Ghana verkligen halla sig ifran ghanask tidsoptimism? (Ni vet, tio minuter lika med fyrtiofem) Det verkade sa. I Tamale hade vi iallafall bokat boende for natten. Det hade vi. Bara det att nar vi kom fram till hostelet hade en receptionist gett bort vart rum, sa vad hjalpte det? Nej, men det fattade vi val att om vi bokade sa langt innan som en halv vecka sa skulle vi ju ha ringt igen for att bekrafta. Jag menar, man hinner ju latt angra sig pa tre dagar. Oj forlat, men da letar vi upp nagon annanstanns att sova. Helt enkelt. Klockan narmar sig hakv elva, sa det ar inga problem. ROOOOOOOOAAAAAAAAAAAAAW!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Vid tolv kom vi i sang. Tre timmar senare ringde klockan. Bussen vidare mot Larabanga gick fem. Egentligen ar den starten klockren. Som kant kan det bara fortsatta i en rikting nar man kanner sig morbultad vid slaget mot botten. Maste fa overdriva. En aning bara.
Lordag 21/3 Lordagen borjade da som berattat med en tidig trotro-resa vidare. I Larabanga blev vi korda vidare mot Mole national park. Jag, Mia, Johanna, Melinda och Julia. Ja, vi nadde Ghanas storsta nationalpark! Grymt. Inga inhangnader och ingen matning av djuren. Inte vard heller, till djuren eller vaxterna. Nej, frizon for dem. Lev och kaka varandra, enligt naringskedjan.
Pa eftermiddagen akte vi pa jeepsafari i parken. NAturen var olik den i Kakum. Jo, for norra Ghana ar varmare, och torrare. Inget hav i narheten. Dessutom okenvindar fran Sahara. Savannterrang, eller mer eller mindre pa vag mot. I den har parken fick vi se lite djur ocksa. Mer an de gulliga, bitska myrorna. Elefanter, bushboch, nagon annan boch, kob (tre sist namnda ar radjurs/hjort liknande djur), babianer, green monkeys, vildsvin, guineafowls och andra fargglada smafaglar, trollslandor, hm, och troligtvis har jag glomt nagot. Naja.
Sondag 22/3 Klockan sju pa morgonen var det vandringsafari. Vi sag ingenting nytt fran dagen innan, men att ga till fots och att spana fran jeepen ar totalt skilda upplevelser. Ganksa givet. Faktiskt.
Vi reste vidare direkt darefter. Mot Bolgatanga! Ja, forst taxi. Hm, sedan ett trangt, oppet bilflak i tva timmar. Vi var fjorton personer och minst lika manga vaskor inknodda pa ett alltfor litet flak som transporterades pa den samsta vagen hittills har i Ghana. Skrackgladje. Inte ihop. Nej, skrack om jag vore hemma och fatt se en inspelad film pa nagon av er resa sadara och gladje dar jag befann mig! Fett plagsamt, det var det. Men grymt kul att vi, tja, bara gjorde det. Stod ut, tog oss snabbt till Tamale dar vi enkelt kunde ta oss vidare mot Bolgatanga och dessutom skoj vad man kan overleva. Mohaha.
Mandag 23/3 I Bolgatanga sov vi alltsa sedan for att pa mandagmorgon aka en fyrtiofem minuters taxiresa till Paga. Paga. Ja, dar borjade vi med att "rida" pa en krokodil. Nu are gjort. En nittioattaarig gubbkrokodil. Seg som ett as, det var han. sedan fick vi en guidad tur i en pytteliten by av en oversot mansklig gubbe som bodde dar. Han och hans familj om hundra personer levde dar. Han berattade om deras "tradition", deras namnlosa religion, och om de ritualer de utovar. Vi fick bland annat veta att krokodilerna ar heliga for dem. De ar gudar. Var darfor inte oroliga for att de plagade krokodilerna genom att utnyttja dem som turistattraktion. Nej, de hade de inte sett vara vart det.
Eftermiddag i Bolgatanga. Vi strosade runt och njot av andrummet. Vi skulle inte resa igen forran morgonen darpa. Klockan nio gick en STC-buss hela vagen till Accra,. Sexton timmars resa. I en rastafari affar salde de nymalet, nybryggt kaffe!!! Etiopiska bonor. Varldskandbona, sa var det. Min forsta kopp riktigt kaffe pa tva manader. Nescafe borde knappt fa kallas kaffe, alls. Nastan sa illa. Eller hur, pappa? Pappa som hinkar kaffe, varre an mig, borde kunna satta sig in i min jag-ar-nog-i-himmelen-upplevelse riktigt val. Naval, de flesta kaffealskare ocksa da. Det basta av motet med kaffe foljde darefter. Svar ja pa en stalld fraga, av mig, namligen om jag kunde fa kopa med mig lite. Jora, egentligwn salde de inte, men de kunde allt sprionga ivag och mala nagra bonor at mig. De ska jag bjuda pa nar jag kommer hem. Forst till kvarn, jo, sa far det bli. Sa langt lagret racker, det sager vi. Hehe.
Tisdag 24/3 Ater mot Accra. Att na Paga, som ligger precis vid den nordligaste landsgransen, gick fortare an vad vi trodde. Gott, fler dagar i Accra. Det ar valbehovligt innan hemresa. Ja, Julia, Melinda och Mia akte igar och Johanna drar pa onsdag. Fast, ni vet den dar funderingen om att STC mojligtvis var battre med tider kan ni glomma att jag delgav er. Dacket gick sonder efter fem timmars resa. Vi stod still for att fixa det i tre-fyra timmar! Ingen stress. Nejda. Glom inte alls det ovan namnda forresten, for visst hade det lika garna kunnat handa i Sverige? Faktiskt. Mitt i natten kom vi till Selvation army. Sov ett tag.
Onsdag 25/3 Innan shopping i Accra behovde jag, Mia och Johanna ta oss till Kasoa. Var packning var inlast pa Mias rum i hennes vardfamilj. Vi skulle flytta min till Royal Seed och ta med deras till Accra. DAgen darpa. Onsadagen tankte vi softa pa Kokrobitebeach. De borde ju ha jobbat pa brannan nar de snart skulle hem. Hehe. Sa blev det inte. Mia blev sjuk. Magont, spyor och feber. Stackarsstackarsstackars! Jag och Johanna tog nog val hand om henne for morgonen darpa var hon kry igen. Tjohooo! Konstiga slangar, har nere.
Torsdag 26/3 Med packningen ratt placerad drog vi tillbaka till Accra. Men ja, pa trotro borjade Johanna kanna sig dalig. Hon fick vila resten av dagen pa vandrarhemmet, medan jag och Mia tog oss till Art center. En gigantisk marknad som har allt man vill fa med sig hem. Ehm, alldeles for mycket da alltsa. Vi handlade. Jag vill inte stresshandla min sista vecka. Gor det successivt. Inte likt mig, men assa, jag har blivit smart. Pa aldre dar. Hoho-ho. De basta standen ar de med antika grejer. Jag kopte en rostig, platask till mitt kaffe. Johanna ska ta hem det till Sverige pa onsdag. Allt har nere har en benagenhet att lata sig attackeras av myror.
Fredag 27/3 Art cnter igen. Johanna var piggare, sa yes, jag och Mia fick med var master of prutning! Aven om vi lart oss att bli battre sa finns det ingen som man skrattar sa mycket at som henne nar hon prutar. Vet egentligen inte varfor. Hon ar sa grymt odmjuk och lyckas sa sjukt bra med att fa ner priserna. Anda.
Pa kvallen at jag, Johanna, Mia, Julia och Melinda en sista middag tillsammans. Har i Ghana atminstone. Jag skulle ha fishermansoup. Mums, lat det. Ut kom en skal med lightsoup och kokt tilapia. Fufu ratt minus fufun. Jag som forvantat mig en kramig skaldjursmusselfisksoppa. Attans da. Men det var okej. Mia och Johanna at pasta, medan julia och Melinda tog jollofrice (ris i inkokad tomatsas) med ENORMA kycklinglar. Mysigt, det var det.
Lordag 28/3, igar Julia och Melinda akte pa formiddagen. Jag, Mia och Johanna gick till SYTO-kontoret for att hamta Mias trumma och pass. Trumman som man fick bestalla undeer introduktionsveckan. Grymt! Snart far jag min ocksa, ju. Relativt, det ar snart det. Darefter at vi lunch med efterratt pa en riktig glassbar! Ja, vi at riktig glass! Oj, vad jag onskar att jag kunde na glass varje dag, Det finns i princip bara i Accra.
Nagra timmar kvar i landet for Mia. vi foljde med henne for att handla det allra sista. Lite smycken och sadara. Vid fem tog vi en taxi till flyplatsen.
Usch. Tomt. Varre blir det. Annu mera tomt. Pa onsdag kvall aker jag till Accra igen for att vinka av Johanna. Jag kommer in i det pa barnhemmet, det vet jag. Med det menar jag att jobba och ha en vardag har nere igen, men utan att ha nagra dar jag verkligen raknas. Jag alskar min ensamhet, sa utrymmet blir inte skrammande. Nej, bara jattetomt nar jag saknar dem har. de passar ju in har. Jag ar van vid att ha dem har, hos mig! Det finns manga att umgas med, och det kommer jag gora ocksa. Men ja, umgas. Inte vara sjalv dygnet runt, men att kanna att man har just vanner omkring sig ar skillnad.
Bortsett fran att de forsvinner sa ar jag grymt taggad for del tva! Jag ska fa lara kanna nagra av barnen! Hoppas jag. Och tror. Dessutom hjalpa dem mera. Ikvall blir koket mitt igen. Gott e de. Synd bara att det jobbet, hygiengora liksom, blir battre med fyra hander och tva hjarnor. Lattare att, lat saga, ha nagon att bolla med. Klockrent uttryck. Synd ar det av den anledningen att jag och Johanna verkar vara de enda som inte ar helt anti det jobbet pa heltid. Lite konstiga, ar vi nog. Det tycks vara sa. Har ingenting emot att gora det sjalv, men lite tungt blir det. Och som sagt, kanske litet samre for helheten. Trots att erfarenhet talar emot hoppas jag atminstone att en liten sofiejohanna kommer till undsattning. MAn vet ju faktiskt aldrig. Eller hur, ju.
Fullspackad vecka, som ni nu forstatt. Som jag insett hann ni allt bli lite otaliga for uppdatering, sa jag hoppas att ni tillfredstallts nura. Status: "Sofie is -kind of- tillganglig aven i Ghana." Ikke sant?
Jeepsafari. Forr fick man sitta pa taket, men konstiga man i uniform har forbjudit det. Jattenyligen. Inspektorer, sa kallas de. Tur att man sag sa bra anda!
Naturen genom bilrutan.
Elefant!
Baboons. En av dem spexade. Lekte rumpforlangare.
Ni ser flaket i bakgrunden. Och har ar Melinda. Vi blev pyttelite smutsiga.
I Paga. Den sote, lille mannen pekar pa den feta krokodilen som ar pa vag upp ur vattnet.
Mamzor, ser du vem som kakar vem!
Tjannare.
Accra. Sista middagen ihop. Julia och Melinda otaliga.
Lightsoup med tilapia. Var ar fufun? Buhu.
Glass och riktigt kaffe. Mums! Kaffe i Accra, det gar tack och lov.
Som sagt, slut for dem och del tva for mig. Fast hemma, ja da ses vi. Och da tar MIa studenten!!! Det ska firas.
Ps. En fagel viskade i mitt ora, nagonting om for langa inlagg. Jag haller inte med, sa gud nade den som bara tittar pa bilderna och hoppas over att lasa texten. Jag bussar gammelkrokon pa er. Ds.
Maktigt
Helgen var helt grym. Helt grym.
I fredags efter jobb pa barnhemmet, endast fram till precis efter lunch, akte vi fran Kasoa till Cape Coast. Fast, jag hann ocksa forsoka hamta min klanning. Den satt sadar. For stor och lite fel i modelllen, men det skulle sommerskan fixa. Inga problem. Imorgon ska jag dit igen. Val framme i Cape Coast, pa Oasis hotel, motte jag, Johanna och Mia de andra i restaurangen. De andra, ja, de var Julia, Melinda, Ane, Idun och Frida. Vi slog oss ner och at middag. Mums! Bonrora med kokt yam. Favorit.
Lordag morgon. Da borjade det. Det som fick helgen att, tja, glansa. Vi akte till Kakum national park! Inga djur pa dagen, mer an myrstigar ungefar, men jag befann mig i regnskogen! Traden! Oj, traden. Jag ville klattra upp i alla. Pa riktigt. Sedan svinga mig i lianerna. De hade jag gjort om jag inte var i ett sallskap. Ehm, en grupp med guide. JAg vet att guiden hade stoppat mig. Ja, innan jag ens hunnit lamna marken med ena foten. Naja. Jag fick kanna den, naturen. Se upp, ana himmelen mellan tradtopparna. Avlagsna toppar minsann. Lat saga skyhoga och i mina ogon maktiga trad. Vi fick ga over en lang hangbro. Det var tufft! Speciellt att gunga lite pa den och titta ner. Bara for att kolla att jag pa senare ar inte drabbats av svindel. Jag har ju nagon i min narhet, darhemma, som mojligen skulle kunna ha smittats. Jo, sa ar det, eller hur? Men, jag konstaterade, det ar inte smittsamt. Oroa dig inte.
Vi fortsatte dagen med Cape Coast Castle. Ni vet, ett av slagforten jag berattat om. Det var hur intressant som helst. Jag vet att instressant kan lata platt. Ordet i sig. Jo, men jag tycker verkligen att det passar perfekt i sammanhanget. Historia. Allman om alla slavforten och kolonisationen av Ghana fick man i ett museum som fanns pa slottet. VAd som hant just pa dar, i Cape Coast, berattde en guide om under en visningstur. Fangelsehalorna, ja de gav kalla karar. Kolsvarta, tranga, kiss och bajsiga nar de anvandes, och ett mal om dagen till fangarna. De vantade pa besked. Antingen var de dugliga slavar, eller ocksa var halan deras ode.
Som ultimat avslutning tog jag, Johanna och Mia ett kvallsdopp i enorma vagor. Starka strommar, sa ja, vi var forsiktga. For det maste man val da. Okej. Havet, ja, det vill jag ocksa kalla maktigt. Inte alls skrammande, bara sa grymt levande.
Lordagen var i princip helgen. Sondagen var mysig med stranden och hemfard, men inte sa speciell. Nej, nu ska jag ladda infor en vecka av upplevelser. Pa fredag reser vi. JAg, Mia, Johanna, Julia och Melinda. Paga, med krokodilerna, och Mole national park ar vara stora mal. Innan dess, Royal Seed. Mm, jag stortrivs. Jag har en vardag. Jag volontararbetar. Japp, det gor jag.
I fredags efter jobb pa barnhemmet, endast fram till precis efter lunch, akte vi fran Kasoa till Cape Coast. Fast, jag hann ocksa forsoka hamta min klanning. Den satt sadar. For stor och lite fel i modelllen, men det skulle sommerskan fixa. Inga problem. Imorgon ska jag dit igen. Val framme i Cape Coast, pa Oasis hotel, motte jag, Johanna och Mia de andra i restaurangen. De andra, ja, de var Julia, Melinda, Ane, Idun och Frida. Vi slog oss ner och at middag. Mums! Bonrora med kokt yam. Favorit.
Lordag morgon. Da borjade det. Det som fick helgen att, tja, glansa. Vi akte till Kakum national park! Inga djur pa dagen, mer an myrstigar ungefar, men jag befann mig i regnskogen! Traden! Oj, traden. Jag ville klattra upp i alla. Pa riktigt. Sedan svinga mig i lianerna. De hade jag gjort om jag inte var i ett sallskap. Ehm, en grupp med guide. JAg vet att guiden hade stoppat mig. Ja, innan jag ens hunnit lamna marken med ena foten. Naja. Jag fick kanna den, naturen. Se upp, ana himmelen mellan tradtopparna. Avlagsna toppar minsann. Lat saga skyhoga och i mina ogon maktiga trad. Vi fick ga over en lang hangbro. Det var tufft! Speciellt att gunga lite pa den och titta ner. Bara for att kolla att jag pa senare ar inte drabbats av svindel. Jag har ju nagon i min narhet, darhemma, som mojligen skulle kunna ha smittats. Jo, sa ar det, eller hur? Men, jag konstaterade, det ar inte smittsamt. Oroa dig inte.
Vi fortsatte dagen med Cape Coast Castle. Ni vet, ett av slagforten jag berattat om. Det var hur intressant som helst. Jag vet att instressant kan lata platt. Ordet i sig. Jo, men jag tycker verkligen att det passar perfekt i sammanhanget. Historia. Allman om alla slavforten och kolonisationen av Ghana fick man i ett museum som fanns pa slottet. VAd som hant just pa dar, i Cape Coast, berattde en guide om under en visningstur. Fangelsehalorna, ja de gav kalla karar. Kolsvarta, tranga, kiss och bajsiga nar de anvandes, och ett mal om dagen till fangarna. De vantade pa besked. Antingen var de dugliga slavar, eller ocksa var halan deras ode.
Som ultimat avslutning tog jag, Johanna och Mia ett kvallsdopp i enorma vagor. Starka strommar, sa ja, vi var forsiktga. For det maste man val da. Okej. Havet, ja, det vill jag ocksa kalla maktigt. Inte alls skrammande, bara sa grymt levande.
Lordagen var i princip helgen. Sondagen var mysig med stranden och hemfard, men inte sa speciell. Nej, nu ska jag ladda infor en vecka av upplevelser. Pa fredag reser vi. JAg, Mia, Johanna, Julia och Melinda. Paga, med krokodilerna, och Mole national park ar vara stora mal. Innan dess, Royal Seed. Mm, jag stortrivs. Jag har en vardag. Jag volontararbetar. Japp, det gor jag.
Langtan.. ehm efter bilder?
Okej. Tankte forsoka lagga upp lite bilder. Forst vill jag bara reda ut dethara med langtan. Jag kan ha hemlangtan, det vill saga sakna ER dar hemma. Jag kan tanka pa saker som finns att gora och mat att ata. Men, det forst namnda da, resulterar i att en varm kansla av trygghet sprider sig igenom mig. Jag vet att jag har er och, hm, jag erkanner att jag kanner karleken. Fran er. Vilka ER innefattar, ja det behover jag inte specificera. Japp, en skraddarsydd definition for mig. Johanna sa sa sent som idag att hon tyckte att svenska spraket var fattigt i den meningen. For hemlangtan, langtan, klingar inte sorligt och inte heller negativt. Inte som engelskans homesick. Sager nagon har nere att den ar det, ja, da vill jag trosta. Jag berattade for Johanna da vad jag har valt att tillfora svenska spraket for ord, tja, for att beskriva for er att jag inte grater mig till somns. Jo, namligen hemmaabstinens. Bekant? Det borde det vara, ju. Sa nu vet ni. Mamma, jag ar alltid din lilla sparv. Aven om jag tydligen klarar mig ganskajattebra utanfor boet. Tja, for ett tag atminstone. Hehe.
Marie och Mayflower school complex
Morgonsamling. Vi skulle precis borja sjunga "Eensy weensy spider" som JAG lart dem! Ja, tiden pa skolan. Striktare kladsel, om man sager sa. Fick lana av Marie nar rena trot. Nu, pa Royal Seed, blir jag grymt sketen och svettig. Ingen bryr sig. Minst jag, for gott, de e de.
Jag och nagra barn i narheten av min vardfamilj i Kasoa. Jag bad dem att spexa med mig, men nej. Nar en kamera ar i sikte galler det att le, eller atminstone se sot ut. Helst oskyldig ocksa. Nyfiket barn kan dock inte lata bli att undra vad jag haller pa med. Anledning till fenomenet, ehm, barnens huvudsakliga beteende nar en kamera ar narvarande, kan ni nog gissa er fram till. Ledtrad: Uppfostran spelar in.
Vantrummet pa ett av Accras stora sjukhus. Ja, det var dar som jag, Mia och Johanna spenderade en natt. Fonstrena var fripassage for myggor. Malariamyggen ater om natten. Soft.
Independencesquare pa sjalvstandighetsdagen.
Mia, Johanna och jag pa begravningen. Ja, jag har pa mig en blommig klanning. Ocksa den Maries, men jag maste anpassa mig ibland. Och i vissa fall, gor jag det garna. For andras skull. Men vore tacksam om ni fokuserar pa mina flator. Dom alskar jag!
Foto pa den avlidne pa brostet. Sabina. Reser oss for dans. Snart dansar vi bort till dansgolvet!
Dansa ur sorgen! Lufta. Naomi i mitten.
Sist. Ett mangotrad! Och sa leende barn, forstas. Dom gor det mysigare!
Royal Seed bilder redan, nej. Inte ens pa kameran. Har ju haft fullt upp med att jobba, ju.
Marie och Mayflower school complex
Morgonsamling. Vi skulle precis borja sjunga "Eensy weensy spider" som JAG lart dem! Ja, tiden pa skolan. Striktare kladsel, om man sager sa. Fick lana av Marie nar rena trot. Nu, pa Royal Seed, blir jag grymt sketen och svettig. Ingen bryr sig. Minst jag, for gott, de e de.
Jag och nagra barn i narheten av min vardfamilj i Kasoa. Jag bad dem att spexa med mig, men nej. Nar en kamera ar i sikte galler det att le, eller atminstone se sot ut. Helst oskyldig ocksa. Nyfiket barn kan dock inte lata bli att undra vad jag haller pa med. Anledning till fenomenet, ehm, barnens huvudsakliga beteende nar en kamera ar narvarande, kan ni nog gissa er fram till. Ledtrad: Uppfostran spelar in.
Vantrummet pa ett av Accras stora sjukhus. Ja, det var dar som jag, Mia och Johanna spenderade en natt. Fonstrena var fripassage for myggor. Malariamyggen ater om natten. Soft.
Independencesquare pa sjalvstandighetsdagen.
Mia, Johanna och jag pa begravningen. Ja, jag har pa mig en blommig klanning. Ocksa den Maries, men jag maste anpassa mig ibland. Och i vissa fall, gor jag det garna. For andras skull. Men vore tacksam om ni fokuserar pa mina flator. Dom alskar jag!
Foto pa den avlidne pa brostet. Sabina. Reser oss for dans. Snart dansar vi bort till dansgolvet!
Dansa ur sorgen! Lufta. Naomi i mitten.
Sist. Ett mangotrad! Och sa leende barn, forstas. Dom gor det mysigare!
Royal Seed bilder redan, nej. Inte ens pa kameran. Har ju haft fullt upp med att jobba, ju.
Hur vet man att man blivit vanner? Jo, det kanner man.
Forra inlagget i vitt, med stora bokstaver. Inte riktigt meningen. Blev bara sa, helt random. Naja.
Sjalvstandighetsdagen i fredags da vi akte till Accra for att uppleva independencesquare. Jag hade fatt uppfattningen om att det var en grymt stor, betydelsefull dag som firades enormt. Sa var det inte riktigt. De var fullt av folk pa plats, men inte sa livligt med en underbar stamning. Sasom man hort att sjuttondemaj kan kannas i Norge. Det var iallafall marcheringar pa den stora, oppna platsen och presidenten holl tal. Synd bara att man inte horde sa mycket, eftersom deras hogtalarsytem inte ar sa, ehm, hogkvalitativa. Jamfort med Sverige da, exempelvis. Mysig dag blev det saklart anda. Jag, Mia och Johanna at en grymt god lunch! Bonrora med stekt tilapia (fisk) och kokt yam (en rotfrukt. Valdigt torr, godare an potatis fast ganska lik!) Ja, den ghananska maten kommer jag att sakna. Aven om diskussioner har nere, markligt nog, ganskasamycketofta handlar om mat. KAFFE! Inte bara fejk, ehm, nescafe alltsa. Brod med palagg, lax, potatismos, farsk sallad, grot, tacos, losgodis. Bland annat, da. Jo, det blir gott nar jag kommer hem de. Vi akte hem pa eftermiddagen efter ganska manga timmar. Vid sex akte vi pa morgonen. Som berattat, dygnsrytmen har nere ar diggbar. Vanlig dag, sangdags vid nio och upp vis sex.
Pa lordagen var vi sedan pa begravning da. 32 ar blev hon bara. Tre barn och man. Vid halv nio startade den med dansoch gladje. En afrikansk kvinna kramade om mig for att hon tyckte att jag var grym pa att dansa! Dansdansdans, det ar sa kul och ja, har nere dansar de sig glada. Sedan overgick det i tarar. Annorlunda fran hemma. Harlig begravningscermoni, tycker jag. Vi, lika med jag och alla volontarer som jobbar pa Royal Seed plus Mia, fick ga runtturen in i ett rum. Dar hon lag. Sminkad, kladd i nagot som sag ut som en brudklanning pa en narmast lik en prinsessbadd. Kroppen, och psyket, visste inte riktigt hur jag skulle reagera. Det hogg till i magen, jag madde illa, samtidigt som det var valdigt fint. Hon sag fridfull ut med stangd mun, slutna ogon. En okand dod. Darefter foljde de mest hjartskarande, verkligen jag-plagas-skrik/graten man kan uppleva (jag har hort dem forr) da hennes barn stod pa scen, skulle vara starka och inte grata, for att halla tal. Oj. Hoppas att ni kanner efter, for jag tror att alla kan visualisera och pa eget vis forestalla sig. Det ar svart att satta ord pa det, som skulle vara nagorlunda tillrackliga. Nej. Hemskt. Tur att doden inte ar att frukta, enligt mig. Sedan var det mat. Och dans. De narmst anhoriga skulle till gravsattningen. De andra volontarerna, alla utom jag, JOhanna och Mia, akte hem. Vi stannade. Namoi bad oss sarskilt. De varade hela dagen och ibland blev det bara en lang vantan pa att NAomi skulle komma tillbaka fran graven, ata, umgas. Lite langdraget, som i kyrkan for nagra veckor sedna. Men ingenting som jag nagonsin skulle angra. Aldrig.
Allting har rullat pa Royal Seed. Jag och Johanna ar det perfekta paret. For sammarbete! Mia har haft det tuffare pa sitt barnhem. Detdara som jag berattade om, tror jag. Om inte, sa handlar det om vidrig korruption och grymt opalitliga agare som lurar till sig pengar for att spendera storsta delen pa sig sjalva. Vill nog inte skriva om allt som hant har, nej, jag berattar mojligen nar jag kommit hem. Hon, Marie, Emma och Olivia ska iallafall inte fa ga dit nagot mer. De ska inte fa ha fler volontarer/. Formodligen, av vissa skal, ska det laggas ner och barnen blir mest troligt, och FORHOPPNINGSVIS, omhandertagna av familjer. Ja, usch. Och fy. Vissa borde inte fa besitta nagon form av ansvar for andra. Nagonsin och inte alls.
Nu ar tiden knapp har nere for storsta delen av min volontargrupp. Om drygt en vecka drar vi ivag pa aventyr till Paga i norr och sedan ska de hem. Tva och en halv vecka kvar. Jag blir inte ensam. Saklart, men jag blir av med tva grymma vanner som jag verkligen behovt har. Jag har ju halva tiden kvar och tid att lara kanna andra ordentligt, men jag far sallan nya vanner. Jag menar, jag har traffat grymt mycket manniskor har nere, inhemska och fran overallt, men tva har blivit mina vanner. Pa riktigt. Mia och Johanna. Jag kommer sakna dem! Jag har iallafall fatt nagonting att verkligen langta efter nar jag kommer hem, forrutom er dar hemma och att den basta av de basta Olle Ljungstrom slapper en ny platta efter grymt manga ar som bastastebasta millo berattade, namligen att Mia tar studenten den 12 juni och jag och Johanna ska dit! Mia bor i Dalarna och Johanna i Goteborg. Gott. Till hosten ska Mia, om hon kommer in lasa naturvetenskapligt basar i Goteborg ocksa. Ja, ibland har man flyt. Jag tycker om de dar tva. Sa bara drar de harifran nar jag har halva tiden kvar. Hehe. Jag blir ju inte sjalv, dessutom har jag ju mig! For oj, vad jag ar beroende av att var ensam ocksa. Det vet jag, for jag kanner mig och det ar inte svart att ta sin tid heller. Sa are.
Tank att jag inte haft hemmaabstinens an. Ledsen. Fast, jag vet, det kommer. Hm, kanske pa mandag nar Johanna kommer hem. Ja, fran Australien. Kanske en gnutta smyger sig pa da. A andra sidan kan jag prata i telefon med henne da, som med mamzor och pappzor. Nej, jag har det bra har. Afrika, upplevelser och ny kunskap. Hela tiden! Annorlunda, inte speciellt, nej olikheter fran hemma. Bra och daliga.
Inga bilder idag heller. Suck. Maste hitta ett annat cafe for det. Ska forsoka. Hoppas att ni blir overglada varje gang ni ser att jag uppdaterat, anda! Det forutsatter jag, sa det sa. *
Sjalvstandighetsdagen i fredags da vi akte till Accra for att uppleva independencesquare. Jag hade fatt uppfattningen om att det var en grymt stor, betydelsefull dag som firades enormt. Sa var det inte riktigt. De var fullt av folk pa plats, men inte sa livligt med en underbar stamning. Sasom man hort att sjuttondemaj kan kannas i Norge. Det var iallafall marcheringar pa den stora, oppna platsen och presidenten holl tal. Synd bara att man inte horde sa mycket, eftersom deras hogtalarsytem inte ar sa, ehm, hogkvalitativa. Jamfort med Sverige da, exempelvis. Mysig dag blev det saklart anda. Jag, Mia och Johanna at en grymt god lunch! Bonrora med stekt tilapia (fisk) och kokt yam (en rotfrukt. Valdigt torr, godare an potatis fast ganska lik!) Ja, den ghananska maten kommer jag att sakna. Aven om diskussioner har nere, markligt nog, ganskasamycketofta handlar om mat. KAFFE! Inte bara fejk, ehm, nescafe alltsa. Brod med palagg, lax, potatismos, farsk sallad, grot, tacos, losgodis. Bland annat, da. Jo, det blir gott nar jag kommer hem de. Vi akte hem pa eftermiddagen efter ganska manga timmar. Vid sex akte vi pa morgonen. Som berattat, dygnsrytmen har nere ar diggbar. Vanlig dag, sangdags vid nio och upp vis sex.
Pa lordagen var vi sedan pa begravning da. 32 ar blev hon bara. Tre barn och man. Vid halv nio startade den med dansoch gladje. En afrikansk kvinna kramade om mig for att hon tyckte att jag var grym pa att dansa! Dansdansdans, det ar sa kul och ja, har nere dansar de sig glada. Sedan overgick det i tarar. Annorlunda fran hemma. Harlig begravningscermoni, tycker jag. Vi, lika med jag och alla volontarer som jobbar pa Royal Seed plus Mia, fick ga runtturen in i ett rum. Dar hon lag. Sminkad, kladd i nagot som sag ut som en brudklanning pa en narmast lik en prinsessbadd. Kroppen, och psyket, visste inte riktigt hur jag skulle reagera. Det hogg till i magen, jag madde illa, samtidigt som det var valdigt fint. Hon sag fridfull ut med stangd mun, slutna ogon. En okand dod. Darefter foljde de mest hjartskarande, verkligen jag-plagas-skrik/graten man kan uppleva (jag har hort dem forr) da hennes barn stod pa scen, skulle vara starka och inte grata, for att halla tal. Oj. Hoppas att ni kanner efter, for jag tror att alla kan visualisera och pa eget vis forestalla sig. Det ar svart att satta ord pa det, som skulle vara nagorlunda tillrackliga. Nej. Hemskt. Tur att doden inte ar att frukta, enligt mig. Sedan var det mat. Och dans. De narmst anhoriga skulle till gravsattningen. De andra volontarerna, alla utom jag, JOhanna och Mia, akte hem. Vi stannade. Namoi bad oss sarskilt. De varade hela dagen och ibland blev det bara en lang vantan pa att NAomi skulle komma tillbaka fran graven, ata, umgas. Lite langdraget, som i kyrkan for nagra veckor sedna. Men ingenting som jag nagonsin skulle angra. Aldrig.
Allting har rullat pa Royal Seed. Jag och Johanna ar det perfekta paret. For sammarbete! Mia har haft det tuffare pa sitt barnhem. Detdara som jag berattade om, tror jag. Om inte, sa handlar det om vidrig korruption och grymt opalitliga agare som lurar till sig pengar for att spendera storsta delen pa sig sjalva. Vill nog inte skriva om allt som hant har, nej, jag berattar mojligen nar jag kommit hem. Hon, Marie, Emma och Olivia ska iallafall inte fa ga dit nagot mer. De ska inte fa ha fler volontarer/. Formodligen, av vissa skal, ska det laggas ner och barnen blir mest troligt, och FORHOPPNINGSVIS, omhandertagna av familjer. Ja, usch. Och fy. Vissa borde inte fa besitta nagon form av ansvar for andra. Nagonsin och inte alls.
Nu ar tiden knapp har nere for storsta delen av min volontargrupp. Om drygt en vecka drar vi ivag pa aventyr till Paga i norr och sedan ska de hem. Tva och en halv vecka kvar. Jag blir inte ensam. Saklart, men jag blir av med tva grymma vanner som jag verkligen behovt har. Jag har ju halva tiden kvar och tid att lara kanna andra ordentligt, men jag far sallan nya vanner. Jag menar, jag har traffat grymt mycket manniskor har nere, inhemska och fran overallt, men tva har blivit mina vanner. Pa riktigt. Mia och Johanna. Jag kommer sakna dem! Jag har iallafall fatt nagonting att verkligen langta efter nar jag kommer hem, forrutom er dar hemma och att den basta av de basta Olle Ljungstrom slapper en ny platta efter grymt manga ar som bastastebasta millo berattade, namligen att Mia tar studenten den 12 juni och jag och Johanna ska dit! Mia bor i Dalarna och Johanna i Goteborg. Gott. Till hosten ska Mia, om hon kommer in lasa naturvetenskapligt basar i Goteborg ocksa. Ja, ibland har man flyt. Jag tycker om de dar tva. Sa bara drar de harifran nar jag har halva tiden kvar. Hehe. Jag blir ju inte sjalv, dessutom har jag ju mig! For oj, vad jag ar beroende av att var ensam ocksa. Det vet jag, for jag kanner mig och det ar inte svart att ta sin tid heller. Sa are.
Tank att jag inte haft hemmaabstinens an. Ledsen. Fast, jag vet, det kommer. Hm, kanske pa mandag nar Johanna kommer hem. Ja, fran Australien. Kanske en gnutta smyger sig pa da. A andra sidan kan jag prata i telefon med henne da, som med mamzor och pappzor. Nej, jag har det bra har. Afrika, upplevelser och ny kunskap. Hela tiden! Annorlunda, inte speciellt, nej olikheter fran hemma. Bra och daliga.
Inga bilder idag heller. Suck. Maste hitta ett annat cafe for det. Ska forsoka. Hoppas att ni blir overglada varje gang ni ser att jag uppdaterat, anda! Det forutsatter jag, sa det sa. *
Great need in Royal Seed. Hoho.
Jag hard workworkar! Antligen. Jag ar till nytta. Jag kanner mig som en volontar. I mandags var forsta dagen pa Royal Seed. Johanna var i Accra pa sjukhuset med Amanda, tjejen med malaria som fortfarande var inlagd, sa jag klarade mig utan henne da. Det var nog bra. Mycket lattare att se allt med egna ogon. Jag menar, de tolkar pa egen hand utan oronens hjalp da nagon samtidigt berattar, forklarar och instruerar. Under den tid hon varit dar har hon atagit sig ansvaret for koket. inte matlagningen, utan hygienen. Disk, stadning. Vi diskar efter varje mal med dettol, antibaktriellt medel, i vattnet och torkar alla ytor. Sa haller vi pa att successivt storstada hela koket. Spannande detdara. Man hittar lite allt mojligt. Gamla, mogliga matrester, rattskit, hm, annu mera jattegammal mat. Det ar ett verkligt projekt. Seriost. Vi SKA styra upp hygienen! De kan ingenting. Verkligen. De kommer in medan i diskar, tar upp en random skal och slickar. De skrapar ur fluginvaderade grytor och soker desperat i vrar. De torkar aldrig av och tvattar sallan handerna. Vi ska halla lektioner for dem om det. Hittills kanner vi oss bara som tjattanter, kanske sa foraldrar uppfattar sig sjalva under hela barnens uppfostran. Hehe. Vi far blickar som sager ungefar att lat oss ata, det ar ju mat! Jag kommer vid sju pa morgonen och gar mellan tre och halv sex. Olika fran dag till dag. Grymt kul! Jag kanner mig behovd! Hard working volonteers, kallade ett av barnen mig och Johanna. Det ar ungefar femton volontarer pa barnhemmet, sex sover dar. De flesta av dem jobbar med undervisning, nagra alltiallo och en som har hand om det medicinska. Hon har lakare till foraldrar. Det ar gott att ha hittat sin arbetsuppgift. Ingen konkurens om den direkt heller, men vi alskar det! Nar jag flyttar in kommer jag, precis som Johanna som bor dar nu, ha mycket tid for barnen pa eftermiddagen och kvallen. Jag har ju sju veckor som jag ska bo dar sa tid, det har jag. Jag trivs sa grymt bra dar, dessutom ar jag helt frisk nu! Gott, ganger tva. Vi hjalper till att servera lunchen ocksa, forresten. Jag har lart mig bara brickan pa huvudet! Med handerna da. Smart barteknik. Pa riktigt alltsa.
I tisdags var det marknad i Kasoas centrum. Varje tisdag och fredag. Jag, Johanna och Mia var dar. Jag kopte ett jattesnyggt, afrikansk tyg som jag lamnat in till en sommerska for att fa en soft klanning sydd! Jag ska glida runt i klanning. Ni som kanner mig forstar att det ar mysko. Anledning. Tja, jag bar aldrig det plagget. Studenten och balen ar undantag. Har ar det varmt, gott med luftigt och min modell som jag ritade upp sjalv ar dessutom, som sagt, grymt soft.
Plotsligt ringde Amanda fran sjukhuset i Accra. Hon ringde Johanna och grat. Hon hade blivit samre, eller madde samre, med restless legs och illamaende. Sjukhuspersonalen tyckte att hon skulle ringa dit nagon. Johanna tankte aka direkt. Catcha forsta, basta trotro. Jag och Mia foljde, sjalvklart, med. Klockan hade hunnit bli fem och trafiken var som mest kaotisk. Farligast ar den pa natten, men vild framat kvallsningen. Tre timmar tog det for oss att komma till sjukhuset i Accra. Hon madde battre, men uppskattade var omtanke grymt mycket. Sant kanner man. Ja, det gor man faktiskt. Natter ensam pa ett sjukhus i Ghana, tre halvkanda svenska tjejer i samma alder kommer sa fort de kan. Klockan blev hakv tio och alldeles for sent for att aka hem. Vi skulle kommit pa natten, ehm, om vi ens natt fram vill saga. Ja, sa illa kan det allt vara. Som berattat, tredje land i topp i listan over antal trafikolyckor. Vi fragade snallt om vi kunde lana en sang pa sjukhuset. Nej! Det sa en sjuksyster. Vi gick till receptionen. Desperata. Hon forstod och sa att utan att halsa fran henne skulle vi fraga en annan syster. Kanske kand for att ha ett stort hjarta. Mojligtvis. Vi tackade, fann sjuksystern och bonfoll henne. Ja, pa vara bara knan. Nastan da. Atminstone tillrackligt vanligt for att , jo, radda oss. Vi fick sova i ett vantrum. Pa bankarna dar. Aventyr. Japp. Utmattade som vi absolut var sov vi oforskamt gott dar. Synd att man inte far sova undr bar himmel. Pa grund av alla mygg. Hehe.
Idag har vi varit i Accra. Jag, Marie, Emma, Johanna och Mia. Sjalvstandighetsdagen! Berattar mer.
Ja, jo, min tid rinner ut. Ledsen. Stress inlagg. Segare internet an forra, till och med. Det har varit mycket i veckan. Allt nytt igen liksom. Jag diggar det. Det hander saker, och just nu jobbar jag i medvind. Hannapyttipanna, aven kand som Johanna, kommer hem den sextonde mars. Overkligt, vill jag minst saga. Hon och Richard hemma fran aventyret i Australien. Jaha. Sa rullar tiden.
Jag langtar till mandag. Jobb igen ju! Fast, morgondagen blir haftig. Och sorlig. Jag ska uppleva en ghanask begravning. Naomi, agaren till Royal Seed, hennes sister in law har dott.
Bilder. Va, nja, gick inte idag heller. Ni har att vanta.
Sprakfrustrerad vid missforstand, mot Kasua
Igar blev jag och Marie hamtade i Pokuase av SYTO. Av Tina. Stamningen i bussen var, tja, tryckt. Jag ville oppna upp min hjarna, kanske hjartat, for Tina och saga att det var ett grovt missforstand! Svenska till engeslska. Leta, leta. Uttrycka. Oj, vad jag skamdes. Jag kande mig sa dum. Vi nio stod bussen utanfor vart hus och en grymt arg black mummy klev ur. Vi skulle ha blivit upplockade vid skolan, MAyflower, klockan atta. What!!!??? SA var det bestamt, utan att varken jag eller Marie uppfattat det. Nar vi kom fram till Kasua sag nog Tina pa mig att jag skamdes som en hund, verkligen, gav mig en kram da. Sa att "- Don wari." Da slappte det. Det var faktiskt bara ett missforstand. Helt enkelt.
Vi kom alltsa till Kasua, den lilla staden dar Royal Seed ligger. Mer andringar. Nu ska jag bo i samma vardfamilj som Marie och hennes britiske van Emma och en amerikanska Olivia. Marie ska jobba pa samma barnhem som de tva dar de inte har sovplatser for volontarer. Royal Seed har ju det, men ingen sang over just nu. I tre veckor bor jag darfor hos dem, sedan ar det ju veckan off, resan till Paga. Nar jag da kommer tillbaka far jag Johannas sangplats pa barnhemmet, med halva tiden kvar. Atta veckor. Imorgon har fyra gatt. En fjardedel. Redan! Tiden, ja, den ar allt bra skum. Jo, ambivalent och skum. JAg har varit dar och tittat. De ar vad jag vill! Det tror jag. Snart far jag veta.
Jag hade tankt visa bilder fran skolan idag, men internetcafeet jag ar pa ar sjukt seeeeeeeeegt. Sa nej, inte idag heller. Forresten, finns ju inte ens USB-uttag har. Ni far allt vanta.
Taxi till Accra idag. Amanda, en svensk tjej fran Goteborg som kom for tva veckor sedan till Royal Seed har fatt malaria. Blev inlagd. Stackars. Over fyrtio graders feber i fyra dagar nu. Tydligen kan det bryta ut sapass snabbt. Usch, och aaah.
Jo, i veckan blir det till att hitta ett battre cafe. Vet att det finns namligen, men tog forsta basta idag. I veckan som kommer ska jag allt forsoka beratta hur det blev. Att antligen fa komma till ett barnhem.
Kommentarer. Ni finns. Ja, precis sa ar det.
Vi kom alltsa till Kasua, den lilla staden dar Royal Seed ligger. Mer andringar. Nu ska jag bo i samma vardfamilj som Marie och hennes britiske van Emma och en amerikanska Olivia. Marie ska jobba pa samma barnhem som de tva dar de inte har sovplatser for volontarer. Royal Seed har ju det, men ingen sang over just nu. I tre veckor bor jag darfor hos dem, sedan ar det ju veckan off, resan till Paga. Nar jag da kommer tillbaka far jag Johannas sangplats pa barnhemmet, med halva tiden kvar. Atta veckor. Imorgon har fyra gatt. En fjardedel. Redan! Tiden, ja, den ar allt bra skum. Jo, ambivalent och skum. JAg har varit dar och tittat. De ar vad jag vill! Det tror jag. Snart far jag veta.
Jag hade tankt visa bilder fran skolan idag, men internetcafeet jag ar pa ar sjukt seeeeeeeeegt. Sa nej, inte idag heller. Forresten, finns ju inte ens USB-uttag har. Ni far allt vanta.
Taxi till Accra idag. Amanda, en svensk tjej fran Goteborg som kom for tva veckor sedan till Royal Seed har fatt malaria. Blev inlagd. Stackars. Over fyrtio graders feber i fyra dagar nu. Tydligen kan det bryta ut sapass snabbt. Usch, och aaah.
Jo, i veckan blir det till att hitta ett battre cafe. Vet att det finns namligen, men tog forsta basta idag. I veckan som kommer ska jag allt forsoka beratta hur det blev. Att antligen fa komma till ett barnhem.
Kommentarer. Ni finns. Ja, precis sa ar det.
Vilt hav. Inte stormigt, nej, livligt!
Torsdag och fredag, da lyckades jag ta mig till jobbet. det fungerade, men brattom hem fick jag bada dagarna. Att vi var tva hjalpte inte arbetet, men rasterna i form av dotid blev mindre langtrakiga. PA FREDAG EFTER JOBBET FLYTTAR JAG TILL ROYAL SEAD!!! Barnhemmet i Ofaakor. Laga mat, stada, tvatta, undervisa, hjalpa med laxor, ta hand om spadbarn, leka, dansa och krama alla foraldralosa krakar. Det ni, ja, det blir bra. Det tror jag.
Pa fredag eftermiddag tog jag och Marie (min norska homemate, ni vet) en tro-tro till Fete. Tro-tro ar vad de rangliga, gamla minibussarna kallas som man tar sig fram med. Billigt och kaosartat. Eller, i princip gratis och mer eller mindre livsfarligt. Hehehe. Fete ar namnet pa stallet vi akte till for att spendera helgen med de andra. Det blev Fete-beach, boendes pa "Tills number one hotel", inte Anomabu som planerat. Maries volontargrupp var sa liten och de flesta var mellan 30-40, darfor hangde hon och en annan britisk tjej pa oss. Soft sadara. Synd var att det inte blev nagot slvfort. Det lag ett inarheten, men de var inte langre tillgangligt for besok. Nej, det far bli Cape Coast en annan helg. Det ska det bli. Det storsta och mest beryktade fortet.
Dyrt boende, ehm, eftersom att allting ar relativt. Fast, det var det vart. Grym strand, stora vagor i det svalkande havet. Mia och Johanna tyckte ocksa om att strosa ivag langs stranden. Leta snackor, lyssna pa havet. Prata, varvat med att vandra under skon tystnad. Visst, gott att ligga i solstolen och lasa eller bara smaprata ocksa. Men. Inte ar det tillrackligt. Nej, hoppa runt bland stenar och spana in kaktusarna som vaxte dar jag hemma ar van vid att sanddynor tackta av vass breder ut sig. Havet alltsa. Jag har saknat det. Langtat efter att fa bada, ga runt i bara bikini istallet for knalanga byxor och att likna livet i det med mina inre kanslor under narkontakt. Ja, precis da jag far blicka ut over det samtidigt som vagorna slar upp mot mig. Nar mina fotter. Bara fossingar. Japp, da trivs jag.
Helgen stavades stranden. Hotellet lag precis vid vattnet, sa mycket annat, det gjorde vi inte. Uppladdning liksom. Det behovs fortfarande under veckosluten. Pa fredag flyttar jag som sagt till barnhemmet. Tre veckors arbete dar och sedan en paus. Manga av mina vanner har nere aker hem efter tva manader och tar sista veckan till att resa norrut. Jag hanger pa och jobbar sedan pa mina aterstaende atta veckor. Gott e de. Faktiskt! Just nu kanner jag sa. Antagligen kommer det val ga ner. Och upp. Ner och upp, ner och upp. Nordligaste malet blir dar man kan RIDA PA KROKODILER! Paga, heter stallet. Hehe, ja, man maste kopa med en hona. Mata den och sedan ar det fritt fram. Som sagt, malet med resan, men stopp pa vagen, det blir det.
Kaktusarna. Kanske inte lockande att hoppa runt bland som det ar nar jag ser mjuka sanddynor. Nae.
Jag och Mia. Fast, nyanlanda och darfor fortfarande papalsade. Jattemycket klader. Verkligen.
Titta, linnet jag kopte pa Kokrobitebeach forra helgen. Synd att vaskbandet ar i vagen for en del av trycket. Det ar en fot.
Odla. Sota husdjur detdara. Sarskilt nar de gulligt springer over sangen. De kan ju bara nafsa, ju.
Det ar svart att fa bra bilder. Dar alla blir lyckade, hehe, sakallat. Jag blundar.
Jag och Marie pa vag hem i en tro-tro. Pa vag tillbaka till annu en ljummen, kolsvart kvall pa familjens takveranda.
Bilder fran skolan. Det ar nara nu. Ja, de kommer och ni ska fa se alla oversota barn. Inte bara nagra enstaka, lat kalla dem, turistbilder. Barnhemmet blir spannade ocksa, va. Det tycker jag iallafall att det ska bli, att fa se Royal sead.
Borjar det bli nagot var dar hemma? Det minsta?
Pa fredag eftermiddag tog jag och Marie (min norska homemate, ni vet) en tro-tro till Fete. Tro-tro ar vad de rangliga, gamla minibussarna kallas som man tar sig fram med. Billigt och kaosartat. Eller, i princip gratis och mer eller mindre livsfarligt. Hehehe. Fete ar namnet pa stallet vi akte till for att spendera helgen med de andra. Det blev Fete-beach, boendes pa "Tills number one hotel", inte Anomabu som planerat. Maries volontargrupp var sa liten och de flesta var mellan 30-40, darfor hangde hon och en annan britisk tjej pa oss. Soft sadara. Synd var att det inte blev nagot slvfort. Det lag ett inarheten, men de var inte langre tillgangligt for besok. Nej, det far bli Cape Coast en annan helg. Det ska det bli. Det storsta och mest beryktade fortet.
Dyrt boende, ehm, eftersom att allting ar relativt. Fast, det var det vart. Grym strand, stora vagor i det svalkande havet. Mia och Johanna tyckte ocksa om att strosa ivag langs stranden. Leta snackor, lyssna pa havet. Prata, varvat med att vandra under skon tystnad. Visst, gott att ligga i solstolen och lasa eller bara smaprata ocksa. Men. Inte ar det tillrackligt. Nej, hoppa runt bland stenar och spana in kaktusarna som vaxte dar jag hemma ar van vid att sanddynor tackta av vass breder ut sig. Havet alltsa. Jag har saknat det. Langtat efter att fa bada, ga runt i bara bikini istallet for knalanga byxor och att likna livet i det med mina inre kanslor under narkontakt. Ja, precis da jag far blicka ut over det samtidigt som vagorna slar upp mot mig. Nar mina fotter. Bara fossingar. Japp, da trivs jag.
Helgen stavades stranden. Hotellet lag precis vid vattnet, sa mycket annat, det gjorde vi inte. Uppladdning liksom. Det behovs fortfarande under veckosluten. Pa fredag flyttar jag som sagt till barnhemmet. Tre veckors arbete dar och sedan en paus. Manga av mina vanner har nere aker hem efter tva manader och tar sista veckan till att resa norrut. Jag hanger pa och jobbar sedan pa mina aterstaende atta veckor. Gott e de. Faktiskt! Just nu kanner jag sa. Antagligen kommer det val ga ner. Och upp. Ner och upp, ner och upp. Nordligaste malet blir dar man kan RIDA PA KROKODILER! Paga, heter stallet. Hehe, ja, man maste kopa med en hona. Mata den och sedan ar det fritt fram. Som sagt, malet med resan, men stopp pa vagen, det blir det.
Kaktusarna. Kanske inte lockande att hoppa runt bland som det ar nar jag ser mjuka sanddynor. Nae.
Jag och Mia. Fast, nyanlanda och darfor fortfarande papalsade. Jattemycket klader. Verkligen.
Titta, linnet jag kopte pa Kokrobitebeach forra helgen. Synd att vaskbandet ar i vagen for en del av trycket. Det ar en fot.
Odla. Sota husdjur detdara. Sarskilt nar de gulligt springer over sangen. De kan ju bara nafsa, ju.
Det ar svart att fa bra bilder. Dar alla blir lyckade, hehe, sakallat. Jag blundar.
Jag och Marie pa vag hem i en tro-tro. Pa vag tillbaka till annu en ljummen, kolsvart kvall pa familjens takveranda.
Bilder fran skolan. Det ar nara nu. Ja, de kommer och ni ska fa se alla oversota barn. Inte bara nagra enstaka, lat kalla dem, turistbilder. Barnhemmet blir spannade ocksa, va. Det tycker jag iallafall att det ska bli, att fa se Royal sead.
Borjar det bli nagot var dar hemma? Det minsta?
Bild(er)
Jag hade tankt lagga upp lite bilder min sista internettid. Ehm, en hann jag.
Alice, Ane, Idun, Melinda och narmast Julia. Vi var i princip ensamma. I borjan. Sedan exploderade det. Ghananer kan inte simma sa det var ratt kul att ge dem sin uppmarksamhet. Den har gangen. "- Beautiful, look here oburoni!" Ja, de skulle impa. Det var roligt.
Alice, Ane, Idun, Melinda och narmast Julia. Vi var i princip ensamma. I borjan. Sedan exploderade det. Ghananer kan inte simma sa det var ratt kul att ge dem sin uppmarksamhet. Den har gangen. "- Beautiful, look here oburoni!" Ja, de skulle impa. Det var roligt.
